Lördagsvardag!

Så var det vardag igen! Semestern är över för denna gång, sommaren närmar sig sitt slut och vardagen är här. Under sommaren har mina ord och min penna fått vila, eller snarare tangenterna. Ja, kanske är det också tankarna som fått vila, de där virvlande som ibland pickar på att få komma ut någonstans. Nu är dock orden och tankarna tillbaka tillsammans med vardag, jobb och så snabbt första veckan gick, helg. Idag fick lördagen bli en dag fylld med allehanda vardagssysslor, "måste-göras-saker" men också tid för återhämtning och mys. Gräsmattan är klippt, tvätten tvättad, veden staplad och lite annat småplock som troget väntat på att bli gjort. Lite kaffe med chokladbit och en svängom i hallen till musiken som strömmar ut från högtalarna, såklart med den kära maken som sällskap och ledsagare. Vi konstaterar att vi har det gott.
Jag blickar tillbaka på veckan som gått, alldeles för fort, och summerar att det trots alla förändringar har börjat bra. Visst har det gnisslat lite här och snurrat lite där men i det stora hela... Hoppas dock på att tempot avtar en aning, även om jag gillar att hålla farten uppe. Vet ändå vart och hos vilka jag ska ladda mina batterier när jag är på jobbet, för de flesta finns kvar däri korridoren och till och med fyllts på med fler fantastiska kvinnor, hittills är det bara kvinnor. Vilket aldrig kan bli "bara"!
Sitter tillbakalutad i mitt "nya" krypin, min kreativa vrå där jag har tänkt att jag då och då ska helt låta mig uppslukas av allt annat än vardag, måsten, jobb och sociala förpliktelser. Här ska jag förhoppningsvis kunna skapa med syfte att ge min själ ro och tillfredsställelse. Kanske blir det ord, kanske blir det

färg och form, kanske blir det bara filosofi över livet. Vem vet?

Korridoren!

Som alltid när jag står inför avslut eller avsked fylls jag av ett vemod, på gränsen till sorgmod. Ändå är jag en person som redan är på väg framåt, i tanke och i handling. Som barn grät jag när vi bytte bil samtidigt som jag gladdes åt den nya, fina, blanka. När vi köpt hus och skulle flytta från den lägenhet som varit vårt första, gemensamma hem under några år, storgrät jag medans jag i tanken tapetserade och "möblade" vårt nya hem. Arbetar man i skolans värld blir det många avslut och avsked under läsårens gång. Skolavslutningar, kollegor kommer och går, elever slutar och så rullar det på. När nu semestern står för dörren, sommaren har redan intagit oss och vi sjungit in den precis som sig bör, är det dags att ta avslut igen. Vi har haft avskedsfest, firat och tackat av och tackat av igen. Ur korridorens mys har sugits ur det "gottaste" men nu är faktum här. Under lång tid har vi i korridoren skapat en atmosfär som är fylld av skratt, hjärtlighet, vänskap, öppenhet och kanske mest och bäst av allt, en tillåtande. Det har varit tillåtet att vara på topp och skämta och skratta men också att få vara låg och behöva en axel att luta sig mot. Att få kräkas och spy galla i ett sammanhang där man vet att det stannar och man får kraft till nya tag. Tillit och förtroende har legat som ett paraply över oss och glädjen i vår samvaro har gett oss alla nykickar när det har varit mörkt och tungt. Omtanken om att hålla lite koll på att var och en mäktar med och kanske behöver en kram eller hjälp med nåt har också funnits där som en ledstjärna för oss. Och såklart är det inte slut utan andan tar vi med oss, framåt, även om vi blir en något desarmerad skara. Nej andan i korridoren är inget som rubbas så lätt utan tvärtom måste vi låta det nya och de nya omslutas av den. Förhoppningsvis kommer också de som lämnar korridoren till förmån för andra korridorer ta med sig och sprida den utanför våra väggar. För det vi har är unikt och gör skillnad för många och det är värt att spridas och hålla i. Jag har inte gråtit, än och kanske kommer jag inte gråta men tomt blir det när så viktiga personer lämnar ens vardag. En vars dörr alltid stått öppen, där jag fått lämna mina tunga tankar och komma ut med lättare steg och sinne. Någon vars sätt att se på människor är en förebild jag för alltid tar med mig. Tack Åsa för djupa, intressanta och ibland svåra samtal. Du har gett uttryck för mycket, gjort starkt intryck på mig och andra och definitivt för alltid gjort avtryck. Å så du, du som fått mig att växa, våga och vinna! Du som såg vad jag hade i mig och plockade fram det. Sida vid sida har vi växeldragit och kompletterat varandra på så många vis och vi har nått längre än vi vågat hoppas men aldrig tagit det för givet. Vi har heller aldrig nöjt oss med mindre än att det blivit till det bästa för våra elever och att vi har gjort allt vi har kunnat och vi har gjort det tillsammans. Nu Catharina skiljs våra vägar åt men bara för att ta in på nya stigar att utforska som vänner. Kanske kommer det en dag när magneterna oss emellan blir för starka och vi återigen blir kollegor som vill göra skillnad. Till er båda, Åsa och Catharina, önskar jag varmt lycka till. Till er andra fantastiska, underbara, oumbärliga, vackra, galna, ljuvliga kvinnor i korridoren vill jag bara säga att snart är det höst igen och då ses vi över en kopp kaffe och ett skratt. Och så ses vi på den utlovade återträffen såklart!

Återigen!

Efter en lång natt med blixtar, dunder och regn hänger dropparna i luften. Regnet avtar men luften är fylld av väta men envist kämpar molnen för att behålla de just idag, avskyvärda och icke-önskade, regndropparna. Överallt ser jag barn och unga klädda, trots vädret, i sommarskrud. Där är blommor och paket och stämningen är blandad med vemod och innerlig glädje. Den trötthet som har vilat på mångas axlar har lättat och rynkan i pannan har slätats ut, i varje fall för dagen. I samlad tropp tar vi alla de kända stegen till en grönskande hembygdsgård. Där väntar scenen som våra elever ska inta och genom sina framträdanden återigen göra vår skolavslutning magisk och minnesvärd. Allt är väl förberett av engagerade och fantastiska kollegor som brinner för sitt jobb och som lyckas med att få våra elever att lyckas och känna sig lyckade. Varje år häpnas jag av den våg av värme och kärlek som strömmar ut genom alla våra elevers röster och hur det får strupen att snöras samman och ögat omöjligt kan hålla sig torrt. Detta år är inget undantag men ändå är det annorlunda. Förändringarnas vindar blåser och jag känner att jag blir lite påverkad av det och ärligt lite vilsen. För en del är detta ett tydligt avsked, sexorna slutar och lämnar Stocksätterskolan för att till hösten ta sig över bron och Transtenskolan. Några kollegor lämnar skolan för nya jobb och andra utmaningar som väntar runt hörnet. Själv står jag mitt i ett avslut men lämnar inget vilket gör allt luddigt och otydligt. Tack för denna tiden känns konstigt när någon ändå blir kvar. Tankarna far samtidigt som jag njuter av det som våra elever bjuder på. Hon, Edvina, har lyckats att återigen lyfta eleverna till höjder ingen kunde ana att de skulle nå. Högt upp bland de tunga molnen svävar tonerna och rösterna av väl vald musik som berör och får oss alla att känna - på riktigt. Jag står i det fuktiga, kalla och ändå är jag så varm, varm av lycka och kärlek till en skola som är unik och som vi alla, personal, elever och föräldrar är med och bidrar till. Kanske har jag tvekat, kanske har jag haft mina funderingar och kanske har jag tvivlat men återigen har jag fått det jag behöver för att känna och veta var jag hör hemma. Och när en av sexans tjejer tar ton och sjunger "Älska mig"  med en röst som är så fylld av känsla att den bara går rakt in i själ och hjärta då vet jag att på den här skolan gör vi skillnad och det vill jag och ska jag vara en del i.
Stocksätterskolans skolavslutning 2019

Intryck och avtryck!

Det är i möten vi växer, utvecklas, förändras och får syn på oss själva i samspel med andra. Ibland kan de vara svåra, obekväma nästintill obehagliga och definitivt inte givande men ändå gör de nånting med oss. Och ibland är det som om dessa möten är en pusselbit som man letat efter, nånting som fyller ett hål där man inte ens visste att det fanns ett och för alltid skapar ett avtryck i en. Att vara en del i nånting som bara händer, ett möte som inte är förutbestämt eller planerat utan bara uppstår som i magi. Efter en lång dag av diskussioner, reflektioner och analyserande lägger vi jobbet åt sidan, äter en god middag och möts. Vi sitter kring ett bord och delar med oss av varandra på ett sätt som visar på tillit och förtroende. Åldern har ingen betydelse, vi är olika både till personlighet och profession men detta möte förenar oss och också det faktum att vi är kvinnor. Stämningen är härligt generös och uppsluppen och helt utan prestige. En fantastisk kväll med fantastiska kvinnor som gjort intryck och avtryck som jag kommer att bära med mig - länge.

Fantastiska kvinnor!

Jag står i dörröppningen och ser på två av de viktigaste kvinnorna i mitt liv. En stund får jag bara stå och betrakta dem och hela mitt inre fylls av värme och kärlek. Livet har inte alltid farit väl med dessa två, båda bär på ryggsäckar men av olika slag. De har dock inte gett upp utan tappert kämpat vidare och framåt. Tårarna stiger upp i mina ögon och halsen blir aningen för trång när de båda samtidigt får syn på mig och spricker upp av glädje. Den kärlek som omfamnar mig är som en lavin samtidigt som  den är som en spegelblank sjö, kav lugn och stilla. Båda bär på sorger och har ärr efter livets prövningar men så fyllda av kärlek och alltid beredda att dela den och jag är en av de lyckligt lottade som får ta del. En av kvinnorna är min fantastiska mamma, min hjältinna som bär mig när jag har tungt, som ger mig kraft när jag sviktar trots att hennes egen tryter. Den andra kvinnan är min kusin, hon som bevisat att ingenting är omöjligt trots att flera trodde motsatsen. Hon står mig så nära trots att vi inte ses särskilt ofta men den närhet vi har, har inget med tid och avstånd att göra. Som jag älskar dessa två!

Samma dag tar tåget mig till en annan kvinna som inte bara är viktig och fantastisk utan en del av mig, en stor del. Hon möter vid tåget och stoltheten och kärleken får nästan mitt hjärta att brista. Jag minns när vi låg bredvid varandra på kvällen och fantiserade om hur det skulle bli när hon blev stor. Hur jag skulle komma och hälsa på och nu är det verklighet. Overkligt vart tiden tog vägen och hur fort min kickunge växte upp till en ung, stark, självständig kvinna som tack och lov fortfarande behöver mig ibland.

Under helgen som gått har jag fått möta fler fantastiska kvinnor. Det slår mig hur van jag är att vara omgiven av bullriga män och hur härligt det känns att finnas med i ett sammanhang med dessa fina kvinnor. Vi sammanförs för att vi delar två underbara unga människor som låter oss få dela deras tid och som tar emot oss med öppna armar. Vi är, om man ser till tid, ganska  nya bekantskaper, men det märks inte. Det är en innerlig stämning och helgen innehåller både skratt och djupare samtal. Här är två unga kvinnor som jag ser fram emot att lära känna närmare. De inger hopp om framtiden för kvinnor och de har yrken där jag är övertygad om att de kommer att göra skillnad. Där är vi två kvinnor som i framtiden kommer att dela både glädje, kärlek och troligtvis oro och så ytterligare en generation som är del av det öde som sammanfört oss alla. Återvänder hem, påfylld och innerligt tacksam över det vi delat denna helg.

Ögat!

Idag för 60 år sedan föddes en liten parvel som fyra år senare skulle bli min storebror. Jag kan inte påstå att han var världens snällaste storebror för ibland var det ganska tuffa tag. Istället för kram fick jag mig då och då en knytnäve högst uppe på armen så att den ibland domnade till och med. (Obs, vi var barn och det gav verkligen inga men för livet.) Det var dock en storebror jag såg upp till, han var cool, modig, lite galen, bollsäker och snabb. I våra lekar och spel ville jag allra helst vara i hans lag, inte bara för att han var bäst utan för att jag ville inte ha honom emot mig. Om någon annan sa något illa om honom försvarade jag honom med näbbar och klor. Åren har gått och numera får jag en kram då och då och inga smällar på armen, möjligtvis munhuggs vi då och då. Kanske är han inte lika snabb och bollsäker men har så många andra fina kvalitéer, omtänksam, generös, alltid med en utsträckt hand till hjälp och alltid en vilja att det ska bli så bra som möjligt för alla. Han är den personen som en säkert vet bara är ett telefonsamtal bort. Idag fyller han, min fina storebror 60 år och jag önskar honom den bästa födelsedagen och massor med lycka framledes. Älskar dig brorsan!

Oåterkalleligt!

Beslut kan vara riktigt knepiga att fatta, att välja rätt eller fel - vågskålen står och väger. Att ta nya kliv men kanske inte helt beroende av orsaker som en rår över själv. Det ena ger det andra och plötsligt är domino-effekten ett faktum. Det första ger det tredje och plötsligt trillar de på plats - pusselbitarna. Att ha provat på för att veta att en klarar det men också ta kliv tillbaka och att känna att det är ok när det inte är det, ok alltså. Svårt kanske att ha mod nog att backa bandet, att släppa, ta nya tag och samtidigt gå tillbaka. Många dörrar har stått halvöppna, en del med handtaget nere och foten över tröskeln men så har det varit som det hållit mig fast och dragit mig tillbaka. Dörrarna har stängts, i alla fall har tillfällen runnit mellan mina fingrar. Det har funnits en hel del tillfällen till val och möjligheter men jag har alltid valt med mitt hjärta. Ångrar jag något? Nja! Hade jag gjort annorlunda? Troligtvis inte! Är jag bitter? Knappast! Mina val gör jag själv, oftast efter överläggning med mina kära och nära och nu är det dags igen. Denna gång är valet lätt, obönhörligt bestämt och solklart för mig. Till och med finns där ett uns av lättnad för långt inne vet jag vad jag är och om det är oklart har jag minst en kollega som aldrig får mig att glömma det. Det finns delar som är betydligt mer komplicerat som relationer, känslor, människor mm mm men även om inte jag själv styr beslutet är valet ändå mitt och oåterkalleligt. Visst gör det mer ont med vissa förändringar men det gör ont också när knoppar brister men det kommer något vackert därur.

Förändringens vindar!

Våren är här även om snön gäckar oss och aprilvädret smittar vidare till maj. Sol, regn, snö och hagel om vartannat. Den blå skyn skymtar mellan mörka moln och det slår mig att det är precis som livet. Ljus och mörker i en salig röra. Just nu är det mesta en röra även om den inte bara är av ondo. Vårvindarna som viner uppe i trädtopparna viskar om förändringar och en del är till det bättre och andra får grunden att vibrera. Vissa saker vet en med säkerhet att de kommer förr eller senare, andra slår ner som en bomb och lämnar ett virrvarr av tankar och frågetecken. En del dörrar stängs och andra öppnas och tröskeln är där för att klivas över. Ibland påverkar vi inte förändringen men kanske är den det som krävs för att beslut ska fattas som kanske borde fattats för länge sedan. Vad som än händer, vart jag mig än vänder så finns där människor som alltid förblir mina nära och kära och de finns där oavsett. När mina blickar återigen lyfter mot skyn så är där mest ljust och blått, ett tecken om att våren är här för att stanna...

En förunderlig stund!

Hand i hand går vi, du och jag. Lite på upptäcktsfärd och som i ett äventyr. Vi utforskar trädgården, rensar bort det gamla påskriset och fjädrarna samlas i din lilla hand för att sedan hamna i din ficka. Mjuka, duniga i glada färger sticker de upp ur fickan och dina ögon glittrar när du smeker dem med handen. Trädgården räcker inte till för promenad så vi tar klivet uti vida världen. En liten mjuk hand i en lite större rymligare hand går vi tryggt sida vid sida gatan fram. Du pratar oavbrutet, korta enstaka ord men fullt förståeligt och du förväntar dig hela min uppmärksamhet. Och den har du såklart, som i en ask. Dina små fötter blir snart trötta och när vi vänder hemåt får de vila i min famn. Väl hemma vill du ha banan men ändrar dig snart och vill hellre ha glass. Glassen ska vara stor och du vill äta den ur mugg. Med glassen i mugg och skeden i hand intar vi vår trappa och låter vårsolen gnistra oss varma. Där sitter vi, farmor och Hilmer och det är en förunderlig stund av lycka som jag för alltid konserverar i mitt minne och hjärta.

Summeringar

Det känns som om det är lite långt mellan summeringar och inlägg nuförtiden. Behovet finns men några faktorer som tid, lust och energi spelar absolut en betydelse i sammanhanget. I och för sig petitesser i det stora hela men prioriteringen har riktats åt lite andra håll. Det rullar på skulle en kunna säga. Just nu går skrivandet och formuleringarna en annan väg, på jobbet då. Och det är lite som att de tar slut, till slut.Texter och presentationer som ska förmedla profession och kompetens, där varje ord är vägt på en guldvåg och varje formulering är ett broderi av det budskap vi vill få fram, har förmågan att kräva sitt. Det blir inte mycket över till filosofiska livsfunderingar eller bara vardagssvammel. Just idag då, efter en låååång dag så tryckte sig dock behovet av att skriva genom barriären av ord som tagit slut och vips så är där svammel. Svammel om en lördagkväll så fylld av härliga skratt att mungiporna fortfarande förvånar mig med att dras upp, trots en massa trots... Så god mat och underbar kaka, vad än bagerskan säger. Trots förluster var sällskapsspelandet en vinnare och så kul. Sen kväll (läs natt) blev inte bättre av att sommartiden ska ställa till det lite extra för den ack så beroendeframkallande sömnen. Kanske är jag lite tanttjurig men om sommartid tycker jag inte, ja inte vintertid heller eller egentligen är det omställningen såklart. Men ändå blev helgen fin, en tur till båten, rena sängkläder, ett par timmar i solen och så det ljuvligaste, att vara barnvakt så nog är det gött att leva. Efter summering kan jag komma fram till att ja idag var en lång dag och veckan är inte ens i närheten av att vara slut och närmast närmar sig den skräckblandade förtjusningen kring det som komma skall. Ibland undrar jag hur min mun fullständigt sviker mig och formar sig till ett ja fast hjärnan, förnuftet och resten fullständigt bara skriker nej. Nåväl det är bara att bita ihop, ta sig ur sin comfort-zone och stolt lyfta vår skolas utveckling till skyar inför andra likasinnade. Tack och lov för dem härhemma som stöttar och har mat på bordet och kommer med glada tillrop och så de på lite distans som finns där så nära ändå. ❤❤❤

Om kärlek!

Om kärlek skulle räknas i pengar, skulle jag äga miljoner i guld. Om kärlek skulle hela och lindra, hade jag varken sorg eller smärta. Om kärlek skulle svämma över mer så har jag översvämning hemma nu. Det är söndag kväll - dags att sova och som vanligt reflekterar jag över den helg som gått. Intensiv, massor att göra och väldigt lite gjort, av det praktiska då. För annars har hela helgen varit fylld av kärlek, omtanke, omsorg och ännu mera kärlek. Kärlek när den är som bäst - villkorslös, ett givande och tagande och accepterande och med respekt. Det känns stort och varmt i hjärtat när vi tillsammans öppnar upp och omfamnar i vår gemenskap. Vidunderligt och förunderligt är mina ord som jag vill beskriva det jag känner. Det magiska och lite overkliga samt den förundran som fladdrar till i mitt hjärta av kärlek. Som en liten fågelvinge darrar det till, tårarna stiger upp och väter mina kinder - av just denna kärlek. Det är magiskt och fantastiskt att våra hjärtan vidgar sig, fyller på fler i kärlek och att utrymmet aldrig tar slut. Att älska är en livsgåva, kärleken är livets frukt och den räcker till så mycket mer än vi någonsin kan föreställa oss. Ge kärlek och du får, ta emot kärlek och du kan ge - kärlekens enkla ekologiska system.

Julkort!

Jag älskar att skicka julkort! Fina, vackra, roliga, stämningsfulla och riktigt tomtiga. Det bästa är att få göra dem själv, skapa utifrån den person/personer som de är tänkta till. Varje kort blir unikt precis som mottagarna. Ibland har jag hittat fina köpekort och tyckt om dem så pass och tänkt det är julhälsningen som är det viktigaste. En hälsning som visar att jag/vi tänker på dig och önskar en god och fridfull jul. I år ligger det inga högar med julkort som väntar på adresser och frimärken. För första gången på den december jag kan minnas skickas inga julkort från oss i Blomsterhult. Det hände lite för många oväntade omständigheter och kanske är det hemskt men på min priolista kände jag mig tvungen att stryka julkorten. Det svider hårt i hjärtat men nu när det ändå är försent, inser jag att jag strök rätt sak på listan och att nästa jul så kanske... Nu tror jag ingen därute inte klarar en jul utan min hälsning, om den goda julen och det nya fantastiska året som väntar runt hörnet men visst hoppas en ändå på att det kommer saknas, julkortet alltså.  Kanske någon ändå läser detta och du som gör det ända till slutet ska veta att ett digitalt julkort kan också innebära att du/ni finns i mitt hjärta och sinne. För så är det, därute finns oändligt många fina människor som borde få både kort och klapp. I år blir det inget julkort i brevlådan, som sagt, men massor med innerliga och varma kramar och tankar sänder jag till er alla därute. Utan kuvert, inget frimärke uppe i hörnet och ingen adress men med önskan om en magisk jul och ett gnistrande gott nytt år skrivs detta direkt från hjärtat. Till er alla från oss alla en riktigt god jul!

Korridormys!

Traditioner behöver inte ha varat länge eller funnits under många år för att kännas som de varit för alltid. Idag startade en ny, härlig tradition som jag hoppas kommer att återkomma under många år framåt. Allt startade med en inbjudan om lite mys i korridoren. Något gott att äta, julklappsbyte och glada skratt. En meny som är svår att misslyckas med. Några fixade förtäringen och var och en köpte ett paket, innehållandes något fräscht och uppiggande för summa summarum 50:-. Det är inte jättemycket pengar men det är det som är utmaningen och det lilla kluriga. Lite prestationsångest fördunklar mina kreativa idéer, det ska ju helst vara något fint, lite kul och passa alla underbara, härliga kollegor i korridoren. Ingen press! Landar i en duschvante i form av en uggla (själv älskar jag ugglor) och en (i mina ögon) fantastisk olja för ett  avkopplande bad. Slår in det i cellofan för känslans skull. Visst går det att tolka fräscht och uppiggande? Så samlas vi och äter fräsch exotisk bricka och sällskapet är definitivt uppiggande, två av två möjliga. Glögg, pepparkaka, jordgubbar och potatissallad samt en väldig massa annat gott. Allt i en salig blandning och i det bästa sällskap en kan tänka sig. En rolig lek förhöjde stämningen innan det var dags för det stora ögonblicket - julklappsutdelning. Varsin nummerlott och val av paket, lite byten men till slut hade alla fått varsitt paket och var nöjda och glada. En härlig stund med varma, generösa människor förgyllde min onsdag i december. Och visst fick jag en fin julklapp men minnet av korridormyset är den finaste gåvan. Tack alla ni helt ljuvliga kvinnor som förgyller och gör vardagen till en guldkant.

När omtanken bär!

Vi förväntar oss att vi varje dag ska kliva upp som vanligt, dricka morgonkaffet och borsta tanden innan det bär iväg till jobbet. Inget orimligt i det och bortsett från någon enstaka förkylning och bacill så lunkar våra dagar på. När den där snuvan och hostan eller kräksjukan rentav, drabbar oss så tycker vi lite synd om oss själva. Vi snorar och stånkar, tycker livet är sk-t och väntar bara på att det ska gå över. Lite vila, omvårdnad  och medikamenter och vi är som nya igen. Såklart förväntar vi oss lite medömkan och att bli ompysslade av nära och kära. Det känns skönt och visst tillfrisknar vi lite snabbare av omgivningens omhändertagande. Så händer något annat, lite utöver den vanliga flunsan och febern. Vi skakas om och plötsligt är självömkan förvandlad till oro, vardagsgnäll och klagandet känns småaktigt och oviktigt. Tiden står still och samtidigt går livet vidare, som vanligt, fast som i en egen parallell tid. Det är som om något tar tag en om axlarna och ruskar om. Plötsligt blir det annars viktiga rätt oviktigt medans det tydligt står klart vad som verkligen betyder något. Hälsa är något som är lätt att ta för givet och ohälsa drabbar sällan planerat utan ganska bryskt överraskande. Och det behöver inte vara livshotande för att allvaret tar sin plats och oron fladdrar som vingar. När sedan ens nära och kära omsluter en med kärlek, omtanke och omvårdnad och sjukvården gör sitt, återkommer lugnet och sinnet är klokare - förhoppningsvis. Det kan kännas svårt att ta emot alla de utsträckta händer som räcks ut till hjälp, stöd och uppmuntran men ibland får nacken böja sig och hjälpen tas tacksamt emot. Känslan när så många runtom visar att de bryr sig på så många olika sätt är så djupt berörande. Det känns som om världen blir aningen bättre, mörkret ljusare och när vi bryr oss samt tar hand om varandra bevisas att omtanken bär. Jag är så djupt rörd för varma ord, uppmuntrande hälsningar, blommor och kramar. Nära kollega som tar sig tid, låter mig få ta den tid jag behöver och är en vän att hålla i när det blåser aningen för mycket, det är stort och det värmer. Och blommorna är fortfarande fantastiskt vackra, tack Catharina! Min familj, mina nära och kära, mor och far, älskade barn och barnbarn samt han, maken, klippan i mitt liv, sockret, saltet och han som i vått och torrt, varmt och kallt finns där vid min sida och bär mina bördor och bekymmer med mig. Tack, jag älskar dig, Stefan!

Mening med livet!

Vi slänger oss med en massa klyschor om livet, hur det ska levas och tas vara på. Kloka ord, ordspråk, lärande, pekfingerpekande, hyttande och välmenande ord. De dyker upp lite varsomhelst, i sociala media, på vykort, i speciella böcker med vackra omslag, på tröjor och smycken samt i det sagda över en god kopp kaffe. Du tar väl vara på dagen, lev som var dag är din sista, i morgon kan det vara försent etc etc. Ibland känns dessa ord bara just klyschiga, lite slitna och för väl använda. Framkastade, lite krystade och kanske värst av allt; kommersialiserade. Och ändå står dessa ord och meningar för något vi borde ta på största allvar, nämligen livet. För de där utslitna fraserna säger egentligen bara det vi inte vill höra - sanningen. Rent krasst är det så, dagen idag är borta imorgon, om imorgon vet vi ingenting och varje ny dag är en gåva. Det är så lätt att avfärda, rynka på näsan och flina lite överlägset åt alla dessa "kloka ord" och framförallt när livet rullar på. När det blåser lite kan vi fortfarande sätta oss över och ta livet för givet och det är inte förrän stormen river upp oss ur vår fastvuxna, bekväma vardag som insikten slår oss - livet är bara till låns. Vi fattar inte fast så många innan oss varit med om stormen, ryckts upp ur vardagsslentrianen och förstått värdet av var dag. Det är som en läxa vi måste lära själva, uppleva och överleva stormen för att se värdet av de klyschiga orden eller egentligen vad de faktiskt står för och leva efter mottot. Det må vara klyschigt, kommersialistisk och aningens missbrukat men det har sin mening precis som livet.

Vinst varje gång!

Sitter på en liten kvartersrestaurang, italiensk, underbar mat med ljuvliga smaker. Stannar upp ett ögonblick, reflekterar och betraktar dem som är mitt sällskap. Så olika personligheter, unika var och en på sitt sätt. Någon lite mer bekant och känd för mig och några andra helt oskrivna blad. Ändå finns där en tydlig samhörighet och gemenskap. Vi pratar om ditt och datt, om familj, liv och jobbet. Det är oundvikligt eftersom det är det som förenar oss från början. Men där finns något annat, en känsla som är svår att beskriva annat än att vi befinner oss på samma våglängd, någonstans. Att samtala med dessa kvinnor, helt fantastiska människor, är lite som att skrapa på trisslotter med vinst varje gång. Det är spännande, givande och jag blir rikare för varje möte och samtal. Som alltid önskar jag att jag skulle kunna stanna klockan, frysa tiden, att dagarna var fler och samtalen längre. Samtidigt vet jag att det är just det som är det magiska, att detta är här och nu och tillfälligt som gör guldkanten. Dessa dagar och möten ska jag dock bära med mig och hämta energi från, länge framöver.

Rötter

Traditioner får mig alltid att tänka på varifrån jag kommer och vilka som danat mig att bli till den jag är. Det är vid de här särskilda tillfällena som förknippas så väl med de människor som betytt så mycket som minnena väller över mig. Stora helger, någons födelsedag, fars dag, mors dag och ibland är det en doft, ett foto som får nostalgin att flöda. Allhelgona är en helg som gör mig påmind om mina rötter och på de som funnits här och gjort min existens möjlig. De som idag inte finns kvar men som var närvarande när jag var barn, ungdom och växte upp och de som jag aldrig mött annat än via andras minnen, berättelser och en och annan gravsten. Som barn fick jag följa med min mamma, mormor och morfar till kyrkogården för att vattna, plantera, rensa eller bara putsa lite på gravstenen med en näsduk. Kanske låter det konstigt men jag älskade dessa stunder. Där stannade tiden, ron, stillheten och med min hand i morfars utforskade vi alla gravarna. Alltid fanns det någon liten anekdot kring varje gravsten som  kunde berättas. När jag knäckt läskoden gick jag runt i min egen bubbla och läste namn, årtal och hemmansnamn. En del gravstenar var så gamla att den inristade texten luckrats upp av åren, sol, vind och regn, andra var nya, blanka där blommorna var blomstrande och nyditsatta. Årtalen berättade om det var unga eller gamla människor som begravts och där fanns de som blivit över hundra och där fanns små som vistats på jorden ett ögonblick. Av alla dessa gravar fanns det flera som fascinerade mig mer än alla andra, vissa utan släktskap men med något osynligt band. Och så fanns där, och finns än idag, mor Hannas grav. Mor Hanna med egen grav och sten, min mammas farmor som dog vid 64 års ålder och lämnade make och barn efter sig. Denna grav, denna person lockade mig, väckte något i mig och jag kunde gråta hejdlöst vid hennes gravplats trots att vi aldrig mötts. Hon dog innan min mamma föddes som aldrig kunde dela sina minnen av sin farmor och ändå var och är än idag denna mor Hanna mig så nära. Kanske är hon min skyddsängel, kanske lever hon vidare genom mig eller så är det hennes öde som jag bär med mig. Idag har vi tänt på hennes grav, mamma, pappa och jag. En generation senare och vi har fler gravar att tända vid, vattna, ansa och putsa med näsduken. Vi pratar om mormor och morfar, om hur det ska bli med gravarna i framtiden och vi pratar om förr - minnen. Solen värmer gott när vi går där tillsammans och som alltid lägger sig ett lugn inom mig. På vägen hem stannar vi till och jag hälsar på hos min farmor och farfar. Båda födda på ett sekel före mig och tiden blir med ens påtaglig. Det är som i ett annat liv som de fanns, mina mor- och farföräldrar, och ändå så nära mig i minnen. Inom mig väcks ett vemod och en saknad men den gnistrande vackra solen ger mig kraft och insikt över det liv jag fått och har att vårda.  

Röd fåtölj

Tänk er en röd fåtölj! En röd fåtölj med öronlappar och en matchande fotpall. En fåtölj att bekvämt luta sig bakåt i, lägga upp fötterna och bara njuta av en stunds läsning i en god bok. Eller förresten tänk två fåtöljer, bredvid varandra, en god bok och dessutom i bästa sällskap. Lägg därtill en ångande kopp te, en varm pläd och ett mulet höstrusk utanför och livet är gott att leva. Att bara vara är en konst och att bara njuta av ingenting alls kräver något av en. Men ack så skön är den känslan när den infinner sig. Ron, stillheten och lugnet som omfamnar en som en varm, mjuk pläd i en obeskrivlig färg. Inte ens boken behövs, koppen te står och svalnar, vädret utanför saknar betydelse. Kvar är "bara vara", en pläd och en röd fåtölj med fotpall i bästa sällskap.

Summa summarum

Vet att veckan inte är slut än men jag är lite slut på veckan. Långa, innehållsrika dagar fyllda med blandad kompott som till viss del hör ihop och andra saker är som öar utan kontakt med resten. Det är spännande, omväxlande, ibland omvälvande och omtumlande. Upp och ner som en pannkaka och när det ena flyter på blir det totalstopp i en annan ände. Och det är faktiskt på riktigt något som händer, eller inte riktigt stopp men torrlagda rör så det stinker kloak i korridoren. Möten, träffar, workshops, öppet hus, mera möten, snabba, korta och längre aningens mer ältande. Nyfikna möten, utvecklande och invecklade möten och möten som en får nypa sig i armen för att det känns overkliga och inte riktigt fattbara. Här emellan är det lektioner och elevmöten. Dagar fyllda med intryck och avtryck som fyller och dränerar. Workshop med kollegor som ger ett lyft tillsammans. Två timmar kollegialt lärande fyllt av lust. Öppet hus med nöjda föräldrar och elever och kreativiteten flödar. Uppladdning inför det där mötet som innebär att vi ska nagelfars, synas i sömmarna, granskas och bedömas. Kul, coolt, spännande men också ett jobb ska genomföras och ta oss mot nyare mål och höjder. Får nypa mig hårt i armen och tänka att jag är en del i denna utveckling och faktiskt får vara delaktig i den resa som kanske inte börjar utan mer är mitt i. Och kanske är det därför denna resa får det att hissna lite då vi ännu inte vet var vi landar. Som om detta inte vore nog på mindre än en vecka så har digitala lektionsbesök stått på agendan och det är så kul och jag är så imponerad av kollegor och kanske främst eleverna. Dessutom fick jag mig tilldelad en ny titel. Officiellt från och med idag kallas jag av våra tvåor för halvrektor och det köper jag alla dagar i veckan. Eftersom veckan fortfarande har tid på sig kan jag ju inte skriva att vi avslutade veckan men avtackade gjorde vi och på ett alldeles fantastiskt härligt och lustfyllt sätt. God mat, trevligt sällskap och många glada tillrop och skratt och utan "Niklas" skulle det definitivt ha varit gråare och inte fullt så mycket tårfyllda skratt. Summa summarum! Rörigt, stökigt, bökigt och ja aningens stressigt och lite gnälligt. MEN! Utmanande, utvecklande, föränderligt, omväxlande, påverkbart, delaktighet och inflytande och helt enkel bara så förbaskat KUL. Och ni tjejer i korridoren som får solen att lysa lite varmare, ni är verkligen toppen!

Lite perspektiv på mitt vanliga liv!

Vilka magiska tre dagar jag varit med om, vilka härliga möten de fört med sig och vad mycket jag fått lära och ta med mig. Bara att få vistas på Bokmässan är stort och en upplevelse bara det och att få göra det från insidan, så att säga, ger det hela ytterligare en dimension. Vart jag än har styrt stegen, vilat blicken och haft ett lyssnande öra har det varit böcker, böcker och ännu mera böcker. Böcker, läsare, författare och allt som hör därtill. Det har varit så många intryck och så många härliga möten att det inte riktigt går att sortera eller ta in. Alla dessa personligheter som flimrat förbi i vimlet, egna stilar, unika människor som trots olikheter alla har något gemensamt - de är bokälskare. Varje bokköp har varit ett möte, en glimt av en människas liv, ett ögonblick i ett sorlande vimmel. En del rätt obemärkta, andra korta dialoger om ingenting alls och vissa helt oförglömliga och magiska. Helt fantastiska har också de möten med helt nya kollegor varit. Unga kvinnor, starka, självständiga som fyller sin kostym (läs klänning) och gör det med råge och på bästa sätt. Ansvariga, i ledning, på golvet, i kassan, det har har inte spelat roll. Händer har sträckts ut varhelst de behövts och ständigt har det efterfrågats om allt funkar och om det går bra. Det känns att det blåser nya vindar, dagens unga kvinnor visar vägen i de stora frågorna, jämlikheten, miljön, friheten till sin kropp och hur den ska se ut. Bland de stora författarna av idag tar de unga,(och äldre) medvetna kvinnorna sin plats och gör det med all rätt. Vid scenerna, seminarierna och signaturskrivningarna har köerna ringlat med kvinnor som förväntansfulla väntat på sina förebilder. Men det handlar inte bara om de ouppnåeliga förebilderna utan de kvinnor som samlas runtom inger hopp om att förändring pågår och de påverkar sina närmaste. Där är pappan som tackar nej till påsen när han köper en bok till dottern och han gör det för att han vet hur mycket hon skulle ogilla det för miljöns skull. Där är också tre generationer kvinnor som alla köper varsin bok av Stina Wollters "Kring denna kropp" vilket gör mig otroligt berörd. Där är de riktigt unga kvinnorna och flickorna som köper böcker av Youtuber-tjejen "Miss Lissibell", "De vann aldrig" eller Klara Henrys bok "Mot framtiden: En simpel guide till att krossa patriarkatet" och för de yngsta läsarna skapar Ylva Hällén och Elin Ek starka tjejkaraktärer som förebilder och köerna till deras signeringar har överträffat allt. Allt detta inslaget i ett paket med ljuvliga presentsnören tar jag med mig, en gåva som, hur klyschigt det än låter, faktiskt fått mig att se med andra ögon på min vardag och livet i allmänhet. Så mycket glädje, optimism, jävlaranamma och framåtanda på en och samma gång har fått mig att inse att världen väntar utanför. Det finns andra möjligheter runt hörnet och att de bara väntar på att tas tillvara. Förändring är av godo så länge det leder till utveckling och ska vi gräva ska vi gräva för att komma fram och inte neråt. Just nu ligger jag utslagen på en soffa i Mölndal hos dottern med sambo, jag summerar mina dagar och är så innerligt tacksam och lycklig för så mycket. Tacksam för denna chansen och för att få göra det med dottern och framförallt på hennes initiativ. Glad för de fina människor jag fått arbeta med som på något underligt sätt blev till vänner och som omslöt mig i en gemenskap som värmer ända in i själ och hjärta och som jag för alltid kommer bära med mig, Lisa, Lovisa, Kicki, Jessica, Linnea, Helena, Karen, Casper, Andreas, Sofia, Emma, Charlotta och många många fler men också framförallt min dotter Juliette som är min förebild och som lär mig att se saker på nya sätt nästan varje dag.