När omtanken bär!

Vi förväntar oss att vi varje dag ska kliva upp som vanligt, dricka morgonkaffet och borsta tanden innan det bär iväg till jobbet. Inget orimligt i det och bortsett från någon enstaka förkylning och bacill så lunkar våra dagar på. När den där snuvan och hostan eller kräksjukan rentav, drabbar oss så tycker vi lite synd om oss själva. Vi snorar och stånkar, tycker livet är sk-t och väntar bara på att det ska gå över. Lite vila, omvårdnad  och medikamenter och vi är som nya igen. Såklart förväntar vi oss lite medömkan och att bli ompysslade av nära och kära. Det känns skönt och visst tillfrisknar vi lite snabbare av omgivningens omhändertagande. Så händer något annat, lite utöver den vanliga flunsan och febern. Vi skakas om och plötsligt är självömkan förvandlad till oro, vardagsgnäll och klagandet känns småaktigt och oviktigt. Tiden står still och samtidigt går livet vidare, som vanligt, fast som i en egen parallell tid. Det är som om något tar tag en om axlarna och ruskar om. Plötsligt blir det annars viktiga rätt oviktigt medans det tydligt står klart vad som verkligen betyder något. Hälsa är något som är lätt att ta för givet och ohälsa drabbar sällan planerat utan ganska bryskt överraskande. Och det behöver inte vara livshotande för att allvaret tar sin plats och oron fladdrar som vingar. När sedan ens nära och kära omsluter en med kärlek, omtanke och omvårdnad och sjukvården gör sitt, återkommer lugnet och sinnet är klokare - förhoppningsvis. Det kan kännas svårt att ta emot alla de utsträckta händer som räcks ut till hjälp, stöd och uppmuntran men ibland får nacken böja sig och hjälpen tas tacksamt emot. Känslan när så många runtom visar att de bryr sig på så många olika sätt är så djupt berörande. Det känns som om världen blir aningen bättre, mörkret ljusare och när vi bryr oss samt tar hand om varandra bevisas att omtanken bär. Jag är så djupt rörd för varma ord, uppmuntrande hälsningar, blommor och kramar. Nära kollega som tar sig tid, låter mig få ta den tid jag behöver och är en vän att hålla i när det blåser aningen för mycket, det är stort och det värmer. Och blommorna är fortfarande fantastiskt vackra, tack Catharina! Min familj, mina nära och kära, mor och far, älskade barn och barnbarn samt han, maken, klippan i mitt liv, sockret, saltet och han som i vått och torrt, varmt och kallt finns där vid min sida och bär mina bördor och bekymmer med mig. Tack, jag älskar dig, Stefan!