I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

fredag 13 juli 2018

Politik!

Vart vi än vänder oss så möts vi av politiska budskap. Någon tycker si och någon tycker så. Det enda gemensamma tycks vara att de till varje pris ska tycka olika. Jag kan tänka att det inte vore så svårt att tillsammans komma fram till det som är det bästa för Sverige och ALLA dess invånare. Men se det verkar inte som om det är möjligt. I debatten som översköljer oss handlar det om vilka som går upp och ner i oppositionsmätningar och vilka som säger vad om vem. Som väljare skulle jag hellre få höra att alla försöker enas kring frågor som faktiskt behöver förändras och förbättras. Jag är ingen politiker och jag kan inte ens skryta med att jag är politiskt insatt eller aktiv. Tyvärr är jag en person som byter kanal när partiernas olika talespersoner debatterar just för att jag har så svårt för deras brist på respekt för varandra. I sociala media blir det än tydligare och näthatet har ett fäste och frodas i flödena. Det skrämmer mig och det skrämmer mig att politiska frågor handlar mer om åtgärder än om förebyggande. Jag är inte korkad utan jag förstår att saker bör åtgärdas men i mitt huvud bör där finnas en plan också för hur vi förebygger. Luddigt kanske men ett exempel är att vi behöver fler poliser, bland annat för att stoppa det fruktansvärda våld som rasar. I samma andetag vi säger fler poliser borde vi också lägga fram en plan på hur vi tänker att vi faktiskt kan förhindra och förebygga. Hur kan vi nå och möta de människor som är i riskzonen för att hamna i detta och vad krävs i resurser för våra barn och ungdomar? Jag skräms också av politiska krafter som delar in oss människor i vi, ni och dem och som vill begränsa rättigheter för framförallt dem. Klumpen i min mage växer till ett illamående när jag läser om abortfrågan eller adoptionsrättigheter. Det är begränsade frågor som många inte bryr sig i, de har egna barn eller vill inga ha. Och det är just det som skapar min oro, att det börjar där. Det börjar med begränsningar för vissa men var slutar det och vem ska ha makten att avgöra vem som har rätt till vad? Oavsett politiskt parti så har de frågor som jag inte håller med om och åsikter som jag instämmer i, men aldrig kan jag stå för, rösta för eller sluta kämpa för att alla människor har lika värde, har samma skyldigheter och har rätt till lika rättigheter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar