Osynliga band!

Min övertygelse är att ju mer och fler man älskar eller tycker om desto större blir ens hjärta och desto mer plats finns det. Hjärtats plats är oändligt såsom rymden med alla dess stjärnor och galaxer. Det är som den där gåtan jag hörde som barn "Vad blir större ju mer man tar från det?". Svaret ska ju förstås vara "hålet" men det skulle lika gärna kunna vara mitt hjärta. Kärleken är det enda som blir större ju mer vi slösar med den, säger visheten och jag säger inte emot. Det finns så mycket kärlek i mitt liv och så många olika kärlekar att jag känner mig rik och förunnad. Alla mina nära och kära som finns runtom i vardag liksom helgdag och alla ungar på jobbet som ger mer än de tar. Goda vänner som finns när jag behöver, med en hand eller bara för en kopp kaffe. Kollegor som är som vänner fast på jobbet och en massa andra som bara finns i mitt liv bara för att det blev så. Så finns de där i periferin som jag har osynliga band till eller med. De där som var nära en gång men som tiden och omständigheter flyttade på och som ändå har sin egna lilla vrå kvar i hjärtat. Där är grabbarna som hängde hemma hos oss, där finns människor jag mött någonstans i livet och som för evigt blivit kvar. Innebandykillar och handbollsungar som satte guldkant och gav spänning åt tillvaron. Så tänker jag också särskilt på de där två tjejerna som jag fick äran att möta och lära så mycket av. Vi delade ett helt gäng med andra tjejer som också har sin speciella plats för mig. Vi for Mellansverige runt tillsammans, hejade, coachade, tröstade och plåstrade om. Ni var de tjejer som jag önskade skulle vara min egen dotters förebilder, starka, unga kvinnor med goda värderingar och så kloka. För mig är det som om det finns ett osynligt band mellan oss och jag är så glad över att ni är en del av mitt liv om än i periferin. Tack Catherine och Erika! 💖