Juliette 20 år!

Idag fyller hon år! Hon Juliette! Idag för 20 år sedan förändrade hon våra liv. Hon kom med liv och lust och gav för alltid hösten ett nytt ljus. Det är svårt att förstå vart tiden tog vägen och hur det kunde gå så snabbt. Samtidigt har jag njutit och tagit vara på varje minut och sekund. Minnen sköljer över mig och de berör så starkt. Det finns så mycket skoj vi gjort, en massa tråkigt också förstås. Tuffa saker har hänt och hisnande upplevelser. Allt har vi dock tagit oss genom - tillsammans, hand i hand. Jag har lärt så mycket av dig och jag hoppas att jag gett en del tillbaka. Du är min förebild, min allra bästa vän och det är en otrolig känsla att få säga att vi aldrig varit osams och veta att det är sant. Visst har vi diskuterat och inte alltid tyckt lika, visst har vi missuppfattat ibland men alltid rett ut det. Och det är så vi är, du och jag, nära och alltid beredda att mötas på halva vägen.
20 år! Vuxen, lärarstuderande, sambo och Göteborgsbo. Visst är jag en stolt mamma men mest över de goda värderingar du bär med dig. Ditt engagemang och din tro på att du kan göra skillnad och att det går att förändra om viljan finns där. För första gången vaknar du inte i din säng, hemma i flickrummet, på din födelsedag och visst är det konstigt men närhet mäts inte i mil och vi vet båda att vi finns, oavsett avstånd. Det är klart att det är lätt att bli nostalgisk, lite vemodig också men det är så gott att veta att vi har så mycket framför oss. Så min allra käraste Kickunge, du som förändrat inte bara min inställning till hösten utan hela mitt liv och som fortsätter att lysa upp och ge mig kraft att vara den förebild du förtjänar, innerligt grattis på din 20-årsdag. Jag älskar dig, Juliette!

Min absoluta favoritbild! Du och jag!

Bokmässa och yttrandefrihet

Bokmässa i Göteborg! Jag har alltid drömt att om att åka dit men aldrig kommit mig för. Böcker har varit min dörr och biljett till världen och till kunskap. I år hade det varit extra spännande att vara där och frottera bland böcker och författare då dottern jobbar för Adlibris som är på plats. Så coolt och spännande. Hursomhelst blir det inget besök i år heller och kanske det är lika bra. Den debatt som stormar och har stormat om det som pågår, både utanför och innanför bokmässans väggar, skapar långa skuggor kring evenemanget. Det finns de som vägrar delta på grund av andras deltagande och istället skapar alternativa evenemang. Frågan är vad det gör med vår yttrandefrihet. Men frågan är också vad konsekvensen blir när vi släpper in dem som inte tycker att alla, oavsett kön, religion, etnicitet, sexuell läggning mm, har lika rätt till densamma. Idag marscherar, på Göteborgs gator, män och kvinnor med tillstånd, mot just allas lika rätt. Varhelst jag följt massmedia, sociala media eller samtal senaste veckan så har detta fått otrolig uppmärksamhet. Jag skräms av det utrymme stöveltrampet kräver och får. Tänk om vi bara kunde ignorera dem och låtsas att de inte fanns. Eller som jag hörde radiorösten så klokt reflekterade över igår, i bilen, på väg hem: "om ett träd faller i skogen när ingen hör, hörs det då?" Och kan vi då tänka lika om nynazisternas marsch idag? "Om ingen är där och ser dem marschera, finns de ens då?" Innerst inne vet jag att vi varken kan eller får förneka dess existens men jag vill inte heller ge dem plats. Yttrandefrihet javisst, så länge den inkluderar alla.

Perspektivvurpa!

Vi har så lätt att fastna vid våra egna brister och analysera dem medan vi borde se våra styrkor och fokusera på dem. Lättare sagt än gjort!

"Frälst"

En helt vanlig tisdag blev till en tisdag att minnas. Lång arbetsdag och så en kvällsföreläsning på det. Kanske inte det ultimata men vem har sagt att en kan få allt. Hursomhelst kändes föreläsningen relevant och jag var i gott sällskap av härliga kollegor tillika vänner. Dock kunde jag inte ana att jag skulle gå därifrån uppfylld och upprymd som om jag hade varit på ett väckelsemöte. Först och främst fick jag skratta så gott och så innerligt att tårarna rann. Sedan rann tårarna inte bara av skratt utan på allvar och för att det berörde. Jag som älskar ord och ständigt samlar på nya fick ett smörgåsbord serverat. Där kom ord som känslovilla, som är som att se i syn men det är känslorna som villar med en. Avundfrisk är väl ett helt fantastiskt ord som borde användas oftare. Ordet pilotplats gillar jag skarpt och då särskilt med innebörden att det är jag som tar kommandot och har en plan och inte blir någon annans plan. Smaka på ordet mikrovana och få känslan av att förändringar går att få till och att det räcker gott med ett litet steg i taget. Ord som högmod, egenkär och självgod som nästan är förknippade med dödssynd, ikläddes helt andra dräkter och fick en positiv klang och betydelse. Egenkär, det är klart en ska gilla sig själv för det är ju den person en ska leva med hela livet. Självgod är ju faktiskt att vara god mot sig själv och ta hand om sig själv på bästa sätt. Högmod krävs för att nå framgång - det krävs mod för att sikta högt.
Mycket av kvällen kommer jag att ta med mig och kanske främst upplevelsen av att någon fick mig och alla andra att stå upp, rikta händerna rakt upp i luften och rockvråla av glädje - i total besinningslöshet. Fortfarande undrar jag om det var jag som gjorde det där.
Kvällen var fylld av så mycket mer än jag kan pränta ner men om du får chansen att lyssna till Jesper Carun - ta den! Och gör det med någon/några du tycker om, det förhöjer allt ytterligare en dimension. Så vi fortsätter i morgon med att inta en strålande, glimrande, gnistrande och fullständigt underbar torsdag.

Svarta katter och nycklar på bordet!

Min djupt religiösa mormor tyckte inte om skrock. Hon ansåg att det var något som djävulen hade sitt finger med i. Trots detta har jag fått med en mängd med "skrock-ticks" från min barndom. Nog spottar jag tre gånger åt den svarta katten, nåja kanske inte bokstavligen utan mer av tre "tvin" och jag sätter definitivt inte min fot under en stege. Aldrig någonsin lägger jag nycklar på bordet och ve och fasa om jag skulle slå sönder en spegel. Att ge bort en sax eller kniv är helt uteslutet för mig, ni vet väl att "saxen klipper kniven skär - vänskapsbanden tvärt isär".  I mitt hem hittar man aldrig en bukett ljung och jag fryser till is när jag ser eller hör korpen. Förnuftsmässigt vet jag att det är trams och ändå lägger jag nycklarna hellre på golvet än på bekvämt avstånd på bordet. Men häromdagen slog det mig något som faktiskt fick mig att ta mitt förnuft på allvar. Jag satt i godan ro på altanen när jag hörde den kraxa, den svarta och ack så olycksbådande korpen. Som vanligt reste sig nackhåren och jag frös till is i den solvarma stolen. Plötsligt slog det mig att det måste vara fler än jag som hörde kraxandet och där och då insåg jag hur fånig jag är och vips värmde solens strålar igen. Nu betyder det inte att det är slut på spottandet eller att stegen mina hamnar under någon stege och mina nycklar kommer fortfarande inta allt annat än bordet.

Små och stora ting!

Det är lätt att bli lite sentimental och nostalgisk när stora omvälvande saker händer i ens liv. Sedan kan stora saker ha en betydelse för någon och småsaker kan vi också se olika på. Mina stora och små saker är såklart sett ur mitt perspektiv. De stora tingen för mig handlar nästan uteslutande om mina barn, mina nära och kära. Livet är det största och de omfattar ju mitt liv så det är såklart självklart. Att få egna barn, se dem växa upp och växa med dem är så ofantligt stort även mitt i den grå vardagen. Det är så många skeden vi tar oss genom tillsammans, första leendet, de stapplande första stegen, orden som trevande tar sin form och sedan går det fort. Vips är barndomen och ungdomen ett minne blott och framför en i hallen står vuxna människor med packade kartonger och de stapplande stegen blir plötsligt på helt egna ben. De nära och kära utökas med de nära och käras kära och hjärtat får ge plats åt fler. Helt plötsligt är de vuxna med egna liv, med allt vad det innebär av små ting och stora ting. Trots att de blir vuxna, flyttar hemifrån, fattar egna beslut och är myndiga i lagens mening så kommer de alltid vara mina barn - det största i mitt liv av alla livets små eller stora ting.

Augusti!

Så kom då augusti - igen. Och visst tänker vi att det är detsamma som att sommaren snart är till ända. Ändå säger kalendern liksom sången att augusti är en sommarmånad och till och med september hör sommaren till. Dock infinner sig vemodet varje år lika punktligt när almanackan slår över från juli till första augusti. Minns att jag som barn var rädd att det aldrig mer skulle bli sommar. Som vuxen är jag klokare men vemodet finns kvar. Än är sommarkvällen ljummen även om det finns stråk av höstluft emellanåt. Och än är där några semesterdagar kvar att njuta av. Så välkommen du ljuva augusti med ett landskap målat i mogna färger och låt oss njuta av dig som om du vore, för alltid, den sista.

Farmor!

Farmor! Jag smakar på ordet. Låter det smälta runt i munnen, i tanken och i hjärtat. Tyst för mig själv viskar jag det och undrar om det är sant, om det är jag och vart tiden tog vägen. För knappt 27 år sedan smakade jag på ett annat ord - mamma - och funderade på om det var på riktigt. Då en liten Jesper med liten näbbmun och lite större näsa, nu en liten Hilmer. En pytteliten Hilmer, det ljuvligaste pyre en kan föreställa sig och visst är det sant. Och visst är känslorna större än det finns ord. När två av de människor jag älskar mest får livets gåva och jag får efterrätten, då är det stort. Så stort att de där infernaliska tårarna envisas med att skymma sikten och svämma över - hela tiden. Himmel och plättar vad det värker i hjärtat av kärlek och lycka. Hur kan jag ens ha trott att jag var förberedd på den storm av känslor som övermannar mig. Jag vill ta världen i min famn men främst den lille förstås. Jag vill ta ner stjärnorna och månen men främst vill jag vara farmor som finns när det behövs. Nu kommer de igen, de där förargliga tårarna - av kärlek, av lycka och för att jag faktiskt är farmor.

Intill tidens ände!

Här sitter jag i min stol på altanen och låter kvällssolen värma mig med sina milda strålar. Runtom mig har jag min familj som pysslar med allehanda ting. Det slår mig att jag just nu befinner mig i en förändringens tid och att ingenting någonsin mer blir som förut. Samtidigt tänker jag att det är så det är - livet. Föränderligt och försvinnande. Det som en gång varit kommer inte igen och var dag har sin egen morgon och slutar alltid som en gårdag. Tydligt känner jag ändå hur viktigt det är att hänga med i svängarna och inte tappa taget. Men också hur viktigt det är att jag står kvar trots allt som händer eller kanske just för att det händer. Visst är jag en del i förändringen men för den skull är jag densamma. Eller, jag blir ju farmor förstås, det är stort och otroligt omvälvande. Min minsting lyfter vingarna och vi blir ensamma i ett stort hus men det var ju det vi ville - ge barnen vingar. De kan ju alltid flyga hem igen. Och vilken tur att vi trivs i varandras sällskap, jag och mitt livs kärlek. Det underlättar när vi sitter där i varsin fåtölj när november sänker sitt mörker. Skramlet från grillen väcker mig från mina funderingar och jag inser att än är här ingen baby och än bor minstingen hemma så jag tänker att livet är här och nu. Farmor blir jag när det är dags och minstingen ska jag njuta av varje dag som om det är den sista. Förresten ska jag njuta av dem allihop - varje dag - intill tidens ände.

En fyr i mitt liv!

Livet är så nära - här och nu men ändå så långt ifrån. Där, borta vid det grönare gräset, de vackrare blommorna och bortom molnen där himlen är lite blåare och solen lite varmare. Vi ser framåt och framemot och vi drar oss gärna till minnes och ser livet i backspegeln. Minnen och ånger i en mix och jag ska bara och sedan kommer för det mesta före nuet. Idag fick jag en påminnelse om livets begränsning, att vi faktiskt inte rår över när tiden är inne och om att tiden vi får kommer aldrig igen. Jag är tacksam att över att denna man som fick lämna jordelivet idag har varit en del av mitt liv. Han var min fyr när livet blåste som mest för mig och vad hade jag gjort utan er. Jag är också tacksam över att han fick ett så långt och rikt liv med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Sorgen är självisk och tårarna som ändå rinner är för den tid som en gång var och tankarna mina går till er som blir kvar.

Osynliga band!

Min övertygelse är att ju mer och fler man älskar eller tycker om desto större blir ens hjärta och desto mer plats finns det. Hjärtats plats är oändligt såsom rymden med alla dess stjärnor och galaxer. Det är som den där gåtan jag hörde som barn "Vad blir större ju mer man tar från det?". Svaret ska ju förstås vara "hålet" men det skulle lika gärna kunna vara mitt hjärta. Kärleken är det enda som blir större ju mer vi slösar med den, säger visheten och jag säger inte emot. Det finns så mycket kärlek i mitt liv och så många olika kärlekar att jag känner mig rik och förunnad. Alla mina nära och kära som finns runtom i vardag liksom helgdag och alla ungar på jobbet som ger mer än de tar. Goda vänner som finns när jag behöver, med en hand eller bara för en kopp kaffe. Kollegor som är som vänner fast på jobbet och en massa andra som bara finns i mitt liv bara för att det blev så. Så finns de där i periferin som jag har osynliga band till eller med. De där som var nära en gång men som tiden och omständigheter flyttade på och som ändå har sin egna lilla vrå kvar i hjärtat. Där är grabbarna som hängde hemma hos oss, där finns människor jag mött någonstans i livet och som för evigt blivit kvar. Innebandykillar och handbollsungar som satte guldkant och gav spänning åt tillvaron. Så tänker jag också särskilt på de där två tjejerna som jag fick äran att möta och lära så mycket av. Vi delade ett helt gäng med andra tjejer som också har sin speciella plats för mig. Vi for Mellansverige runt tillsammans, hejade, coachade, tröstade och plåstrade om. Ni var de tjejer som jag önskade skulle vara min egen dotters förebilder, starka, unga kvinnor med goda värderingar och så kloka. För mig är det som om det finns ett osynligt band mellan oss och jag är så glad över att ni är en del av mitt liv om än i periferin. Tack Catherine och Erika! 💖

I fyra år!

I fyra år fick jag låna er, nägra lite kortare tid men det är oväsentligt. Ni var små kottar som var som kulor från en uttömd kulpåse. Förtvivlat försökte jag som fröken hålla ihop er och få er på led och att lyssna. Det tog tid! Envetet kämpade vi på tillsammans. Vi hade rit- och skrivbok och vi hade utematte. Vi gjorde skelett och engelskafilmer.  Till Earth Hour tog vi oss in allihop på toan och släckte lampan. Små filmer om hur vi kunde bli bättre på att ta hand om vår miljö gjorde vi i grupp och hade hur kul som helst. När rymden var temat tillverkade vi planeter i papier mache och vi gjorde egna böcker. Och vi BLOGGADE! Vi lärde oss skriva och läsa och förstå att det vi skriver är det någon som läser. Mamma, pappa, morfar, farmor, faster eller vem som var intresserad kunde följa vår skoldag. Det fanns ingen hejd på era idéer. Varje vecka gjorde vi en undersökning på bloggen som vi sedan sammanställde i stapeldiagram på fredagen. Vi hade bloggschema om vem som gjorde vad och som vi bloggade. Vi kom bland de 100 bästa och så stolta vi var. På fredagar hade vi bloggfredag och alla var med och vi skrev, alltifrån mattekluringar till berättelser till faktatexter till bara något man gillade att skriva om. Bloggen blev vår gemensamma plattform där alla fick vara med och bidra, var och en efter sin förmåga. Den gjorde något med oss, vi kämpade och utveckĺades allihop - tillsammans. Och vi hade sååå sjukt roligt och vi lärde oss så mycket. Så kom vi också till final. Vår blogg hade lett oss ut i stora vida världen, I alla fall till Stockholm och vi vann Årets klassblogg och för prispengarna gjorde Lek & buslandet all-in. Vi har gjort en resa tillsammans långt förbi huvudstäder och gränser. Tillsammans skapade vi något unikt och vi har satt spår hos varandra för alltid och för mig finns det en speciell plats i mitt hjärta och den tillhör "Veronies treor".  Lycka till i framtiden och först och främst på Transten. Och om ni hamnar i ett vägskäl kom ihåg vad jag alltid har sagt - valet är ditt så välj rätt. 💖

Ett vattenglas!

Visst är det svårt att föreställa sig att inte kunna hälla upp ett glas vatten för att dricka, innan läggdags eller oavsett när törsten infaller sig. Det är näst intill omöjligt att förstå att det finns de som får nöja sig med någon sorts sörja att släcka törsten med. Vi tar en dusch när vi behöver eller bara för att, vi spolar toan och tvättar bilen med samma rena vatten. Trots det rinnande, rena vattnet som strilar ur våra kranar bär vi hem litervis med vatten på flaska, ibland importerad långväga ifrån. Vatten är en livsnödvändighet för allt liv och ändå är jag inte säker på att vi inser dess rätta värde som vi borde. Det är en sådan självklarhet för oss men för den skull får vi inte glömma bort att värdesätta det. Faktiskt är det som med oss människor, det är helt ok att vi självklart finns när vi behövs men ingen av oss vill bli tagna för givna. Det är svårt att ge vattnet feedback och en klapp på axeln men vi kan vara rädda om det och inte slösa på det i onödan. Precis som vi bör vara med varandra men där kan också en klapp på axeln göra stor förändring. För visst är vi som vattenglas lite till mans? Vi kan vara halvfulla  eller halvtomma och vi kan absolut vara en droppe från att rinna över och då är det skönt att någon hinner före och förhindrar översvämningen. Ett glas vatten kan förmodligen förändra livet för någon och det kan absolut vi också göra.

21 maj!

Födelsedagar blir mindre viktiga med åren och presenterna likaså. Jag har det jag behöver och åldern har liten betydelse när en har kommit över 50-strecket. Jag är så gammal att jag får göra det jag vill, brukar jag svara när eleverna undrar hur gammal jag är. Idag har det i alla fall varit min födelsedag och jag har fått presenter. Frukost på sängen med paket från kärleken var en alldeles utomordentligt bra start på dagen. Till lunch fick jag inta en alldeles förträffligt god smörgåstårta tillverkad av yngste sonen med sambo och så mer paket. En fylleribok kring släktens historia och en magisk penna som kan göra saker i 3D. En mycket spännande pryl som jag inte ens visste fanns, men jag gillar den. Som alltid på min födelsedag så fick jag en ljuvlig bukett med liljekonvaljer av min älskade mamma. En fin dag med solsken och jordgubbstårta på altanen med de käraste jag har. (Saknade dock min fina pappa som drabbats av förkylning.) Massor med grattis-hälsningar har jag fått och det värmer mitt hjärta att bli ihågkommen av så många med så fina ord. Min dag tickar så sakteliga mot sitt slut och i morgon är någon annans dag och en ny dag för oss alla.

I nuet!

Befinner mig i ett nu som jag väntat och längtat efter så länge. Äntligen sitter jag jag där i aktersoffan, i solen, hör vågorna klucka och måsarna skräna. På andra sidan vattnet spelas musik och runtom mig pysslar folk med sina båtar. Här och där dyker ett yrvaket huvud upp ur någon båtlucka. Ändå är jag i lugnet och ron som omsluter mig. Tror inte det finns någon annanstans som jag går ner i viloläge på detta sätt. Morgonmolnen börjar skingra sig och det ser ut att bli en fin dag. Har nyss bryggt kaffe och intagit en enkel frukost som ändå slår alla hotellfrukostar i världen. Tänker att jag ska skura lite här och putsa lite där men bara när andan faller på. Ta det lite som det kommer och njuta först och fixa sen. Inte ens båtgrannens små ettriga hundar kan få mig ur humör. Allt är inte perfekt, det finns massor med små och lite större skavanker, någon lyx är det inte att tala om men det är inte riktigt grejen heller. Bara det flyter och tuffar på räcker långt. Jag känner mig otroligt förunnad och är så ödmjukt tacksam för hela familjens engagemang och insats. Utan dem hade jag inte suttit här, i solen och njutit av livet och nuet.

Jag vill inte vara en antilop vid ett vattenhål!

Rubriken kan tyckas lite underlig och tagen ur sitt sammanhang vilket jag håller helt med om. Och ändå är det med den meningen som jag summerar min dag. En dag som började halvfem i morse och inte riktigt är slut än, även om jag har intagit ryggläge. Mycket intryck har det varit, många tankar har väckts samt en och annan idé om förändring och utveckling. Kloka människor har delat med sig av än klokare kunskap, erfarenhet och reflektioner. Allt riktat till mig, för mig och i förlängningen för min skola och mina elever. Med alla mina sinnen har jag försökt ta in så mycket som det bara går att ta till sig, placera det på rätt plats, för rätt roll och sammanhang. Jag har under dagens gång bytt kostym från IKT-ansvarig, till "syfröken", till biträdande och bara till den engagerade människan som är jag. Innehållet i dagens föreläsningar har varit som en godispåse där det finns så mycket gott att det är svårt att bestämma vilken som är favoriten. Eller kanske som ett pussel där varje bit har så stor betydelse för helheten att det utan en av dem inte blir någon bild alls. Det har handlat om hur vi möter och bemöter nyanlända elever och hur rätt ligger inte det i tiden för oss på vår skola? En annan föreläsning handlade om hur vi kan arbeta för att stärka elevers digitala kompetenser, men vänta nu, det är ju precis det vi ska hålla på med. Ytterligare handlade det om det kollegiala, om hur viktigt det är att pröva och ompröva, reflektera och utvärdera - tillsammans. Och visst behöver vi tänka på hur vi utvecklar vår skola, vårt arbetssätt, vårt förhållningssätt och vårt samarbete. Som avrundning var så där en stolt rektor som berättade om den nya skolan som han varit med och startat från grunden. Han beskrev hur de tänkte aningens annorlunda och lite utanför den box vi annars är vana vid att skolan befinner sig i. En skola som, enligt honom, var mer anpassad till vår samtid och som helt enkelt bryter lite från normen. Det fanns många poänger i det han hade att säga, han lockade till och med till skratt men det var ändå ett uttryck som fastnade mer än allt annat. "Jag vill inte vara en antilop vid ett vattenhål." Det tar jag med mig i tanken när jag snart ska lägga schema och göra allt i min makt för att ingen elev på vår skola ska behöva känna sig som en antilop vid ett vattenhål.

Bibliotekens Rolls Royce!

Jag älskar böcker! Att känna på dem, att lukta på dem, bläddra i dem och framförallt att läsa böcker. Det är något magiskt med böcker. De får mig att känna, beröras, uppleva, gråta, skratta och ibland ryckas med ur tid och rum. I Prag återfinns ett bibliotek utöver det vanliga. Det är så oerhört praktfullt och ståtligt. Att få tillträde in i det innersta är inte för var och en eller vem som helst. Nej, det krävs inbjudan, särskilt tillstånd eller att ens cv innehåller något mer än bara bokälskare. Hursomhelst får man i alla fall stå utanför och kika in. Inte för länge för då trycker massan på som också vill se glimten av skatterna, som trängs i bokhyllorna från golv till tak. Det är som att kika in i en skattkista, lite andäktigt, högtidligt och enastående tjusigt. Egentligen är jag av åsikten att böcker ska leva, beröras och beröra. Det ska hållas i händerna och vara var man och kvinnas egendom. De ska finnas i ens närmaste omgivning och alltid finnas till hands precis inom räckhåll. Och ändå kan jag se tjusningen med att bara få kika in, att böcker på något sätt betraktas som konst och att det faktiskt finns anledning till att vi inte kan pilla på allt. Långt fram i tiden finns det kanske fler som jag som också vill beundra riktigt gamla böcker - på håll.