Dreamboats and petticoats!

Musik ska byggas utav glädje och det märks i denna musikal. Det sprider också glädje och när man lämnar lokalen så sitter leendet kvar länge i hela kroppen. En fantastisk upplevelse om än en aning nära. Vi satt på första rad och såg både svett och spott som stänkte. Det har sin charm det också. En strålande inledning på en efterlängtad tripp.

Utpumpad!

Det är något underligt med semester. Inför semestern ska allt förberedas, det ska planeras, bokas och beställas. Dagarna innan ägnas åt tvätt, strykning och packning. Städningen får man inte glömma, det ska vara undanröjt för då är det skönare att komma hem. När det så är dags för avfärd då är man så uppe i varv och redan lite sliten av allt "göra". Så sitter man då äntligen på planet, tillbakalutad och väntar med spänd förväntan på det som komma skall. Väl på plats så gäller det att uppleva och hinna med så mycket som möjligt och helst lite till, på kortast möjliga tid. Tidiga mornar, sena kvällar, si och så med mattider och allt med skoskaven som ett ständigt sällskap. Presenter ska köpas och så vill man ju ha det där lilla extra till sig själv. Jagandet pågår från bittida till sent och för varje dag som går ökar ångesten en liten aning. När man så har tagit sig genom hälften av det som var planerat och hemresan närmar sig med stormande steg då ska allt packas igen. Som ressällskap finns alltid ångesten över hur mycket bagaget kommer att väga. Flitigt används den fina handbagagevågen. Packa om, packa mer, packa in och packa ner.  Utcheckning och incheckning och snart är man hemma igen. Där väntar uppackning och en sprängfylld tvättkorg. Vem har påstått att det är vilsamt med semester, den gör en ju helt utpumpad. Men förbaskat roligt är det i alla fall!

Svart & vitt!

Svart och vitt är som att vara i, endera det ena diket eller det andra. Det är som om det inte finns några kompromisser. Det är så solklart att det är si eller så. Jing och Jang är väl ytterligare ett uttryck som passar in. Jag undrar vad det säger om mig, jag som 98 gånger av hundra väljer svart och/eller vitt. Nu pratar jag förstås om färgval i garderoben. Min dotter säger att om jag tar kort på min packning tror folk att det är ett svartvitt fotografi. "Det lila då, försöker jag försvara mig. - Det ser ut som om du färglagt det i Photoshop eller nå't! svarar hon kvickt. Nåväl, tänker jag, det är så mycket enklare att packa, när färgstommen redan är grundlagd. Visst, det kanske inte är det "grymmaste" men jag inser vid min ålder att bekvämlighet är underskattat. Kanske är det lite kompromisslöst över mig fast det inte är svart eller vitt utan både och som gäller.

"Skämkudde"!

Hur mycket ryms det i en väska som får väga 23 kg? Det är just nu den stora frågan. Ganska ovidkommande om man ser till livets stora frågor, men här och nu har den sin vikt. Nu gäller det en stor väska för incheckning, typ väldigt stor som får väga 23 kg. Handbagage som är aningen mindre som också får väga 23 kg och utöver detta en liten portfölj, laptop-väska eller handväska. Tillsammans snackar vi uppemot 50 kg!!! Kan detta räcka är alltså den stora frågan för dagen. Egentligen borde man fråga sig om ekonomin tillåter shopping för så mycket pengar att det är tveksamt att dessa kilon räcker till. Klart är att problemet vi står inför är ett så typiskt välfärdsproblem att det nästan är dags för "skämkudde".

Regnet det bara öser ner!

När regnet öser ner så bildas det små och ibland stora pölar med vatten - vattenpölar. En låång promenad i regn betyder måånga vattenpölar. Lägg sedan ihop 28 par promenerande fötter, regn och vattenpölar och räkna ut vad summan blir. Hopp, skutt och stänk! I alla vattenpölar! Det stänker lite här och det stänker lite där. Många av de traskande fötterna bar på gummistövlar, några hade sportskor och ett par stycken var endast iklädda tygskor. Gör er en föreställning om hur fötterna känns efter en promenad på ca 5 km i regn, rusk och vattenpölar, med bara tygskor på dem. Tappert tog vi oss genom vår promenad och inte hörde jag något gnäll från tygsko-barna heller. Själv är jag barnsligt förtjust i vattenpölar men föredrar dem på sommaren, barfota i ett sommarregn. Blöta strumpor och skor en regnig, kylig septemberdag är något jag kan avstå från. Men med ett glatt humör och god vilja så tog vi oss genom även detta. Min nästa långpromenad kommer att vara i London. Då hoppas jag att solen skiner för mina gummistövlar får stanna hemma. Det får förresten tygskorna också, tror jag!

SO!

Nu är mitt redan förut trötta huvud fyllt av indianer från Inka, Maya och Aztekerna. Dottern har en SO-uppgift och det jag inte lärde mig på SO:n i skolan tvingas jag att lära mig nu. Skämt åsido! Jag önskar att jag fick göra om den där tiden och få läsa historia nu när intresset finns och jag fattar vad det går ut på. Dottern och jag diskuterar vilt allt mellan meningsföljder och kursplanemål. Emellanåt kikar vi på betygskriterier och funderar på om analys och slutsats kan skrivas ihop. Stolt som en tupp är jag och när hon tacksamt tar emot den hjälp jag har att ge, sväller mitt hjärta. Det här är min vardag och jag vill inte byta ut den för allt smör i Småland eller all olja i Mellanöstern...

Vackra ord!

Ibland kan jag roa mig med att fundera på vackra ord. En del är av den typen att de sällan används på grund av att de hör hemma i så få sammanhang. Några känns gammeldags och förlegade, det är de som får ett varnande grönt streck under sig i ordbehandlingsprogrammen. Om man då gör en högerklick så får man veta att man ska:
"Beakta ordformen. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande."
Detta händer mig ofta och jag kan inte förstå att orden har ett "bäst-före-datum". För mig är orden skatter som jag kan frossa i utan att de nånsin tar slut. De är som en icke-sinande källa som förgyller mitt skrivande. Jag kan fritt välja och vraka och ibland bara låta dem strömma genom mina sinnen och formas till texter. Orden blir för mig som ett vackert halsband där pärlorna är många och oändliga till färg och form. Jag vet dock att ord kan användas i helt andra sammanhang. De kan missbrukas och bli ett vapen som förgör och förstör. Ord kan värma och få människor att växa men de kan också såra och ge ärr för livet. Vi ska akta oss för att missbruka orden men vi ska inte vara rädda för att bruka dem. Låt ordet flyga fritt men ta ansvar för hur de landar och tas emot. Orden är en gåva att förvalta, låt oss förvalta dem väl.

Vad gör man inte för barna?

Så var det åter tyst och lugnet har belägrat hemmet igen. Gästerna har lämnat kalaset, disken är diskad, torkad och inplockad med hjälp av världens bästa. Ordningen är återställd och nu är det några veckor tills det är dags för nästa kalas. Denna gång firade vi en 21-årsdag, nästa kalas blir för en 14-åring. Precis som nu ska det då också serveras en meny bestående av potatis, köttbullar i gräddsås, grönsaker, saltgurka, smörgåsgurka och lingon. Just detta, utan någon som helst variation, serveras minst tre gånger om året hemma hos oss. Vid dessa tillfällen serveras detta till mellan 15 och 20 personer. Det underliga är att de fortsätter att komma troget tre gånger per år och det kan knappast vara för att överraskas av middagsvalet i alla fall. Nåväl, min förhoppning är att gästerna idag blev mätta, belåtna och nöjda men det är framförallt för sonens skull som mannen skalade ca 100 potatisar och jag rullade köttbullar av 3,5 kg köttfärs. Vad gör man inte för barna?

Inget kalas utan kras!

I och för sig är det inte kalas idag utan det är bara förberedande för kalas. Det städas undan, dammas lite här och ordnas lite där. Putsandet varvas med pustande och stönande, nysningar och snorande men ska det vara kalas så ska det. Passar på att flytta om lite burkar med skönhetsprodukter som lovar en massa. Spegeln visar dock inget resultat fast skönt är det ändå. Omplaceringen sker på grund av att jag är lite rädd om det gamla handfatet som står där så fint på kommoden i badrummet. Det som då sker är precis det jag ville undvika, en tjusig burk med undergörande innehåll rasar rakt ner i det fina, gamla handfatet från Rörstrand och vips har jag lyckats slå bort två stora bitar. Moloket går jag till maken för att berätta det tragiska. Han rycker dock på axlarna och säger att det är bara att kasta, nu blir det bättre om plats. Själv tycker jag att det är synd på det gamla, vackra och ger det en chans att förgylla trädgårdsbänken tillsammans med de sista blommorna.

Söfyld!

Feber, snuva och allmänt hängig kan det vara något en fredagkväll? Den är här höstens första förkylning! Tycker att den kunde ha väntat ett tag, eller till och med uteblivit, för jag har inte skickat någon inbjudan. Kroppen brinner mellan frysattackerna och huvudet är tungt som bly. Näsan är täppt och jag förstår att i morgon kommer den att rinna som värsta Niagara. Nåväl, familjen sluter upp och fixar och pysslar om. Då är det nästan värt lite feber, med betoning på lite.

Adress Villervalla!

Papper hit och papper dit! Möte här och möte där! Ett snabbt beslut, ja, så gör vi! Lika snabbt, nej vi gör så här... Vem ville vad från början och vem bestämde var, hur, när? Apparaterna "fungerer icke" och pengarna är slut. Men vänta, här fanns en slant! De ska vara till något annat men kanske kan vi omfördela. Kopiera mindre, spar på pengar och på miljön. Köp inga läromedel, för det finns det inga pengar till. Trolla med knäna och lev upp till målen, fast bollarna får du hålla med själv. Håll i pekpinnen och räkna med kottar det är tidens melodi! Trots att kassan är skral och kraven är höga går vi till jobbet med lätta steg. Här får vi ändå något att bita i, för maten är god och mattanterna snälla. Aldrig är det tråkigt och utmaningarna är många, lönen inte värst men det vi ger, får vi tredubbelt igen.  Om jag ändå skulle välja är det just denna "Villervalla" som jag vill ha.

Tvillingsjäl!

Någon gång under ens livstid träffar man sin tvillingsjäl. Det är den där människan, som bara efter ett kort möte känns som om man har känt varann hela livet. Själv kan jag tycka att det har funnits flera tvillingsjälar som kommit och gått i mitt liv. Kanhända är det så att när ens eget liv står inför förändring så är det också dags för ett nytt möte, med en ny tvillingsjäl. Det finns såklart en som alltid är där, det är ju han jag delar tidning och allting annat med. Just ikväll upptäckte jag hur fantastiskt lyckosam jag är som har fått den stora möjligheten att få jobba nära någon som känns som min tvillingsjäl just i arbetet. Vi hade ett föräldramöte tillsammans i kväll och det funkade som ett välsmort nav. Vi fyllde i och på för varann och allting kändes klockrent, i alla fall för mig. Och eftersom frågorna efteråt var näst intill obefintliga så anar jag att fler kände så. Det är en så härlig känsla när allt faller på plats och bara känns så bra!

Förälskad!

Jag är nyförälskad! Ja egentligen är detta ingen ny kärlek utan den har spirat i ett år, drygt. Det är ett par bruna, bedjande, spelande, glittrande och varma ögon som jag har förälskat mig i. Dessa ögon sitter på en liten mörkhårig kille som med tillit sticker sin hand i min. Det uppstår ögonblick av förtrolighet och närhet. Jag har honom bara till låns, ibland, och det är kanske därför som vi tillsammans fångar dessa stunder. Är den inte förunderlig, den där kärleken? Den kan drabba vem som helst, närsomhelst och tid, rum och ålder har ingen betydelse alls. Som tur är har jag en mycket förstående man som förstår min svaghet för alla dessa "ungar"!

I-landsproblem!

Ibland känns det som om livet är extra rörigt eller rent av kaotiskt. Ett bra exempel är härom morgonen när jag skulle cykla till jobbet. Det började med att sadeln var så blöt att jag behövde gå tillbaka in för att hämta papper att torka av den med. Väl klar med detta så leder jag min cykel ut på gatan för att där uppfatta ett ljud som inte hör ihop med en väl fungerande cykel. Om jag skulle försöka stava till ljudet så skulle det se ut ungefär så här, grnkj. Rätt gissat! Punktering! Vänd om med cykel och in för att hämta bilnyckeln eftersom just denna dag var packningen, som skulle med till jobbet inte tänkbar att bära. Ok, i bilen och iväg. På den långa, raka gatan, som är på vägen till mitt jobb, står en långtradare och väntar på en annan långtradare som håller på att knöka sig in på en sidogata. Ska jag vända och ta en annan väg, nej jag väntar. Hur lång tid kan det ta? För lång tid, vilket innebär att mina stresshormoner triggas i gång. Nåväl, snart har han baxat färdigt och är ur vägen men accelerationen på ”tradarn” framför mig är lika med noll. Suck! Lugn och fin, ingen panik! Äntligen är den ur också vägen. Medger att jag nu trycker aningen hårdare på gasen än vad som tillåtet är men måsta rensa ut lite. Snart framme, men då står där en cementbil mitt i vägen och väntar på en lastbil som ska leverera matvaror till dagis. Detta är inte sant! Så är dock fallet och när jag väl blir fri från alla hinder slår stresshjärtat snabbare än Usain Bolt springer. Det som normalt tar ca 3 - 5 minuter, tog denna morgon 35 minuter. Där just då är detta ingen bagatell, det är högst irriterande att värdefull tid gått till spillo. Så här i efterhand ler jag åt alltihop och tänker att det är som så många andra av mina irritationsmoment, ett typiskt i-landsproblem.

I relation till någon annans kaos!

Vissa dagar!

Det finns vissa dagar i livet som sätter djupa spår. En del minns man med glädje, andra med sorg, några med förtvivlan och ångest. Där är dagar som man minns för något litet och det finns dagar där det har hänt något ofattbart stort. Att få barnen är de absoluta största och mest minnesrika dagarna i mitt liv. Självklart min bröllopsdag men det är alla vardagar tillsammans ändå, som är de viktiga. Dagarna med sorg minns man så småningom med vemod och sorgen bleknar med åren. En del händelser är mer personliga än andra och det som hänt, positivt eller negativt, berör bara de närmaste och en själv. Så finns det tillfällen, händelser, dagar som vi alla delar. För tio år sedan, idag, så skakades en hel värld av fruktansvärda händelser. Vi bär minnet av detta hemska med oss, världen över och det skapar ett osynligt band mellan så många av oss. Låt oss hoppas att dessa tillfällen inte blir fler, då vi skakas ända in i själen utan att det som skapar vår gemenskap är något att minnas med glädje.

Londonplanering!

Det närmar sig med stormsteg... Under kvällen har det planerats och filats detaljer på den kommande Londonresan. Förslagen är många och viljan vill mer än tid och rum räcker till, ja pengar också för den delen. Camden är alltid lika givet. Denna gång ska vi också ta oss till Spitalfield med Petticoat Lane och grabbarna ska dricka en öl på puben Dirty Dicks, det var någor om en snubbe och en katt som var så speciellt. Portobello Road ska nog få ett besök även denna gång och Harrods ska prickas av på listan. Vi konstintresserade ska kika in på Tate Modern och Tate Britain, ser verkligen fram emot att se JMW Turners akvareller. Självklart ska vi shoppa loss på Oxford Street och fylla resväskorna så de spricker i sömmarna. British Airways tillåter 23 kg incheckat, YES! Musikal ska det bli, vi har redan beställt biljetter till "Dreamboats and petticoats". Vi fick plats på första parkett! Kanske blir det ytterligare en musikal nämligen "Miljon dollar quartet". Nog ska vi ha att göra på vår tripp men vi ska också ta det lugnt med en picnic i Hyde Park och strosa efter Themsen. Jag längtar!

Faller på plats!

Tänk er att ha tema "Målvecka" med små "förstagluttare". Tanken är att man ska få dem att förstå vilka mål de ska nå till och vad det innebär. Det kan kännas som en omöjlig uppgift. Sedan skolstarten har jag funderat, vänt och vridit på detta och tänkt att jag aldrig kommer att kunna möta mina ettor på ett sätt, så att de kan förstå detta med mål. Med bävan har jag sett i almanackan hur denna vecka kommit närmre och närmre. Så i måndags var det dags! Att få dem att berätta vad de vill lära sig var inte svårt. Gladeligen målade mina elever färgglada moln. I dessa präntade vi sedan tillsammans ner lite olika saker som de ville lära sig i första klass. Läsa, skriva, matte var det som var mest populärt. Tänk så inkörda de är redan. Så kom vi till detta med läroplanens mål. Helt plötsligt och improviserat kommer jag på tanken att använda bollsporter som symbolik, just dessa som det görs mål i, förstås. Jag förklarade att när eleverna gick i ettan så skulle de "göra mål" i en massa olika ämnen och det var när de lärt sig de olika sakerna som bollen gick i nätet. För att få detta så konkret som möjligt så målade vi ett stort mål och klippte ut bollar där eleverna ritade och skrev olika ämnen och saker de skulle lära sig. De fick jobba i grupp om två och det var helt fantastiskt hur bra det gick. Ibland är det som om det bara faller på plats.

Ord och (inga) visor!



Regnet står som spön i backen och
ungarna växer upp som svampar ur marken



  Det man inte har i huvudet, får man ha i benen och
då gäller det att inte låta gräset gro under fötterna.

Ii Viiby säger di att biina biits
men inget är så sött som honung, honey.

Man ser inte skogen för alla träd och
det är så tyst att man kan höra ett löv som faller.

Ensam är kanske stark men det är bättre när två blir en.

Det kan tänkas att även solen har sina fläckar men äpplet faller inte långt från päronträdet.

Som man bäddar får man ligga och sent ska syndaren vakna men...

Slutet gott allting gott!

Året var 1975!

Detta var året när jag hade de coolaste gabardinbyxor man kan tänka sig. Låg midja och utsvängda ben. De allra snyggaste sydde min mormor, de var svarta, supertajta över låren och rumpan. Nertill var de så vida och långa att de gott och väl täckte min platåträskor. Coolast var man när man hoppade "twist" med platåträskorna på, oj, oj, oj... ABBA var på topp och vi mimade på Karins baksida, jag fick vara Frida och det var seriöst värre med kläder, dansmoves osv. Jag lyssnade på Terry Jacks "Seasons in the sun" och grät, om och om och om igen.
Kär var jag också, mest hela tiden. Det var bara föremålen som växlade. På den tiden bytte man namnhalsband när man "blev ihop" efter någon hade frågat "chans". Kärleken varade inte så länge men det var på dödligt allvar så länge det varade.



På tv var det den häftige deckaren Kojak som gällde och han var så utan hår och inte ens snygg. Min musiksmak var så bred och den innehöll allt mellan Bay City Rollers, Smokie och Bachman Turner Overdrive. Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Filmerna med stort F var Gökboet och Hajen. Jag var för ung för att se dem på bio men vår lärare läste boken, som filmen Hajen bygger på, högt för oss i skolan. Otroligt spännande!
1975 var jag fortfarande ovetande om vad det innebar att vara tonåring, högstadiet var ett stenkast bort och jag hade ingen aning om vart livet skulle ta vägen med mig. Jag hoppas att jag fortfarande har mycket av livet framför mig som jag inte har en aning om.

Tack Maria för att du gav mig året 1975!


Visst hade ni denna hemma på skiva EP eller singel?

Tack för kaffet!

Ibland svischar dagarna på jobbet förbi. Det ena avlöser det andra och det där med kaffet är inte ens att tänka på. Då, när klockan klämtar att skolan är slut och alla elever går hem eller till fritis, det är då som jag smyger in hos de ”bästaste” kollegorna man kan önska sig. Där får jag prata strunt en stund, lätta mitt hjärta eller lyssna på någon annan som lättar sitt hjärta. På en soffa i en hall sitter vi "tanter" och bara är en stund, mitt på dagen. Runtom oss är barnen och ibland mer på och i knä men det är en del av "myshetsfaktorn", att de också får "bara vara" en liten stund tillsammans med oss. Skratten klingar, tonen är ibland rå, någon gång delar vi en frustration men för det mesta ler vi med hela kroppen. Den där stunden är min oas, mitt andningshål, min energikälla och påfyllnad. Vissa dagar bjuds det till och med på kaffe och det smakar så gott! Tack för att Ni finns och tack för kaffet!

Vemod, längtan & förväntan!

London -  here we come again!

Tre vackra ord som är så förenade med varandra. Tillsammans och var för sig är de vackra och så betydelsefulla. De förenar känslorna inför möten och avsked. Det finns alltid en längtan efter något eller någon. Ibland kan man sätta ord på sin längtan, ibland är känslan mer - en känsla! När man väl står inför att det man längtar efter är på väg att hända, då övergår längtan till förväntan. Åh, vad tiden går fort när man ser fram emot något med förväntan. Och så är det förbi, mötet, resan eller bara just det där tillfället och då fylls man av vemod. Vemod över att något är över och förbi men också för tiden som försvann. Så fylls snart åter tanken på något eller någon och man längtar igen...

Världens bästaste!

Det som var tänkt att bli en helg för rekreation och nedvarvning blev aningen omvänt kan man säga. Äldsta sonen ska flytta till en ny lägenhet. Det låter ju kul kan man tänka. Och ja, det är det, JÄTTEKUL! Han har fått en jättefin lägenhet, granne med en av vännerna och den gamla lägenheten var bra sunkig. Hit är allt väl, såklart! Men, detta men, som nästan alltid dyker upp. Det ska ju flyttas grejer och framförallt så ska det flyttstädas och det är där som lilla mamma kommer in i bilden. Nu ska jag säga, i ärlighetens namn, att vännerna har ställt upp och det trots... Ja, mer behöver inte yppas. Lillasyster, lillebror och två riktiga vänner, jag och äldste sonen själv har tillsammans slitit svett. Dock har vi gjort det tillsammans och jag kan stolt säga att jag har de bästaste ungarna i världen. För jag räknar dem som mina allihop.

Vart tog vägen vägen?

Ven 2005

Det är väl inte alltid så lätt att veta vilken väg man ska gå.

Det finns ju en förfärlig massa vägar att välja på.

I varje vägskäl man står vid så står man inför val.

Ska du ta den breda eller väljer du en smal.

Vilken är att föredra, den med asfalt eller grus?

Där finns en som är öde och en som är omgiven utav hus.

Skogskantad eller cykelväg, krokig eller rät,

kanske är den full av djupa hål eller kanske väldans slät.

Det spelar ingen roll hur än vägen den ser ut.

Du kan inte gå dem alla, du måste välja en till slut.

Skulle du gå vilse så funkar det hursom

att du kan byta riktning och helt enkelt vända om.

För två år se'n!

På dagen för två år sedan skrev jag följande på FB:
"Just nu ska jag börja läsa "Nya tendenser inom pedagogikdisciplinen under de tre... senaste decennierna" låter inte det alldeles förträffligt spännande...?"
För två år sedan var jag alltså mitt i vetenskaplig forskning och kritiskt granskande. Jag stod inför en uppgift som jag inte hade en aning om vad den innebar eller hur jag skulle ro den i land. Som tur är förstår man inte före och när man är mitt i det, så är det bara så. Till slut har man tagit sig genom, man vet inte hur det gick till men rätt som det är, är det över och det gick! Så här snart två år efter godkänd c-uppsats och tagen fil. kand examen så känns det rätt skönt att ha det gjort och det är inte utan att jag är lite stolt också. Till alla er som nu är mitt i, det finns en ände...