Nu är det klippt!

Jag har äntligen hittat rätt. Efter många års prövande och sökande så har jag funnit den rätta. Någon som plockar fram det bästa hos mig och som kan skyla över mina blessyrer. Allting faller på plats och allt är som det ska. Ärr från förr är inget problem utan det ses med överseende och kringgås. Ja jag kan inte önska mig något bättre. Det här är inget lyxigt, inget glamoröst eller flärdfullt utan det är mitt i vardagen, precis som jag vill ha det. Jag är så nöjd att jag till och med gör planer för framtiden. Dessutom känns det nytt och fräscht även efter en tid. Idag kan jag officiellt meddela att det är klippt igen. Tack världens bästa Hanna för att du klipper till mig, det gör du så bra!

Varat i 28 år och ska vara resten med!

Tiden rinner som sanden i ett timglas. Det är som att köra på motorväg i högsta hastighet. Ändå försöker jag njuta av varje stund och av vinden som viner i håret. Bara för att klockan tickar betyder det inte att livet glider ur ens händer. När vi har sommaren i vår famn måste vi se till att njuta av tillfället som ges. För sommaren själv är som en sommarförälskelse. Den är ljuvligt flirtig, lekande, spännande och helt enkelt lite galen. Inget är bestämt, det blir som det kommer och man vet att när hösten anländer är det troligtvis över. Precis som sommaren. Ingen vet riktigt hur den blir, den leker med oss, med tiden och framförallt vädret. Vi älskar den när solen värmer oss och när skuggan eller doppet svalkar oss. Däremot irriteras vi över alla kryp och knott som besvärar oss. Det är också svårt att styra sommaren, den blir som den blir. Vädret har sina makter och tiden den rinner iväg. Gemensamt är de fina minnen som ges. Jag är förälskad i sommaren och den kärleken är för evigt precis som min sommarförälskelse som varat i 28 år och ska vara resten med.

En bit i taget.

Tänk att en gräsmatta kan vara så stor! När det är varmt och den är full med prylar, ska tilläggas. Det gäller att passa på och klippa innan solen står för högt på himlen. Samtidigt vill jag inte störa fåglarna i deras konsert eller de semesterlediga grannarna. Det är svårt att hitta en balans. Under äppelträden är det värst. där känns det som om krypen släpper taget och trillar ner på min rygg. Naturligtvis känns det som om de hamnar precis där jag inte kan nå. Det är sällan kryp utan bara ett och annat skräp eller helt enkelt svett som kliar. Hur jobbigt och motigt det än må vara så infinner sig en härlig känsla av tillfredsställelse när gräsmattan är klippt. Än är jag ju inte klar förstås, för jag tar bara en bit i taget men jag njuter ändå av den hänförande doften av nyslaget gräs.

Jag slår inte ihjäl dem...

De tittar upp då och då. Emellanåt vågar de sig upp helt och hållet, framförallt där det är torrt och ljust eller där solen just vilar sina strålar. De orsakar skrik och rädsla när de snabbt pilar över brädorna. Troligtvis är de precis lika rädda eller kanske ännu mer. Egentligen är de helt ofarliga men ändå är de så skrämmande för så många. Klumpen de bär på sin kropp innehåller troligtvis ännu fler av samma sort. Snart kommer de med hjälp av solens värme kläcka ut fler åttabenta varelser som också de kommer att hedra oss med sin närvaro på vårt altangolv. Konstigt att den tanken får de flesta att känna avsky när annars havandeskap inger en känsla av hopp och ömhet. Själv måste jag tillstå att de inte alls känns bekväma att ha i närheten. Jag slår inte ihjäl dem men jag gör allt annat för att undvika dem. För trots att mitt förstånd säger att de är ofarliga så kryper det i mig av obehag och jag erkänner att jag har en släng av araknifobi - spindelrädsla.

Du är det finaste jag vet...

Jag saknar, jag längtar och jag saknar igen! En del av mitt hjärta befinner sig en aningens bit bort och det är så tomt och tyst. Rastlösheten drar i mig och ändå får jag inget gjort. Även om vi inte sitter ihop när vi är hemma tillsammans, så finns du ändå där. Jag vill lukta på dig, killa i nacken och bara vara dig nära. Väntar ivrigt på att det ska bli onsdag då jag får höra din röst och hålla om dig, länge och innerligt. Du mitt hjärtebarn och allra bästa vän.

In my daughter's eyes,
I am a hero,
I am strong and wise,
And I know no fear,
But the truth is plain to see,
She was sent to rescue me,
I see who I want to be,
In my daughter's eyes

In my daughter's eyes,
Everyone is equal,
Darkness turns to light,
And the world is at peace,
This miracle god gave to me,
Gives me strength when I am weak,
I find reason to believe,
In my daughter's eyes

And when she wraps her hand around my finger,
How it puts a smile in my heart,
Everything becomes a little clearer,
I realize what life is all about,
It's hanging on when your heart is had enough,
It's giving more when you feel like giving up,
I've seen the light,
It's in my daughter's eyes

In my daughter's eyes,
I can see the future,
A reflection of who I am and what will be,
And though she'll grow and someday leave,
Maybe raise a family,
When i'm gone I hope you see,
How happy she made me,
For i'll be there,
In my daughter's eyes

Drabbat mig igen!

Så är den tillbaka igen! Den har varit nästan som bortblåst. Nu drabbar den mig med full kraft och jag kan knappt värja mig. Det är en åkomma som är välkommen tillbaka hur konstigt det än låter. Denna åkomma har klåda som symptom och en obetingad lust att se orden i skriven text. Alla de där vackra, funktionella, provocerande, finurliga och helt enkelt vanliga orden som bara väntar på att få användas och nyttjas pockar på min uppmärksamhet. Att låta tangenterna studsa under mina fingrar för att forma ord och meningar som kanske så småningom ska läsas av någon är ett gift, ett måste, ett tvång, en drog som jag är beroende av. Visst låter det dramatiskt men egentligen är det bara en enkel åkomma som drabbat mig igen. Skrivklådan!

Begränsad tid!

För att tidsbestämma saker som hänt delar vi gärna in dem i "före och efter". Det var innan jag fick... Det var efter att vi fått... Det var när vi bodde... osv osv. Bakåt minns vi i begränsad tid: Det var då när jag jobbade eller studerade... eller något annat tidsbestämt. Framåt ser vi också i perioder: När det här är över... Efter att jag har gjort klart... Så fort jag har...
Mitt jobb är alltid tidsindelat, det är före lov, mellan lov eller helt enkelt under lov. Just nu är det sommarlov, ett välbehövligt sådant. Till en början är det svårt att varva ner, jag har redan börjat tänka framåt: Det här ska jag göra när hösten kommer... Detta trots att den vårtermin som ligger bakom har varit tuff och utmanande. I en framtid kommer den tydligt visa gränsen mellan före och efter samt kommer den för alltid vara den vår då vi tog oss vatten över huvudet. Jag vill inte ha det ogjort, det jag har lärt mig tar jag med mig och jag hoppas att det har satt några fotspår hos någon mer än mig själv. Den tid som i början kändes oöverskådlig är till ända och i en framtid kommer den att vara: Det var då vi jobbade häcken av oss... under en begränsad tid!

En av de rikaste...

Jag sparar på guldkorn. Sakta låter jag tidens sand strila mellan mina fingrar och fångar de små, små guldkornen. De finns där överallt, glittrande, glimrande som små stjärnor långt bort på himlavalvet. Det är de små svårfångade guldkornen i vardagen som kan vara svårast att upptäcka. Då kanske de skyms av alla måsten och av alla krav men det är också då vi behöver dem som bäst. Det är inte svårt att finna guld när livet leker och humlorna surrar. Då reflekteras det i solljuset och är lätt att se. När det regnar och är grått måste man anstränga sig för hitta guldkornen vilket också gör dem så mycket mer värda. Under årens lopp har jag samlat på mig tusen och åter tusen små gnistrande guldkorn och dessa har gjort mig till en av de rikaste i världen. Mitt hjärta är fyllt av guldklimpar och det finns alltid plats för fler. Inte för allt smör i Småland eller alla guldtackor i världen vill jag byta ut mina guldklimpar och mina ihopsparade guldkorn som tillsammans är mina minnen för livet.

Jag älskar denna skola!

Blunda! Tänk er ett långbord dukat med servetter och serpentiner i allsköns glada färger. Föreställ er en himmel så blå att blåklinten avundas. Känn värmen från junisolen och hör susen från trädens kronor. Lägg sedan till en symfoni av glada tillrop och härliga skratt så har du Stocksätterskolans personalfest. En fantastisk tillställning med en stämning så varm och innerlig att medelhavsbrisen känns kylig i jämförelse. Underbara människor i en kaskad av olikheter. Tillsammans bildar vi en palett och skapar det mest fantastiska konstverk som går att skåda. Jag älskar denna skola, jag beundrar och respekterar mina kollegor och känner en enorm värme och ömhet för alla elever. Här finns mitt hjärta, min puls och mitt syre och jag är så oerhört stolt över att få vara en del av detta. Nu önskar jag alla mina magnifika kollegor och alla skolans elever en underbar sommar. Må den ladda

våra batterier inför den höst som komma skall.

Få rå varandra!

Sitter och dagdrömmer tillbaka på min och dotterns "vara-för-oss-själva-helg". Det är underbart med minnen som går att plocka fram en regnig och dyster dag. Saknar min Kickunge som just nu befinner sig på en båt, långt hemifrån.
Vi åkte inte så långt, hon och jag, på vår lilla utflykt. Dock spelar det ingen roll hur långt eller vart vi åkte, utan att vi åkte - tillsammans. Efter en mysig dag i Askersund styrde vi kosan mot resans mål - Vätternterassen. Precis intill den vackra och glittrande Vättern tronar sig en ståtlig byggnad upp. Här har tiden stått stilla och det är precis därför som vi åker hit. För lugnet, stillheten och känslan av att tiden har stannat. Vi möts av husets/hotellets ägare och visas till vårt drömrum. Allt går i blått och vitt, enkelt och fräscht. Rummet har en balkong med utsikt ut över Vättern. Känslan av overklighet och dröm slår oss och vi nyper oss i armen för att riktigt fatta att det är vi som ska bo där. Egentligen är det bröllopssviten men inte oss emot. Detta är precis vad vi behöver, få rå varandra om än så bara för ett par dagar.

Jag älskar er allihop!

 Idag har nästan mitt hjärta svämmat över av lycka och kärlek. Mina barn har varit hemma, allihop, och gjort min dag till den bästa Mors Dag någonsin. Presenter och blommor i all ära men att få sitta i försommarsolen tillsammans och njuta av smörgåstårta och hembakta hallongrottor (tack Jesper och Therese) det är lycka för mig. Att ha de nära och kära runt mig och riktigt bara få njuta av det. Min barnaskara har utökats och jag kan inte vara stoltare än jag är över mina egna, kära ungar och deras val, (Läs gulliga flickvänner!) Att sedan min bonusgrabb sluter upp tillsammans med sin fina flickvän, gör det hela än mer underbart. Tack alla ni, mina hjärtan, för en minnesvärd dag och tack till mitt livs stora kärlek för att du var med och styrde upp det hela. Jag älskar er allihop!

Att-göra-listor!

Det bästa med "att-göra-listor" är att de kan förträngas eller gömmas undan till en annan dag. Så klart är det bästa att få stryka på dem. Jag stryker och stryker men sällan tycker jag att listan tar slut utan det brukar fyllas på i andra ändan. Om jag någon gång kommer så långt att det mesta är struket och det bara är ett par grejer kvar då brukar jag flytta dem till en ny lista. När jag nu sitter och filosoferar över detta inser jag likheten med min stryk- och mangelhög. Ytterst sällan kommer jag genom hela högen utan får ge upp innan allt är klart. När jag sedan tar upp strykningen/manglingen igen så har högen åter växt till oanade höjder. Precis som listan fast den växer på längden. Förnuftet säger att det är så det ska vara, det är logiskt, men visst önskar jag att listorna någon enstaka gång gång skulle vara obefintliga och visst skulle det vara underbart att vara strykfri. (Fast det skulle få till följd att det inte skulle finnas plats i garderober och byrålådor.)

Bra början!

Så här efteråt känns den gångna helgen som en dröm. Ofattbart att den kom, upplevdes och var över i ett nafs. Nu gäller det att suga på helgens karameller länge och lite då och då. Låta det söta smälta sakta mellan tungan och gommen och riktigt njuta av den underbara eftersmaken.
 Vi började lördagen med att åka långa vägen till Askersund och njuta av den grönskande våren.








Bilen fick vila vid hamnen och vi strosade runt kring det smått pittoreska torget. När det var dags för kaffe öppnade vi de röda dörrarna till Cafe Tutingen.








Där lockade diverse oemotståndliga bakverk och doften av kaffe spred en hemtrevlig stämning.






Efter en stunds övervägande föll valet på varsin Latte, en Desirebakelse (krämbulle med kanelsocker på) och en smaskig bakelse med vaniljgrädde. Frosseri, men ack så gott! Bra början på en oförglömlig helg.

Duktig!

Söndag mitt i veckan är inte bra för den inbyggda klockan. Kroppen är inställd på arbetsdag och vill gå upp klockan 6.00. Istället är det sovmorgon men det vill inte riktigt bli så. När klockan visar på 08.17 ger jag upp. Det går inte att ligga kvar i sängen längre. Rastlös och huvudet fullt av bra idéer jag skulle kunna göra istället, tar jag ett raskt skutt ur sängen och tag i dagen. Nu är min lista med "saker-som-måste-göras" ganska lång och aningens stressande men jag beslutar mig för att ge badrummet en omgång. Ut med alla saker och in med skurgrejer. Det blir nästan en "från-tak-till-golv" rengöring. Jag skurar och putsar, byter gardiner och matta. Slutresultatet är ett häpnadsväckande rendoftande badrum. Belöningen får jag när sonen undrande frågar: "Är det någon som skurat badrummet?" Vilken tur att det syns! Hursomhelst känner jag mig inte riktigt nöjd så när frukosten är intagen tar jag klivet ner i källaren. Väl därnere viker jag en ansenlig hög med tvätt medans mangeln värms upp. Utan fruktan ger jag mig in i det höga berget med handdukar och örngott. Mangeln snurrar och pressar mitt linne till mera anpassningsbart format för mina byråar. När jag ser högarna med manglad tvätt, infinner sig till slut den efterlängtade känslan av tillfredsställelse. Bara halva dagen har gått och jag har åstadkommit två av mina "måsten". Duktiga jag!

Ett ögonblick av stillhet!

Det är dags att stanna tiden eller åtminstone karusellen. Ta en paus från det hektiska livet som pågår just nu. Andas en annan luft och ge själen lite balsam. Inget märkvärdigt eller långväga utan en sväng bortom kröken till stillhet och ro. God mat, vackra vyer och en nybäddad säng i sällskap med finaste dottern. Ett dygn av lyx i all enkelhet med "att bara vara". Blommorna vid vägkanten ska betraktas, Vätternluften ska inandas och en middag på tumanhand utan att behöva lyfta ett finger själv. I resväskan packas en god bok, ett par favoritfilmer, Alfapet och kamera, såklart. Helgen ska få bli ett ögonblick av ro som ska ge ny kraft åt två trötta själar.



En digital värld!

När jag var barn brukade jag och mina bröder fantisera om hur tekniken skulle se ut i framtiden. År 2000 kändes som en så avlägsen framtid att den tillhörde en sorts rymdepok. Vi trodde att allt skulle vara "spacigt" och vi skulle inte äta vanlig mat utan piller som kom från rör. Alla skulle gå omkring i rymddräkter och science fiction skulle vara vardag. Jag minns också att vi, i vår vildaste fantasi, trodde att man i framtiden skulle kunna spela in tv-program med en bandspelare, som vi gjorde med radioprogrammen till vår kassettbandspelare. Den fantasin blev så småningom videon som fanns i alla hem, så gott som. Tiden har hunnit ikapp och förbi. Idag används knappt ingen video, idag är det dvd och streaming (strömning) som gäller. Idag har vi funktioner på våra kameror som vi inte ens kunde drömma om skulle finnas överhuvudtaget. Ändå vänjer vi oss fort vid teknikens framfart. I går svarta tavlan, i dag whiteboard och ett stenkast bort, smartboard. I mitt fall är den till och med på plats. Smartboarden är ett fantastiskt, pedagogiskt hjälpmedel och skapar otroliga möjligheter för en annan typ av undervisning. Visuellt, delaktighet och lockande! Vi måste möta eleverna utifrån deras erfarenheter och intressen och de är ju teknikens banbrytare. Orädda och nyfikna bryter de teknikens mark och det gäller, som pedagog, att försöka hänga med i svängarna. Otåligt, som ett barn på julafton, väntar jag på att tekniken runtomkring ska fungera. Då kan jag kasta mig in i den digitala världen och skapa en undervisning i klassrummet som mina gamla lärare aldrig ens drömt om.

I gott sällskap!

Kortdag på jobbet fast ändå lång. Varm, svettig cykeltur hem i gassande, underbar majsol. Väl hemma åker kaffet på, till detta serveras ett par kupor god glass och ett trevligt sällskap. Vi sitter och småpratar om ditten och datten, flickvännen och jag. En härligt, mysig stund på tu man hand. Sedan ramlar de in, en efter en, de käraste jag har - barna. Det är så gott att ha dem omkring mig, de mina, som nu blivit fler.

Bara man vill!

Mina ord är min palett, pennan min pensel och mitt färdiga konstverk är min blogg. Publicerad och utställd till beskådan och för att läsas. Det är alltid lika kul att få respons på det skrivna eller på de bilder som jag delar med mig av. Precis som inför ett konstverk så ligger det i betraktarens öga, eller kanske snarare sinne, att bedöma och möjligtvis döma. Häromdagen fick jag ett meddelande på Facebook från Italien. En kvinna har på något sätt funnit mig och min blogg, hundratals mil, fysiskt långt bort men bara ett par klick bort, på datorn. Hursomhelst skickar denna kvinna ett oförglömligt meddelande till mig:


hello,
your blog is very delicate, and on me personally touches me.
My connection with sweden happened a year ago when I was visiting my friends in Hallsberg, and it was love at first sight, this country has become my soul.
Your individual choice was clandestine, by name, have a close friend who is called Veronica, was curious to know a person "native".
Sorry I can not write in Swedish, but do not know, I hope to learn something, as I managed to learn English and Italian and Swedish can succeed. ;)
Again congratulations for your blog, I became a fan, I hope I manage to create my personal one, you are my muse, an inspiration.
Thanks for your time and your sincere warm wishes on the beach.

Aurelia

Visst är det fascinerande? Mina ord läses i ett annat land, av en kvinna talandes ett annat språk och som jag aldrig har träffat och förmodligen heller aldrig kommer att träffa. Ändå så fyller detta mig med en härligt upplyftande känsla och jag blir varmt berörd. Tänk ändå vad världen kan vara liten och vad gränser kan vara lätta att sudda ut. Bara man vill!

Tack Aurelia! You made my day! (Hai fatto il mio giorno!)

Fyra fina flickor!

Skratten och fnissen avlöser varandra. Tonen är härligt uppriktig och ärlig. Inga tillgjorda gester eller manér. Fyra fantastiskt fina flickor som intar vårt kök, vårt hus och sprider glädje och förnöjsamhet. Artiga, trevliga och bara helt underbara, som en bal på slottet, helt enkelt. De fixar sin våriga middag med grillad kyckling, råstekt potatis i ugn, härligt krispig sallad och en creme fraiche sås, kryddad med vitlök och sweet chili. Ja, egentligen är det pappan som grillar. Äras den som äras bör. Tappert trotsar de kylan och dukar ute med prickiga servetter och fin duk. För det är ju trots allt valborgsmässoafton och våren ska invigas. Det kniper i hjärtat av lycka när jag hör dem pladdra på om allt och inget och minnet om svunna valborgsmässoaftnar görs sig påmint. Jag minns och jag drabbas åter av den där känslan av förväntan. Smittad av deras livsglädje omfamnar jag våren och jag och maken tar oss ner till brasan för att njuta av årets fyrverkerier - Valborg 2012.

Bilden är lånad från http://aamandagunnarsson.blogg.se/

Bilden har jag fått av min Kickunge!

Jag väljer själv!

I går var det vår, idag är det sommar. Frukost på altanen i gassande sol. Tänk ändå att livet är så underbart att leva. Jag hörde någonstans att folk blir stressade av att andra tycker att livet är bra men jag frågar mig: Hur påverkas vi då av att andra har det jobbigt eller svårt. Visst skulle jag kunna skriva om mina bekymmer och dela med mig av livets sorgeämnen och det gör jag ibland, men, för här är det ett stort men... Mina tråkigheter har jag för vana att dölja inför offentlighetens ljus. Mina nära och kära ser mina baksidor och mina svackor, det räcker nog så. Det är ju också de som får mig att le igen och inse att livet pockar på och är värt att leva. Det är inte så att livet alltid är en dans på rosor, man kan segla på små, rosa moln också. Skämt åsido! Visst har rosorna taggar och visst regnar det även från de små, rosa molnen ibland. Men att få skriva om det viktiga i livet, livet självt och att få välja orden som är designade för min känsla, det är för mig en ynnest och det mest fantastiska, jag väljer själv.