Livet är så nära - här och nu men ändå så långt ifrån. Där, borta vid det grönare gräset, de vackrare blommorna och bortom molnen där himlen är lite blåare och solen lite varmare. Vi ser framåt och framemot och vi drar oss gärna till minnes och ser livet i backspegeln. Minnen och ånger i en mix och jag ska bara och sedan kommer för det mesta före nuet. Idag fick jag en påminnelse om livets begränsning, att vi faktiskt inte rår över när tiden är inne och om att tiden vi får kommer aldrig igen. Jag är tacksam att över att denna man som fick lämna jordelivet idag har varit en del av mitt liv. Han var min fyr när livet blåste som mest för mig och vad hade jag gjort utan er. Jag är också tacksam över att han fick ett så långt och rikt liv med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Sorgen är självisk och tårarna som ändå rinner är för den tid som en gång var och tankarna mina går till er som blir kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar