Det går utför!

Det är inte lätt när det är svårt och det är inte alltid så svårt som man tror utan egentligen ganska lätt. När det är svårt är det inte lätt att se en väg ut och är det för lätt är det svårt att se meningen. Allt är lätt om man kan det men då kan också minsta motgång bli svår. Och är det för svårt är det lätt att inte ens skåda den minsta lättnad.
Det är när hindren känns aningen för höga och backen upp inte ens visar tendens till att luta neråt som det behövs någon som kan vinkla det hela lite. För när svårigheterna finns i ens huvud så tilltar de till en dimension som tenderar att spränga alla gränser. När det så äntligen uttalas och kommer ut i en annan vinkel finns det möjlighet att se en lutning som får saker att rulla lite mer av sig själv. I mitt huvud lät allt detta helt glasklart men när jag ser dessa ord i skrift anar jag att röran i mitt huvud är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Hursomhelst så har vissa saker intagit en annan vinkel och jag känner att backen börjar närma sig kulmen och planar ut och kanske kommer det så småningom att ge lite utförkänsla, även om jag kanske egentligen inte vill att det ska gå utför, bokstavligt talat alltså.

Saknar!

Jag saknar någon! Egentligen saknar jag flera! Mitt liv är fyllt av, för mig, oerhört viktiga personer som jag saknar. Någon saknar jag alldeles förfärligt fast jag vet att vi snart håller om varann igen. Det finns de som bara funnits i mitt liv en kort tid men som betytt så mycket att de för evigt skapat tomrum hos mig. Några har lämnat denna världen och det är en sorg men livet går vidare även om saknaden är för evigt. En del saknar jag så mycket så att det gör ont. Det är de som på ett eller annat sätt krupit in i mitt hjärta och stannat där. Nånstans därute finns en tjej som för evigt har en plats i mitt hjärta och det är en ganska stor plats. Vi träffas ibland , tack och lov! Denna fantastiska tjej kommer alltid att betyda något speciellt och så länge vi båda andas så kommer jag att finnas för henne. Det är klart att alla dessa ungar som kommit och gått, här hemma har satt sina spår och många minnen är det.

Genom jobbet har jag också knutit starka band och när dessa klipps av olika anledningar känner jag ett stort vemod och kanske en aning sorg. För en kort tid sedan gick en, för mig, oerhört viktig person i pension och trots att jag ser henne någon gång, som hastigast, så känner jag en enorm saknad. När hon slutade så kände jag att jag ville ge henne några ord om det hon betytt för mig och som man normalt inte säger till varandra.

För mig är du en viktig förebild.

En ledstjärna som visat vilken väg som jag ska gå.

Du har sett mig och fått mig att växa.

Du har trott på mig och på det jag kan förmå

 

Det finns så mycket fint jag vill säga

men de allra viktigaste orden för mig:

Är att jag är glad att Du blev en del av mitt liv

och att jag fick uppleva Dig.

 

Kanhända är saknaden mer påtaglig på hösten och kanske ges vemodet större utrymme att frodas då. För visst gör saknaden av den sommar som aldrig kom, saknaden av de vi älskar än större.

NJA-sägare!

Vilket är egentligen bäst att vara ja-sägare eller att vara nej-sägare? De flesta förknippar nog ja-sägarna till en skara människor som ingen egen mening har eller de som bara flyter med och ovanpå. Hur är en nej-sägare då? Vad förknippas de med? Ofta beröms de och beundras de för att de sätter ner foten och sätter stopp och gränser. Vi respekterar oftast när någon säger ett tydligt NEJ! De visar tydligt att de är upptagna och att de har viktigare saker och det accepteras av omgivningen. Och ja-sägarna, de är alltid så snälla, glada och nöjda. För de är inte bara viljelösa utan de ställer också upp på allt och kan inte sitta tysta när ingen annan säger ja. Sedan får de en klapp på huvudet och får veta hur duktiga de är och att det är tur att de finns. Om man alltid och konsekvent säger nej då respekteras man och till slut är det ingen som besvärar sig med att fråga en nej-sägare för svaret finns redan, om än outtalat. Till slut tillfrågas inte heller ja-sägarna för det svaret finns också där, förväntat och fordrande - ett JA! Jag för min del vill vara NJA-sägare, jag vill kunna säga ja till det jag tror på och det jag anser är viktigt men jag vill också bli respekterad när jag säger nej. Om jag säger ja vill jag att det ska bero på att det är just jag som är bäst lämpad och inte för att ingen annan ville. Säger jag nej vill jag bli respekterad för mitt beslut och inte känna att jag måste försvara min ståndpunkt. Som nästan alltid så tror jag på, att lite av varje är gott nog!

 

Humlen den klättrar så vild...

Vilken underbar dag! Solen värmde och himlen var blå. Äntligen kunde gräset torka så pass att det gick att klippa. Att klippa gräs kan tyckas som ett måste och en börda men på något sätt inger det en känsla av förnöjsamhet. Man rör på sig, det ger snabbt synlig effekt och det bevisar att än finns lite sommar kvar. Tappert kämpar jag mig genom gräsmattan som på vissa ställen är en vacker, tät matta av mossa. Precis som jag kämpar gräsklipparen sig fram, tuggandes av det långa gräset. Jag hinner klippa lite mindre än hälften när maskinen ger upp med en suck. Hm, bensinen är slut! In och hämta nyckel, på med ett par andra skor och ut för att tanka.  Där möts jag av ännu ett litet hinder - bensinen i dunken är också slut. Där tar också mitt tålamod slut och liksom gräsklipparen ger jag också upp. Min lust och energi tar slut och istället för en motionsrunda sätter jag mig på altanen och njuter av solen. Jag sitter inte lång stund förrän något griper tag i mig. Det är något grönt, slingrande och för stunden iklädd de vackraste kottar. Det är humlen som klättrar så vild och krokig, slår knut på sig själv och sitter jag still tar den nog tag i mig...

Uppmuntran!

Masmedia är fullt av det, Facebook svämmar över av inlägg om det och överallt pratas det om det. Jag menar lärarnas framtid, arbetstid, status och lön. Frågan kring våra avtal är ett hett och omdiskuterat ämne och ingen vet så lite som vi själva. Bilden av lärare idag är ett luddigt porträtt av en yrkeskår där behörighet, kunskap och erfarenhet ifrågasätts. Arbetsbeskrivningen har sprängt alla gränser och det är svårt att avgöra var arbetet slutar och kallet tar vid. Ändå älskar jag detta jobb. Varje dag går jag till mitt jobb med lätta steg och ett glatt sinne. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag har ynnesten att möta glittrande, föräntansfulla barnaögon men också skyldigheten att se till att dessa ögon fortsätter att lysa. Det är min utmaning att se varje barn, möta dem där de befinner sig och ge dem verktyg för att nå oanade kunskaper och kompetenser. Spännande, utmanande och ett otroligt ansvar men inget jag skulle vilja byta bort för allt smör i Småland. Visst vill jag ha högre lön och visst vill jag ha tydlig arbetsbeskrivning men framförallt vill jag bli respekterad och få kredit för det jobb jag gör. Inte för att det krävs blommor eller presenter men visst blir man glad när en förälder står i klassrummet, med en blomma i handen och säger: Du är värd denna för att du är en så bra lärare! Bara sådär utan anledning! Det värmer gott och uppmuntrande. Tack!

Åh vilken underbar dag!

Vissa dagar faller allt på plats. Det är som att lägga pussel och utan avbrott hitta nya bitar att lägga dit. Lite som att vara ett med tiden och det som händer. Hursomhelst så har dagen idag varit som ett mål i krysset. På jobbet gick jag omkring med en euforisk känsla av att vara på rätt ställe. Fantastiska ungar som tar emot det jag har att ge och ger dubbelt igen. Så finns där också underbara kollegor, att bolla med, att diskutera pedagogiska frågor med, att älta med och framförallt att skratta gott med. Dagen avrundad med soffmys, en bra film och det bästa sällskap jag kan drömma om - nämligen dottern. Åh, vilken dag och vilken härlig film, som grädden på moset.

Inte särskilt rättvist!

Alla människor har lika värde! Det låter så fint och det är så vi vill att det ska vara, i alla fall i den bästa av världar. Visst borde vi vara lika inför lag och rätt och visst borde vi alla ha rätt till samma rättvisa. Alla borde ha samma rättigheter men också samma skyldigheter. Nu vet vi alla att detta är en utopi. Skillnader och orättvisor kommer alltid att finnas och det på grund av ras, kön eller religion. Dock finns det både skillnader och orättvisor i vår vardag, på vår arbetsplats eller hemmavid. Det är inte alltid det syns eller uppmärksammas och ibland är det bagateller eller berör rent världsliga ting. För om man jämför tex den stora orättvisan om livsmedel, där en del av världen lever i ett sjukligt överflöd och andra delar lever, om knappt, i en tillvaro av svält, så är våra vardagsorättvisor bara petitesser. Dock kan det vara tungt att bära om än inte livshotande att en del människors möjligheter kräver andras skyldigheter och en del människors skyldigheter utplånar möjligheten till rättigheter. Rättvisa är inte lika för alla men ren orättvisa drabbar, de som drabbas, lika hårt. Det finns två rättvisor i världen - att vi föds och att vi dör och det är heller inte särskilt rättvist!

Slöseri med tid!

Att slösa med tiden är som att stoppa pengar i en burk med hål i botten. Du har ingen nytta av den och du får aldrig igen den. Att sedan slösa tid på att beklaga sig över bortkastad tid måste vara höjden av slöseri med tid. Ändå är det så svårt att låta bli att frustreras över tid som tickar i väg tillsammans med något som känns ointressant och onödigt. Tanken på det som skulle ha kunnat blivit gjort dränerar kraften som om man verkligen skulle ha gjort det och ändå finns vetskapen om att det väntar på att göras. När tiden får vingar beror det oftast på att det man gör är så roligt och intressant eller så viktigt att den bara flyger sin väg. Det går inte att spara tid i en sparbössa, det finns inga tidsaktier på börsen men vi kan investera i den tid vi har. Tiden behöver inte alltid vara produktiv, nyttig eller planerad in i minsta detalj. Använd tiden, njut av den spontant och dela den generöst med andra men vi ska inte kasta bort den genom att gräma oss över tidsslöseri.

A-lag!

Det finns flera olika innebörder och betydelser för begreppet a-lag. A-lagen är ju de lag som spelar i den högre divisionen och som är förebilder för de yngre spelarna. Det är också de som kostar mest i en förening och som kanske är det mest intressanta laget för gemene man. A-laget kallas också de som ofta sitter på torg och parkbänkar. De som är lite vid sidan av det etablerade samhället men som accepterar varandra som de är. Oftast handlar det om missbruk i någon form.
För mig står a-lag för arbetslag. Jag tillhör ett arbetslag och här är ingen vid sidan av. Alla är delaktiga, det är högt i tak och respekt visas. Vi kostar inte mycket men vi ger desto mer. Vi är förebilder för varandra och för våra elever och vi accepterar varandras olikheter. Någonstans finns det likheter som kan dras mellan dessa olika begrepp av a-lag liksom det finns stora skillnader. Mitt a-lag är för mig det bästa. Där hör jag hemma, där får jag vara mig själv, där får jag växa och utvecklas. Mina arbetskamrater som finns runtomkring, ja all personal förgyller mitt liv och ger glitter åt min vardag. Tack för att ni finns!

Dimman lättar!

Dimman ligger tät utanför och i augusti brukar det båda för en solig och varm dag. I mitt huvud surrar en sång som jag lärde en gång för länge, länge sen. Vattenmoln som faller ner, som regn, som snö som singlar ner.......... luften stiger upp mot himlen och bildar vattenmoln som faller ner...
För mig betyder det att det finns risk för att dimman lättar, stiger upp mot skyn och bildar ulliga, små, söta vattenmoln som faller ner...

Vemod!

I dag smög sig en kylig vind bak min rygg, den förde med sig budskapet om att sommaren är på väg mot sitt slut. Den däringa luften brukar jag kalla för augustiluft men idag gav den en försmak av september. Denna sommar är det många som väntat på solen, värmen och varma vindar men i år kom sommaren av sig. Kanske kan vi vänta oss några fina augustidagar och en brittsommar så småningom men sommaren är och förblir snart endast ett minne. Det är med ett visst vemod som jag ändå ser fram emot hösten med kurande skymning och tända ljus.

Så var man igång igen!

Tänk så fort ens medvetna anpassar sig efter det som händer och sker. I går sommar och semester, OS i tv-rutan och allmänt ta-dagen-som-den-kommer-attityd. I dag inkastad i verkligheten, som inte ens är min normalt, och fullpumpad med nya kunskaper, infallsvinklar och insikter. I morgon är det dags att ta itu med uppstyrning av ett nytt läsår, schema, planeringar, material, iordningställa och hålla på och hålla på. Om en vecka idag då kommer barna, eleverna, och då börjar allt på allvar men framför med lust. Som sagt flexibel är bara förnamnet!

Nu är det klippt!

Jag har äntligen hittat rätt. Efter många års prövande och sökande så har jag funnit den rätta. Någon som plockar fram det bästa hos mig och som kan skyla över mina blessyrer. Allting faller på plats och allt är som det ska. Ärr från förr är inget problem utan det ses med överseende och kringgås. Ja jag kan inte önska mig något bättre. Det här är inget lyxigt, inget glamoröst eller flärdfullt utan det är mitt i vardagen, precis som jag vill ha det. Jag är så nöjd att jag till och med gör planer för framtiden. Dessutom känns det nytt och fräscht även efter en tid. Idag kan jag officiellt meddela att det är klippt igen. Tack världens bästa Hanna för att du klipper till mig, det gör du så bra!

Varat i 28 år och ska vara resten med!

Tiden rinner som sanden i ett timglas. Det är som att köra på motorväg i högsta hastighet. Ändå försöker jag njuta av varje stund och av vinden som viner i håret. Bara för att klockan tickar betyder det inte att livet glider ur ens händer. När vi har sommaren i vår famn måste vi se till att njuta av tillfället som ges. För sommaren själv är som en sommarförälskelse. Den är ljuvligt flirtig, lekande, spännande och helt enkelt lite galen. Inget är bestämt, det blir som det kommer och man vet att när hösten anländer är det troligtvis över. Precis som sommaren. Ingen vet riktigt hur den blir, den leker med oss, med tiden och framförallt vädret. Vi älskar den när solen värmer oss och när skuggan eller doppet svalkar oss. Däremot irriteras vi över alla kryp och knott som besvärar oss. Det är också svårt att styra sommaren, den blir som den blir. Vädret har sina makter och tiden den rinner iväg. Gemensamt är de fina minnen som ges. Jag är förälskad i sommaren och den kärleken är för evigt precis som min sommarförälskelse som varat i 28 år och ska vara resten med.

En bit i taget.

Tänk att en gräsmatta kan vara så stor! När det är varmt och den är full med prylar, ska tilläggas. Det gäller att passa på och klippa innan solen står för högt på himlen. Samtidigt vill jag inte störa fåglarna i deras konsert eller de semesterlediga grannarna. Det är svårt att hitta en balans. Under äppelträden är det värst. där känns det som om krypen släpper taget och trillar ner på min rygg. Naturligtvis känns det som om de hamnar precis där jag inte kan nå. Det är sällan kryp utan bara ett och annat skräp eller helt enkelt svett som kliar. Hur jobbigt och motigt det än må vara så infinner sig en härlig känsla av tillfredsställelse när gräsmattan är klippt. Än är jag ju inte klar förstås, för jag tar bara en bit i taget men jag njuter ändå av den hänförande doften av nyslaget gräs.

Jag slår inte ihjäl dem...

De tittar upp då och då. Emellanåt vågar de sig upp helt och hållet, framförallt där det är torrt och ljust eller där solen just vilar sina strålar. De orsakar skrik och rädsla när de snabbt pilar över brädorna. Troligtvis är de precis lika rädda eller kanske ännu mer. Egentligen är de helt ofarliga men ändå är de så skrämmande för så många. Klumpen de bär på sin kropp innehåller troligtvis ännu fler av samma sort. Snart kommer de med hjälp av solens värme kläcka ut fler åttabenta varelser som också de kommer att hedra oss med sin närvaro på vårt altangolv. Konstigt att den tanken får de flesta att känna avsky när annars havandeskap inger en känsla av hopp och ömhet. Själv måste jag tillstå att de inte alls känns bekväma att ha i närheten. Jag slår inte ihjäl dem men jag gör allt annat för att undvika dem. För trots att mitt förstånd säger att de är ofarliga så kryper det i mig av obehag och jag erkänner att jag har en släng av araknifobi - spindelrädsla.

Du är det finaste jag vet...

Jag saknar, jag längtar och jag saknar igen! En del av mitt hjärta befinner sig en aningens bit bort och det är så tomt och tyst. Rastlösheten drar i mig och ändå får jag inget gjort. Även om vi inte sitter ihop när vi är hemma tillsammans, så finns du ändå där. Jag vill lukta på dig, killa i nacken och bara vara dig nära. Väntar ivrigt på att det ska bli onsdag då jag får höra din röst och hålla om dig, länge och innerligt. Du mitt hjärtebarn och allra bästa vän.

In my daughter's eyes,
I am a hero,
I am strong and wise,
And I know no fear,
But the truth is plain to see,
She was sent to rescue me,
I see who I want to be,
In my daughter's eyes

In my daughter's eyes,
Everyone is equal,
Darkness turns to light,
And the world is at peace,
This miracle god gave to me,
Gives me strength when I am weak,
I find reason to believe,
In my daughter's eyes

And when she wraps her hand around my finger,
How it puts a smile in my heart,
Everything becomes a little clearer,
I realize what life is all about,
It's hanging on when your heart is had enough,
It's giving more when you feel like giving up,
I've seen the light,
It's in my daughter's eyes

In my daughter's eyes,
I can see the future,
A reflection of who I am and what will be,
And though she'll grow and someday leave,
Maybe raise a family,
When i'm gone I hope you see,
How happy she made me,
For i'll be there,
In my daughter's eyes

Drabbat mig igen!

Så är den tillbaka igen! Den har varit nästan som bortblåst. Nu drabbar den mig med full kraft och jag kan knappt värja mig. Det är en åkomma som är välkommen tillbaka hur konstigt det än låter. Denna åkomma har klåda som symptom och en obetingad lust att se orden i skriven text. Alla de där vackra, funktionella, provocerande, finurliga och helt enkelt vanliga orden som bara väntar på att få användas och nyttjas pockar på min uppmärksamhet. Att låta tangenterna studsa under mina fingrar för att forma ord och meningar som kanske så småningom ska läsas av någon är ett gift, ett måste, ett tvång, en drog som jag är beroende av. Visst låter det dramatiskt men egentligen är det bara en enkel åkomma som drabbat mig igen. Skrivklådan!

Begränsad tid!

För att tidsbestämma saker som hänt delar vi gärna in dem i "före och efter". Det var innan jag fick... Det var efter att vi fått... Det var när vi bodde... osv osv. Bakåt minns vi i begränsad tid: Det var då när jag jobbade eller studerade... eller något annat tidsbestämt. Framåt ser vi också i perioder: När det här är över... Efter att jag har gjort klart... Så fort jag har...
Mitt jobb är alltid tidsindelat, det är före lov, mellan lov eller helt enkelt under lov. Just nu är det sommarlov, ett välbehövligt sådant. Till en början är det svårt att varva ner, jag har redan börjat tänka framåt: Det här ska jag göra när hösten kommer... Detta trots att den vårtermin som ligger bakom har varit tuff och utmanande. I en framtid kommer den tydligt visa gränsen mellan före och efter samt kommer den för alltid vara den vår då vi tog oss vatten över huvudet. Jag vill inte ha det ogjort, det jag har lärt mig tar jag med mig och jag hoppas att det har satt några fotspår hos någon mer än mig själv. Den tid som i början kändes oöverskådlig är till ända och i en framtid kommer den att vara: Det var då vi jobbade häcken av oss... under en begränsad tid!

En av de rikaste...

Jag sparar på guldkorn. Sakta låter jag tidens sand strila mellan mina fingrar och fångar de små, små guldkornen. De finns där överallt, glittrande, glimrande som små stjärnor långt bort på himlavalvet. Det är de små svårfångade guldkornen i vardagen som kan vara svårast att upptäcka. Då kanske de skyms av alla måsten och av alla krav men det är också då vi behöver dem som bäst. Det är inte svårt att finna guld när livet leker och humlorna surrar. Då reflekteras det i solljuset och är lätt att se. När det regnar och är grått måste man anstränga sig för hitta guldkornen vilket också gör dem så mycket mer värda. Under årens lopp har jag samlat på mig tusen och åter tusen små gnistrande guldkorn och dessa har gjort mig till en av de rikaste i världen. Mitt hjärta är fyllt av guldklimpar och det finns alltid plats för fler. Inte för allt smör i Småland eller alla guldtackor i världen vill jag byta ut mina guldklimpar och mina ihopsparade guldkorn som tillsammans är mina minnen för livet.