Mening med livet!

Vi slänger oss med en massa klyschor om livet, hur det ska levas och tas vara på. Kloka ord, ordspråk, lärande, pekfingerpekande, hyttande och välmenande ord. De dyker upp lite varsomhelst, i sociala media, på vykort, i speciella böcker med vackra omslag, på tröjor och smycken samt i det sagda över en god kopp kaffe. Du tar väl vara på dagen, lev som var dag är din sista, i morgon kan det vara försent etc etc. Ibland känns dessa ord bara just klyschiga, lite slitna och för väl använda. Framkastade, lite krystade och kanske värst av allt; kommersialiserade. Och ändå står dessa ord och meningar för något vi borde ta på största allvar, nämligen livet. För de där utslitna fraserna säger egentligen bara det vi inte vill höra - sanningen. Rent krasst är det så, dagen idag är borta imorgon, om imorgon vet vi ingenting och varje ny dag är en gåva. Det är så lätt att avfärda, rynka på näsan och flina lite överlägset åt alla dessa "kloka ord" och framförallt när livet rullar på. När det blåser lite kan vi fortfarande sätta oss över och ta livet för givet och det är inte förrän stormen river upp oss ur vår fastvuxna, bekväma vardag som insikten slår oss - livet är bara till låns. Vi fattar inte fast så många innan oss varit med om stormen, ryckts upp ur vardagsslentrianen och förstått värdet av var dag. Det är som en läxa vi måste lära själva, uppleva och överleva stormen för att se värdet av de klyschiga orden eller egentligen vad de faktiskt står för och leva efter mottot. Det må vara klyschigt, kommersialistisk och aningens missbrukat men det har sin mening precis som livet.

Vinst varje gång!

Sitter på en liten kvartersrestaurang, italiensk, underbar mat med ljuvliga smaker. Stannar upp ett ögonblick, reflekterar och betraktar dem som är mitt sällskap. Så olika personligheter, unika var och en på sitt sätt. Någon lite mer bekant och känd för mig och några andra helt oskrivna blad. Ändå finns där en tydlig samhörighet och gemenskap. Vi pratar om ditt och datt, om familj, liv och jobbet. Det är oundvikligt eftersom det är det som förenar oss från början. Men där finns något annat, en känsla som är svår att beskriva annat än att vi befinner oss på samma våglängd, någonstans. Att samtala med dessa kvinnor, helt fantastiska människor, är lite som att skrapa på trisslotter med vinst varje gång. Det är spännande, givande och jag blir rikare för varje möte och samtal. Som alltid önskar jag att jag skulle kunna stanna klockan, frysa tiden, att dagarna var fler och samtalen längre. Samtidigt vet jag att det är just det som är det magiska, att detta är här och nu och tillfälligt som gör guldkanten. Dessa dagar och möten ska jag dock bära med mig och hämta energi från, länge framöver.

Rötter

Traditioner får mig alltid att tänka på varifrån jag kommer och vilka som danat mig att bli till den jag är. Det är vid de här särskilda tillfällena som förknippas så väl med de människor som betytt så mycket som minnena väller över mig. Stora helger, någons födelsedag, fars dag, mors dag och ibland är det en doft, ett foto som får nostalgin att flöda. Allhelgona är en helg som gör mig påmind om mina rötter och på de som funnits här och gjort min existens möjlig. De som idag inte finns kvar men som var närvarande när jag var barn, ungdom och växte upp och de som jag aldrig mött annat än via andras minnen, berättelser och en och annan gravsten. Som barn fick jag följa med min mamma, mormor och morfar till kyrkogården för att vattna, plantera, rensa eller bara putsa lite på gravstenen med en näsduk. Kanske låter det konstigt men jag älskade dessa stunder. Där stannade tiden, ron, stillheten och med min hand i morfars utforskade vi alla gravarna. Alltid fanns det någon liten anekdot kring varje gravsten som  kunde berättas. När jag knäckt läskoden gick jag runt i min egen bubbla och läste namn, årtal och hemmansnamn. En del gravstenar var så gamla att den inristade texten luckrats upp av åren, sol, vind och regn, andra var nya, blanka där blommorna var blomstrande och nyditsatta. Årtalen berättade om det var unga eller gamla människor som begravts och där fanns de som blivit över hundra och där fanns små som vistats på jorden ett ögonblick. Av alla dessa gravar fanns det flera som fascinerade mig mer än alla andra, vissa utan släktskap men med något osynligt band. Och så fanns där, och finns än idag, mor Hannas grav. Mor Hanna med egen grav och sten, min mammas farmor som dog vid 64 års ålder och lämnade make och barn efter sig. Denna grav, denna person lockade mig, väckte något i mig och jag kunde gråta hejdlöst vid hennes gravplats trots att vi aldrig mötts. Hon dog innan min mamma föddes som aldrig kunde dela sina minnen av sin farmor och ändå var och är än idag denna mor Hanna mig så nära. Kanske är hon min skyddsängel, kanske lever hon vidare genom mig eller så är det hennes öde som jag bär med mig. Idag har vi tänt på hennes grav, mamma, pappa och jag. En generation senare och vi har fler gravar att tända vid, vattna, ansa och putsa med näsduken. Vi pratar om mormor och morfar, om hur det ska bli med gravarna i framtiden och vi pratar om förr - minnen. Solen värmer gott när vi går där tillsammans och som alltid lägger sig ett lugn inom mig. På vägen hem stannar vi till och jag hälsar på hos min farmor och farfar. Båda födda på ett sekel före mig och tiden blir med ens påtaglig. Det är som i ett annat liv som de fanns, mina mor- och farföräldrar, och ändå så nära mig i minnen. Inom mig väcks ett vemod och en saknad men den gnistrande vackra solen ger mig kraft och insikt över det liv jag fått och har att vårda.  

Röd fåtölj

Tänk er en röd fåtölj! En röd fåtölj med öronlappar och en matchande fotpall. En fåtölj att bekvämt luta sig bakåt i, lägga upp fötterna och bara njuta av en stunds läsning i en god bok. Eller förresten tänk två fåtöljer, bredvid varandra, en god bok och dessutom i bästa sällskap. Lägg därtill en ångande kopp te, en varm pläd och ett mulet höstrusk utanför och livet är gott att leva. Att bara vara är en konst och att bara njuta av ingenting alls kräver något av en. Men ack så skön är den känslan när den infinner sig. Ron, stillheten och lugnet som omfamnar en som en varm, mjuk pläd i en obeskrivlig färg. Inte ens boken behövs, koppen te står och svalnar, vädret utanför saknar betydelse. Kvar är "bara vara", en pläd och en röd fåtölj med fotpall i bästa sällskap.

Summa summarum

Vet att veckan inte är slut än men jag är lite slut på veckan. Långa, innehållsrika dagar fyllda med blandad kompott som till viss del hör ihop och andra saker är som öar utan kontakt med resten. Det är spännande, omväxlande, ibland omvälvande och omtumlande. Upp och ner som en pannkaka och när det ena flyter på blir det totalstopp i en annan ände. Och det är faktiskt på riktigt något som händer, eller inte riktigt stopp men torrlagda rör så det stinker kloak i korridoren. Möten, träffar, workshops, öppet hus, mera möten, snabba, korta och längre aningens mer ältande. Nyfikna möten, utvecklande och invecklade möten och möten som en får nypa sig i armen för att det känns overkliga och inte riktigt fattbara. Här emellan är det lektioner och elevmöten. Dagar fyllda med intryck och avtryck som fyller och dränerar. Workshop med kollegor som ger ett lyft tillsammans. Två timmar kollegialt lärande fyllt av lust. Öppet hus med nöjda föräldrar och elever och kreativiteten flödar. Uppladdning inför det där mötet som innebär att vi ska nagelfars, synas i sömmarna, granskas och bedömas. Kul, coolt, spännande men också ett jobb ska genomföras och ta oss mot nyare mål och höjder. Får nypa mig hårt i armen och tänka att jag är en del i denna utveckling och faktiskt får vara delaktig i den resa som kanske inte börjar utan mer är mitt i. Och kanske är det därför denna resa får det att hissna lite då vi ännu inte vet var vi landar. Som om detta inte vore nog på mindre än en vecka så har digitala lektionsbesök stått på agendan och det är så kul och jag är så imponerad av kollegor och kanske främst eleverna. Dessutom fick jag mig tilldelad en ny titel. Officiellt från och med idag kallas jag av våra tvåor för halvrektor och det köper jag alla dagar i veckan. Eftersom veckan fortfarande har tid på sig kan jag ju inte skriva att vi avslutade veckan men avtackade gjorde vi och på ett alldeles fantastiskt härligt och lustfyllt sätt. God mat, trevligt sällskap och många glada tillrop och skratt och utan "Niklas" skulle det definitivt ha varit gråare och inte fullt så mycket tårfyllda skratt. Summa summarum! Rörigt, stökigt, bökigt och ja aningens stressigt och lite gnälligt. MEN! Utmanande, utvecklande, föränderligt, omväxlande, påverkbart, delaktighet och inflytande och helt enkel bara så förbaskat KUL. Och ni tjejer i korridoren som får solen att lysa lite varmare, ni är verkligen toppen!

Lite perspektiv på mitt vanliga liv!

Vilka magiska tre dagar jag varit med om, vilka härliga möten de fört med sig och vad mycket jag fått lära och ta med mig. Bara att få vistas på Bokmässan är stort och en upplevelse bara det och att få göra det från insidan, så att säga, ger det hela ytterligare en dimension. Vart jag än har styrt stegen, vilat blicken och haft ett lyssnande öra har det varit böcker, böcker och ännu mera böcker. Böcker, läsare, författare och allt som hör därtill. Det har varit så många intryck och så många härliga möten att det inte riktigt går att sortera eller ta in. Alla dessa personligheter som flimrat förbi i vimlet, egna stilar, unika människor som trots olikheter alla har något gemensamt - de är bokälskare. Varje bokköp har varit ett möte, en glimt av en människas liv, ett ögonblick i ett sorlande vimmel. En del rätt obemärkta, andra korta dialoger om ingenting alls och vissa helt oförglömliga och magiska. Helt fantastiska har också de möten med helt nya kollegor varit. Unga kvinnor, starka, självständiga som fyller sin kostym (läs klänning) och gör det med råge och på bästa sätt. Ansvariga, i ledning, på golvet, i kassan, det har har inte spelat roll. Händer har sträckts ut varhelst de behövts och ständigt har det efterfrågats om allt funkar och om det går bra. Det känns att det blåser nya vindar, dagens unga kvinnor visar vägen i de stora frågorna, jämlikheten, miljön, friheten till sin kropp och hur den ska se ut. Bland de stora författarna av idag tar de unga,(och äldre) medvetna kvinnorna sin plats och gör det med all rätt. Vid scenerna, seminarierna och signaturskrivningarna har köerna ringlat med kvinnor som förväntansfulla väntat på sina förebilder. Men det handlar inte bara om de ouppnåeliga förebilderna utan de kvinnor som samlas runtom inger hopp om att förändring pågår och de påverkar sina närmaste. Där är pappan som tackar nej till påsen när han köper en bok till dottern och han gör det för att han vet hur mycket hon skulle ogilla det för miljöns skull. Där är också tre generationer kvinnor som alla köper varsin bok av Stina Wollters "Kring denna kropp" vilket gör mig otroligt berörd. Där är de riktigt unga kvinnorna och flickorna som köper böcker av Youtuber-tjejen "Miss Lissibell", "De vann aldrig" eller Klara Henrys bok "Mot framtiden: En simpel guide till att krossa patriarkatet" och för de yngsta läsarna skapar Ylva Hällén och Elin Ek starka tjejkaraktärer som förebilder och köerna till deras signeringar har överträffat allt. Allt detta inslaget i ett paket med ljuvliga presentsnören tar jag med mig, en gåva som, hur klyschigt det än låter, faktiskt fått mig att se med andra ögon på min vardag och livet i allmänhet. Så mycket glädje, optimism, jävlaranamma och framåtanda på en och samma gång har fått mig att inse att världen väntar utanför. Det finns andra möjligheter runt hörnet och att de bara väntar på att tas tillvara. Förändring är av godo så länge det leder till utveckling och ska vi gräva ska vi gräva för att komma fram och inte neråt. Just nu ligger jag utslagen på en soffa i Mölndal hos dottern med sambo, jag summerar mina dagar och är så innerligt tacksam och lycklig för så mycket. Tacksam för denna chansen och för att få göra det med dottern och framförallt på hennes initiativ. Glad för de fina människor jag fått arbeta med som på något underligt sätt blev till vänner och som omslöt mig i en gemenskap som värmer ända in i själ och hjärta och som jag för alltid kommer bära med mig, Lisa, Lovisa, Kicki, Jessica, Linnea, Helena, Karen, Casper, Andreas, Sofia, Emma, Charlotta och många många fler men också framförallt min dotter Juliette som är min förebild och som lär mig att se saker på nya sätt nästan varje dag.

Lite perspektiv på mitt vanliga liv!

Vilka magiska tre dagar jag varit med om, vilka härliga möten de fört med sig och vad mycket jag fått lära och ta med mig. Bara att få vistas på Bokmässan är stort och en upplevelse bara det och att få göra det från insidan, så att säga, ger det hela ytterligare en dimension. Vart jag än har styrt stegen, vilat blicken och haft ett lyssnande öra har det varit böcker, böcker och ännu mera böcker. Böcker, läsare, författare och allt som hör därtill. Det har varit så många intryck och så många härliga möten att det inte riktigt går att sortera eller ta in. Alla dessa personligheter som flimrat förbi i vimlet, egna stilar, unika människor som trots olikheter alla har något gemensamt - de är bokälskare. Varje bokköp har varit ett möte, en glimt av en människas liv, ett ögonblick i ett sorlande vimmel. En del rätt obemärkta, andra korta dialoger om ingenting alls och vissa helt oförglömliga och magiska. Helt fantastiska har också de möten med helt nya kollegor varit. Unga kvinnor, starka, självständiga som fyller sin kostym (läs klänning) och gör det med råge och på bästa sätt. Ansvariga, i ledning, på golvet, i kassan, det har har inte spelat roll. Händer har sträckts ut varhelst de behövts och ständigt har det efterfrågats om allt funkar och om det går bra. Det känns att det blåser nya vindar, dagens unga kvinnor visar vägen i de stora frågorna, jämlikheten, miljön, friheten till sin kropp och hur den ska se ut. Bland de stora författarna av idag tar de unga,(och äldre) medvetna kvinnorna sin plats och gör det med all rätt. Vid scenerna, seminarierna och signaturskrivningarna har köerna ringlat med kvinnor som förväntansfulla väntat på sina förebilder. Men det handlar inte bara om de ouppnåeliga förebilderna utan de kvinnor som samlas runtom inger hopp om att förändring pågår och de påverkar sina närmaste. Där är pappan som tackar nej till påsen när han köper en bok till dottern och han gör det för att han vet hur mycket hon skulle ogilla det för miljöns skull. Där är också tre generationer kvinnor som alla köper varsin bok av Stina Wollters "Kring denna kropp" vilket gör mig otroligt berörd. Där är de riktigt unga kvinnorna och flickorna som köper böcker av Youtuber-tjejen "Miss Lissibell", "De vann aldrig" eller Klara Henrys bok "Mot framtiden: En simpel guide till att krossa patriarkatet" och för de yngsta läsarna skapar Ylva Hällén och Elin Ek starka tjejkaraktärer som förebilder och köerna till deras signeringar har överträffat allt. Allt detta inslaget i ett paket med ljuvliga presentsnören tar jag med mig, en gåva som, hur klyschigt det än låter, faktiskt fått mig att se med andra ögon på min vardag och livet i allmänhet. Så mycket glädje, optimism, jävlaranamma och framåtanda på en och samma gång har fått mig att inse att världen väntar utanför. Det finns andra möjligheter runt hörnet och att de bara väntar på att tas tillvara. Förändring är av godo så länge det leder till utveckling och ska vi gräva ska vi gräva för att komma fram och inte neråt. Just nu ligger jag utslagen på en soffa i Mölndal hos dottern med sambo, jag summerar mina dagar och är så innerligt tacksam och lycklig för så mycket. Tacksam för denna chansen och för att få göra det med dottern och framförallt på hennes initiativ. Glad för de fina människor jag fått arbeta med som på något underligt sätt blev till vänner och som omslöt mig i en gemenskap som värmer ända in i själ och hjärta och som jag för alltid kommer bära med mig, Lisa, Lovisa, Kicki, Jessica, Linnea, Helena, Karen, Casper, Andreas, Sofia, Emma, Charlotta och många många fler men också framförallt min dotter Juliette som är min förebild och som lär mig att se saker på nya sätt nästan varje dag.

Bokmässan 2018

Bokmässan har varit ett mål som jag försökt nå under många år tillbaka och hittills har det varit stolpskott eller hörna varje gång. Men nu, 2018, händer det och ska det vara ska det vara ordentligt. Jag befinner mig i te bara på mässan utan jag är på insidan så att säga och jobbar helt enkelt. Genom en lång krokig väg som gick via dottern hamnade jag här i Adlibris tjänst under Bonniers stora koncern och monter. Så spännande och lärorikt. Jobbet består i att sälja böcker till bokälskare och dessutom tillsammans med människor som också gör det. Det är ett myller och sorl som det är på mässor och än är allt under kontroll men den stora massan väntas på lördag. Då får jag förhoppningsvis nytta av erfarenheterna från ordinarie jobb då bollarna i luften inte bara är många utan också i flera olika färger. Än så länge är det kul även om tempot är lägre än jag dagligdags är van vid men som sagt det blir mer och högre. Sitter just nu i en lounge för en timmes lunch, bara det, en timme! Inser ändå att klockan fem i eftermiddag kommer undertecknad vara aningens trött och sömnen lär infinna sig så fort huvudet landar på kudden.

Lite stolt är jag nog ändå!

http://www2.diu.se/guldapple/nominerade/veronie-lejonord-2/

Hur blev det så här?

Jag sitter vid ett bord i matsalen tillsammans med några elever. Våra samtal hoppar och studsar som en pingpong-boll. En liten kille berättar för mig att han ber fyra gånger om dagen och att han tror på Allah. Samtidigt som han berättar om sin tro äter han upp maten till sista smulan. Med fullt allvar pratar han om att enligt hans tro måste man äta upp maten man tagit åt sig. En annan kille vid bordet reser sig upp, tar sin tallrik med en del mat på och säger att så tror i alla fall inte han. De har inga svårigheter att acceptera att de tror och tycker olika. Samtalet avslutas med att en av killarna säger att egentligen har vi samma gud, de bara kallas olika. Denna klarhet kommer från ett åtta-årigt barn som ser det vi har gemensamt före det som skiljer oss åt. Detta samtal får mig att fundera på var någonstans det går fel. I dessa valtider läggs fokus på skillnader samt vi, ni och dom. Det skrämmer mig hur viktigt det plötsligt är att dela upp människor i svensk, icke-svensk, lite-svensk och det värsta icke-rätten-till-att-vara-svensk. Det skrämmer mig att det finns de som anser sig ha rätten att bedöma vem som är vad eller vem som inte får vara vad man vill. Det skrämmer mig att en liten kille som tror på Allah inte själv ska få välja om han vill kallas svensk eller ej och när han på klockren svenska frågar mig om jag tror att han får åka tillbaka efter valet så fryser rädslan i mig till is. 

Magiska dagar!

Ibland varken behövs eller finns det ord utan ibland får bilderna tala för sig själva. För evigt kommer den första helgen i september 2018 finnas i djupet av mitt hjärta och i mitt minne för att kunna plockas fram närhelst det behövs eller önskas. En magisk helg, ljuvliga dagar i trevligt och kärt sällskap. Återhämtning och laddning av batterier och framförallt suga ur det sista av denna vår ljuva sommar.

Stolt och berörd!

När jag öppnar min Facebook, ser jag att jag blivit taggad i ett inlägg. Lite nyfiken blir jag allt och klickar vidare för att stilla den nyfikenheten. Inlägget är ett grattis och själv blir jag lite tagen på sängen för att jag själv inget hört. Jag gratuleras till att återigen vara nominerad till Guldäpplet. Detta är ett mycket ärorikt och prestigefullt pris. Listan över de nominerade är ca hundra namn lång och där mitt ibland dessa enormt kompetenta och fantastiska pedagoger, återfinner jag mitt namn. Jag måste medge att känslan är hisnande när jag ser mitt namn i detta sammanhang och bland så många namn jag känner igen som personer som på ett mycket positivt sätt utmärker sig inom skolvärlden. Att få vara en del av detta och att någon/några tycker att mitt namn platsar där berör mig djupt. Jag är så innerligt tacksam för alla de fina människor runtom som trott på mig, haft höga förväntningar på mig och gett mig förutsättningar för att utveckla mig, mina kompetenser och mitt kunnande. Jag är en del i ett sammanhang och ur det sammanhanget skulle jag inte vara den jag är. Den tilltro och det förtroende jag möts av varje dag, av kollegor, elever och sist men kanske mest min rumskollega, ger mig näringen till att brinna för utveckling och förändring. Absolut är det coolt, häftigt och en otrolig boozt att bli nominerad till detta fina pris men den riktiga belöningen får jag varje dag när någon lyckas ta sig över tröskeln med hjälp av en liten putt från mig.

Ett år sedan - redan!

En dag satt han där på diskbänkskanten, yngsta sonen, och berättade att vi skulle bli farmor och farfar. Det är svårt att hitta ord som kan beskriva den känslan som uppfyller en. Lyckan och värmen som långsamt sprider sig inombords och bara omsluter allt. Tiden står stilla och rusar samtidigt. Och som vi väntade och längtade! Redan innan du såg dagens ljus såg du till att få massor med uppmärksamhet och när du väl kom så är du självklart vår medelpunkt. Idag för ett år sedan kom du till oss och sedan har ingenting varit sig likt. Himlen är blåare, stjärnorna är fler och lyser klarare, solen värmer aningen mer och ditt leende får alla att smälta som glass i sommarsol. Idag fyller du ett år, allas vår Hilmer och vi har firat din födelsedag på ett sätt som är oförglömligt för oss alla som var med. Det var ingen tårta, inga paket, inga ballonger men massor med kärlek och omtanke. Såklart ska vi fira din ettårsdag precis som sig bör, med dunder och brak och allt som hör barnkalas till. Men idag kraftsamlade dina nära och kära för att du och dina fina föräldrar ska få sätta ett alldeles eget bo. För alltid kommer vi att minnas denna din första födelsedag, hur vi åt pizza sittandes på golvet, hur äntligen regnet kom och fullständigt vräkte ner över stan och hur vi alla slet tillsammans i värmen. Det känns tryggt att veta att du har så många goa, fina människor runtom dig, som finns där inte bara vid fest utan även när hjälpen behövs som mest. Du är så älskad Hilmer, så efterlängtad och knyter oss alla tillsammans i vår kärlek till dig. All lycka, all kärlek, massor med stora, varma kramar och ett ännu större grattis på din 1-årsdag, Hilmer. Älskar dig till stjärnorna och tillbaks!

Hjältar!

Min man är min hjälte, ja just nu är han inte bara min hjälte utan också en samhällshjälte. Tillsammans med många andra samhällshjältar ser han till att hålla den förrädiska elden i schack. Han är nämligen deltidsbrandman och i dessa torra, sommarvarma dagar har han och hans kollegor fullt upp. Medan de flesta av oss semesterfirare njuter av sol, värme och bad, sliter de i skog och mark. Kan tänka mig att de, tillsammans med bönderna, är de som mest längtar efter regn. Dag som natt kämpar de i full mundering mot en kraft som är svår att övervinna. Mat och sömn är en bristvara men humöret verkar det inte vara fel på. De få korta stunder han är hemma äter eller sover han, vilket jag tror att de alla gör. Och jag klarar mig! En gång på världen kunde jag ändå se mig själv lite som en hjälte eftersom jag lånade ut min man och framförallt mina barns far, på semestern, på julafton och nyår, sportlov som påsklov. Idag har jag vuxna barn men jag vet att därute finns det en massa barn och fruar/män/sambos som väntar, väntar med maten, är oroliga, får ställa in det planerade och de är också hjältar. Det är de som får allt att fungera i vardagen och finns där och tar emot de trötta, slitna, hungriga som gör det jobb som faktiskt är ovärderligt. Så otroligt tacksamma vi ska vara över de som var tredje vecka offrar sin lediga tid, sin semester, sin familjetid för att rädda oss alla från katastrofer och bränder. Men stort tack också till er i familjen som lånar ut pappa/ mamma och håller ställningarna i vardagen.

Politik!

Vart vi än vänder oss så möts vi av politiska budskap. Någon tycker si och någon tycker så. Det enda gemensamma tycks vara att de till varje pris ska tycka olika. Jag kan tänka att det inte vore så svårt att tillsammans komma fram till det som är det bästa för Sverige och ALLA dess invånare. Men se det verkar inte som om det är möjligt. I debatten som översköljer oss handlar det om vilka som går upp och ner i oppositionsmätningar och vilka som säger vad om vem. Som väljare skulle jag hellre få höra att alla försöker enas kring frågor som faktiskt behöver förändras och förbättras. Jag är ingen politiker och jag kan inte ens skryta med att jag är politiskt insatt eller aktiv. Tyvärr är jag en person som byter kanal när partiernas olika talespersoner debatterar just för att jag har så svårt för deras brist på respekt för varandra. I sociala media blir det än tydligare och näthatet har ett fäste och frodas i flödena. Det skrämmer mig och det skrämmer mig att politiska frågor handlar mer om åtgärder än om förebyggande. Jag är inte korkad utan jag förstår att saker bör åtgärdas men i mitt huvud bör där finnas en plan också för hur vi förebygger. Luddigt kanske men ett exempel är att vi behöver fler poliser, bland annat för att stoppa det fruktansvärda våld som rasar. I samma andetag vi säger fler poliser borde vi också lägga fram en plan på hur vi tänker att vi faktiskt kan förhindra och förebygga. Hur kan vi nå och möta de människor som är i riskzonen för att hamna i detta och vad krävs i resurser för våra barn och ungdomar? Jag skräms också av politiska krafter som delar in oss människor i vi, ni och dem och som vill begränsa rättigheter för framförallt dem. Klumpen i min mage växer till ett illamående när jag läser om abortfrågan eller adoptionsrättigheter. Det är begränsade frågor som många inte bryr sig i, de har egna barn eller vill inga ha. Och det är just det som skapar min oro, att det börjar där. Det börjar med begränsningar för vissa men var slutar det och vem ska ha makten att avgöra vem som har rätt till vad? Oavsett politiskt parti så har de frågor som jag inte håller med om och åsikter som jag instämmer i, men aldrig kan jag stå för, rösta för eller sluta kämpa för att alla människor har lika värde, har samma skyldigheter och har rätt till lika rättigheter.

Första gången!

Lyssnar till Magnus Ugglas "Första gången" fast i Miss Lis tappning och det slår mig att tiden när våra barn upplevde allt för första gången, är förbi. I alla fall som barn eller ungdom och under överinseende av oss föräldrar. Våra barn är vuxna, allihop, och deras "första gången" är utifrån egna val, beslut och liv. Samtidigt inser jag att "första gången" efter något eller någon som vi förlorar är också en del av livet. Stora helger som till exempel midsommar blir saknaden väldigt stor efter de vi en gång mist och ligger förlusten alldeles nära så blir det för "första gången" utan. Jag saknar alltid min mormor och morfar vid högtider, kanske för att vi ofta tillbringade dessa tillsammans. Midsommaraftonskväll i deras veranda, "sommarstugan" som mormor sa, med jordgubbar, sockerkaka eller både och, i en somrig jordgubbstårta. Smultron i deras slänt, sallad, persilja och små morötter i grönsakslandet, långfil, rökt sidfläsk och doften av sommar och äppelblom. Kanske är det åldern som gör minnena vemodiga och påtagliga eller när sorg och saknad kommer nära. Tanken på förgängligheten blir till tankar om livet och att "första gången" inte bara hör ihop med livet framför oss utan också att överleva efter förlust.  Men också att någon gång är den sista vilket är svårt och smärtsamt att inse. Att leva i nuet, njuta av dagen, ta allt som det kommer är lätt att säga men är svårt när tankarna blir vemodiga, saknaden stor och minnena överväldigar en. Och ändå är det minnena som ger tröst och att få vara med om någon skapar minnen för livet.

Första gången med Miss Li.

Lära för livet!

Varje dag lär jag mig något nytt. Förhoppningsvis är det lärdom för livet men likväl hoppas jag på att jag lär om och nytt hela livet ut. Vid 55 års ålder inser jag tydligare än någonsin hur lite jag egentligen vet eller såklart hur mycket jag inte vet. För mycket kan och vet jag, det är också en insikt som kommer med åren men det är med kunnande som det halva glaset. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Jag kan massor men det finns också så mycket mer att lära. Det är inte alltid som jag aktivt söker kunskap, ibland får jag den lite på köpet och den är absolut inte mindre värd för det. Sedan september har jag läst en utbildning via Karlstads universitet, "Nyanländas skolframgång". Det har varit otroligt berikande och intressant. Litteraturen har öppnat upp för nya perspektiv, infallsvinklar och insikter om utveckling och förändring. Dock har jag känt att det har varit i möten med studerande kollegor som jag fått mest påfyllning. Givande diskussioner, utvecklande samtal blandat med härliga skratt och glada tillrop har varit kryddan under denna tid. När jag summerar tiden bakåt och nöjt konstaterar att det är över och godkänt, finns där en lättnad men som alltid när något tar slut infinner sig en känsla av vemod och saknad. Och ärligt är det inte pluggandet, läsandet och skrivandet som jag kommer att sakna utan de härliga och intressanta kollegor jag fått lära känna på den här resan. Men som någon sa idag: "vi lägger till varann på Facebook så blir vi vänner på riktigt".

Sol & boozt!

Ingen kan ha undgått att känna av den underbara sommarvärmen som drabbat oss. Solen skiner som aldrig förr så här i maj. Vi väntade och väntade en lång vinter och framförallt efter en grönskande vår och vad fick vi? Jo, högsommarvärme och medelhavsklimat! Lite undrande och med andan i halsen känner jag en fånig rädsla att solens strålar inte räcker ändå fram till midsommar och kommande semester. Minns känslan som barn när jag kände första kyliga höstaningen, hur jag trodde att det aldrig mer skulle bli sommar. Nu blandas glädjen över den blomstertid som kommer eller mer den som redan är här, med paniken över att den ska blomma över och förbi. Visst är det lite barnsligt men tack och lov har jag förstått att jag är inte ensam i mina farhågor. Normalt är jag ju en ganska positiv person med optimism som både min styrka och svaghet och det lutar jag mig emot nu och tänker att det ordnar sig.
Från sol och sommar, som i sig är boozt, till värsta boozten på inom tiden av mindre än en vecka. Först en Stockholmsresa som innehöll guld och brons i form av priser för bloggandet på vår skola. Tillsammans med bästa kollegor och helt fantastiska elever blev det en dag att minnas - länge eller till och med hela livet som eleverna sa. Ovanpå det ett födelsedagsfirande med min nära och kära, de som tankar mig med kärlek och energi, de som är det finaste och bästa jag har. Som grädde på moset eller i kaffet så stämmer skolans underbara ungar, i år 5 och 6, unisont upp i "ja må du leva" i matsalen och detta bara för mig. Med tårar rinnande nerför mina kinder får jag sedan motta en lång kö av kramande elever. Och jag kan ärligt lova att inga priser eller utmärkelser i världen kan vara mer värt.

En morgondag!

När vi förbereder oss för natten, vi borstar våra tänder, tar det där sista glaset vatten och säger god natt till varann så förväntar vi oss en morgondag. När vi säger hej då, vi ses snart så menar vi kanske en annan dag. När vi skjuter upp saker oavsett vad det är, de tråkiga måstena eller den där inbjudan eller besöket, så tänker vi att det får bli i morgon eller en annan gång. När vi ska börja träna, promenera, gå ner i vikt, börja ett nytt, nyttigare liv eller någon annan förändring så tänker vi att det blir en dag i morgon också. När så allting förändras påminns vi plötsligt av hur förgänglig den där morgondagen kan vara. I ett ögonblick kan den vara ett minne blott och inte ens det. Vi påminns om hur viktig var dag är och att vår morgondag är en gåva. Morgondagen i morgon är dock en dag vi ska ta oss igenom. Det väntar en tung, svår morgondag för många. En sorgens dag, en morgondag som vi kommer bära med oss som en saknadens dag, men också en minnenas dag. Vi ska minnas och hedra ett liv som gjort skillnad för många och betytt än mer för än fler. Men vi ska också vårda och värna om oss som finns kvar. Öppna upp, finnas till och kanske kan vi med varandra som stöd möta morgondagen och också morgondagen därpå tillsammans. Det är svårt att stå bredvid, vilja hålla om, vilja vara stöd, kunna säga de rätta orden men framförallt bara finnas där. I mitt hjärta håller jag er ändå, ömt och innerligt och i mina innersta tankar finns ni hela tiden.

Tjejerna i korridoren!

Jag vet att jag är lite tjatig men det tål att upprepas, jag älskar mitt jobb och trivs hur bra som helst. Det är inte alltid solsken och det är inte bara sött i godispåsen men det är just blandningen av salt, sött och lite surt som gör mitt jobb så spännande, utmanande och roligt. Det finns ingen dag som är den andra lik och ibland inte ens timmarna. Mitt jobb är varierande och aldrig långtråkigt. Klart så finns där dalar, men då vet en ju säkert att där det finns dalar finns det toppar. Och för det mesta känns topparna fler och till och med högre än vad dalarna är djupa. Rent bildligt förstår säkert alla att den ekvationen inte går ihop men jag har heller aldrig varit särskilt bra på matte. Hursomhelst så trivs jag med mitt jobb, med mina kollegor och förstås och framförallt mina lektioner med eleverna. Där är en massa möten med människor som hela tiden får mig att lära mig nya saker, utvecklas, utmanas men också att flamsa och tramsa med. Ibland ekar skratten högt, skämten hamnar lägre än vi tänkt och förtroenden blandas med filosofiska livsfrågor och pedagogiska funderingar. Vi är en salig blandning, vi på kontoret, var och en med sin bakgrund, sin kompetens och alla delar vi med oss av varandra. Trots arbetsbörda, aningen press, ett och annat missöde så är humorn och gemenskapen bara ett kliv ut i korridoren, i den ganska obekväma men ack så mysiga fikasoffan och allt bara för att de finns, de fantastiska tjejerna i korridoren - varje dag. ❤