Här sitter jag i min stol på altanen och låter kvällssolen värma mig med sina milda strålar. Runtom mig har jag min familj som pysslar med allehanda ting. Det slår mig att jag just nu befinner mig i en förändringens tid och att ingenting någonsin mer blir som förut. Samtidigt tänker jag att det är så det är - livet. Föränderligt och försvinnande. Det som en gång varit kommer inte igen och var dag har sin egen morgon och slutar alltid som en gårdag. Tydligt känner jag ändå hur viktigt det är att hänga med i svängarna och inte tappa taget. Men också hur viktigt det är att jag står kvar trots allt som händer eller kanske just för att det händer. Visst är jag en del i förändringen men för den skull är jag densamma. Eller, jag blir ju farmor förstås, det är stort och otroligt omvälvande. Min minsting lyfter vingarna och vi blir ensamma i ett stort hus men det var ju det vi ville - ge barnen vingar. De kan ju alltid flyga hem igen. Och vilken tur att vi trivs i varandras sällskap, jag och mitt livs kärlek. Det underlättar när vi sitter där i varsin fåtölj när november sänker sitt mörker. Skramlet från grillen väcker mig från mina funderingar och jag inser att än är här ingen baby och än bor minstingen hemma så jag tänker att livet är här och nu. Farmor blir jag när det är dags och minstingen ska jag njuta av varje dag som om det är den sista. Förresten ska jag njuta av dem allihop - varje dag - intill tidens ände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar