Vi tar en fika och alla smakar på varandras val av bakverk, det känns dock inte dagsfärskt men vem bakar på nyårets första dag? Det är mysig stämning och vi är tillsammans. Lite dävna är vi allt, vi vuxna men den lille håller ihop vår samvaro med sitt pladdrande och sina härliga utrop och uttryck. I det lilla mysiga caféet finns massor med prylar att titta på och i kassen med oss hem blir det ett par gröna, små växter och en halsduk. Den är vackert gråmönstrad, mjuk och varm. Kanhända kan den värma och hålla om i den bistra kylan som med all säkerhet kommer komma innan vintern övergår till vår.
Vi tar vägen förbi kyrkan hem, kyrkan som ska stå värd när vi ska ta gemensamt farväl. Himlen är mäktig i sin skepnad. Å ena sidan dov i färgerna med rosa inslag, som om det vore kallt, riktigt kallt. Å andra sidan är det ett märkligt ljus, himmel, moln och sol bildar ett sagolandskap som ur en Disneyfilm. Då och då lyfter svarta siluetter av fåglar upp mot skyn, högt seglar de tills de blir små prickar och bara löses upp och blir ett med himlen. Allt det vackra, ljuset och mörkret som delar himlen i två, griper tag i mig. Det är en förunderligt egendomlig känsla och mina tårar rinner. Tankarna, sorgen, saknaden blir för mycket, varför, vad? Frågorna trängs i mitt huvud och svaren gäckar mig och mycket är och kommer förbli obesvarat.
Vi kommer hem, äter gott och suger ur det sista av årets första dag. Innan det är dags att nanna kudden hinns det med lite soffmys och en film. Om det stämmer det som sägs om nyårsdagen, att som dagen blir så blir också hela det nya året, ja då kommer lycka varvas med sorg, glädje blandas med tårar och det är väl det som är livet. När jag ser tillbaka på det gångna 2019 så var det precis så det var. Dock kommer 2019 för alltid vara det året vi fick dig tillbaka men förlorade dig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar