Min djupt religiösa mormor tyckte inte om skrock. Hon ansåg att det var något som djävulen hade sitt finger med i. Trots detta har jag fått med en mängd med "skrock-ticks" från min barndom. Nog spottar jag tre gånger åt den svarta katten, nåja kanske inte bokstavligen utan mer av tre "tvin" och jag sätter definitivt inte min fot under en stege. Aldrig någonsin lägger jag nycklar på bordet och ve och fasa om jag skulle slå sönder en spegel. Att ge bort en sax eller kniv är helt uteslutet för mig, ni vet väl att "saxen klipper kniven skär - vänskapsbanden tvärt isär". I mitt hem hittar man aldrig en bukett ljung och jag fryser till is när jag ser eller hör korpen. Förnuftsmässigt vet jag att det är trams och ändå lägger jag nycklarna hellre på golvet än på bekvämt avstånd på bordet. Men häromdagen slog det mig något som faktiskt fick mig att ta mitt förnuft på allvar. Jag satt i godan ro på altanen när jag hörde den kraxa, den svarta och ack så olycksbådande korpen. Som vanligt reste sig nackhåren och jag frös till is i den solvarma stolen. Plötsligt slog det mig att det måste vara fler än jag som hörde kraxandet och där och då insåg jag hur fånig jag är och vips värmde solens strålar igen. Nu betyder det inte att det är slut på spottandet eller att stegen mina hamnar under någon stege och mina nycklar kommer fortfarande inta allt annat än bordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar