Ömhet

Klackarna klickar mot golvet i den långa korridoren. Väl framme möter ögonen den blå, lite trötta blicken som lyser upp av glädje och värme. Varliga, lite rynkiga och av ålder och arbete slitna händer omfamnar mina. Det sticker i hjärtat av oro men mest är det en stor varm kärlek som sprider sig därinne. Du min allrakäraste pappa, så tunn har du blivit men så stark du ändå är. Tappert kämpar du på med en vilja som skulle kunna försätta  berg om du försökte. Än det ena än det andra brottas du med och ändå håller du i och ut. Ömt håller du mina händer, ömt stryker jag dina. Vi säger inte mycket, pratar om väder och vind, om maten och sömnen men vi vet vad vi betyder för varann. Jag önskar att jag kunde bära ditt onda precis som jag vet att du skulle bära mitt om du kunde. När du stryker min kind och säger: "Du ska vara rädd om dig, älskade du", då känner jag att bördorna lättar en aning och jag hoppas att du kan känna att jag försöker underlätta lite för dig. Jag älskar dig innerligt pappa och behöver dig i många år framåt så håll i och håll ut så kämpar vi på tillsammans.

Ketchup-effekten!

Ibland händer det ingenting och sedan händer det ingenting och plötsligt händer allting på en gång.  Det är den där berömda ketchup-effekten, ni vet. Dagarna lunkar på och livet rullar vidare, allt i en jämn ström av vardagliga ting och måsten. Morgon, middag, kväll - dag ut och dag in. Så plötsligt är agendan fylld och då menar jag tjockfylld. Varje dag i veckan har en liten prick som talar om att det är något som händer. Ja, vissa dagar är det inte bara en prick utan det är rentav prickigt. Så tillkommer också det som inte står i agendan, det där oplanerade som oftast måste ske här och nu eller helst igår. Just nu är det en enda soppa av det som bara händer, det som händer för att det ska och det som inte borde hända. Men jag ska inte klaga, för det händer ju alltid något och livet skulle vara nog så tråkigt annars.

En sån där dag!

Ligger här tryggt i min säng och ska bara låta sinnet komma ner i varv innan John Blund ska få hälsa på. Behöver slappna av, summera dagen, reflektera och komma till ro. Det har inte varit något speciellt idag, inga omvälvande spänningar eller hisnande irrfärder. Nej jag har plockat lite här och lite där. Sorterat och rensat både i skåp och låda. Äntligen är badrumsgrejerna tillbaka och även kökslådorna fick sig en genomkörare. Lite kreativt har vi hunnit med också. Studentkorten är påbörjade och hälften är nästan klara. Och fint blir det! Alla ser olika ut och lite efter person. Plocka, klippa och klistra i en kaskad av papper, band och allsköns ting i sprakande och matchande färger. Härliga stunder i källaren med den bästa av de bästa. Nu ligger jag här och kommer till insikt om vilket fantastisk dag det har varit, trots de grå och trista skyarna och det smattrande regnet mot taket. Vem vet kanske just därför!

I morgon är en annan dag!

Tänk vad lite sol kan göra för själ och sinne. En stackars futtig dag med den sköna vårsolen som hedrar med sin närvaro och med ens är luften lättare att andas och livet lättare att leva. Att sedan ha den stora förmånen att få sitta nersjunken i en fåtölj på den egna altanen gör solen om möjligt än soligare och livet om möjligt än enklare. En bok, en filt och lite kaffe med glass, i sällskap med kärleken sedan dryga 30 år, förhöjer det hela till att bli just den guldkant på tillvaron som vi alla så väl behöver i vardagen. Det finns nog ingen plats som jag hellre vill vara på och ingen jag hellre vill vara med just en vårdag som denna. Förnöjsamhet är ordet som sätter fingret på min känsla blandat med lite lojhet och sinnlighet. Vad gott det ändå känns att få vara lite ansvarslöst slapp och ta dagen som den faller på och bara njuta av den vår som gör sitt intågande. I morgon är vardagen tillbaka med arbete och ansvar, präktighet och måsten men idag är idag och imorgon är en annan dag.

Topp 100 - igen!

Tankarna snurrar och hoppet är tänt. Det har hänt igen! Vår fina slöjdblogg som jag och eleverna är så stolta över, är med bland topp 100 i Webbstjärnans tävling. Efter att ha vunnit "Årets klassblogg" två år i rad, släppt klasslärarjobbet och blivit slöjdlärare, hade jag inga förväntningar om att ta mig vidare eller ens få ihop arbetet med en blogg kopplad till slöjdämnet. Med elevernas engagemang och entusiasm i ryggen har vi ändå fått till en blogg. En blogg som vuxit fram, sakta men säkert under läsåret och fått vara ett skyltfönster för det arbete som pågår inom slöjdsalens väggar. Nu har vi alltså tagit oss genom nålsögat till att vara med bland de 100 bästa i Webbstjärnans tävling tillsammans med ytterligare fem bloggar från Stocksätterskolan. Känns aningen otroligt men lika otroligt roligt. Det vore fantastiskt om det än en gång skulle vara en blogg från Stocksätterskolan som får stå på scenen och motta en utmärkelse som Sveriges bästa skolblogg. Jag unnar mina goda kollegor och deras elever detta med hela mitt hjärta. Sedan kan jag inte förneka att därinne, djupt längst därinne spirar ett litet, pyttelitet hopp om att vår fina slöjdblogg skulle kunna få en liten, liten utmärkelse. Inte för uppståndelsen och uppmärksamheten utan för att det vore så sjukt kul att få sätta slöjdämnet på kartan och visa på hur viktigt ämnet är för eleverna. Tävlingsinstinkten har slagit till och jag som inte ens visste att jag hade någon.

Klicka på bilden för att titta in hos oss på slöjden!

Ont i hjärtat!

Livet är välan för underbart! Nästan alltid! Visst går det upp och ner men det finns nog en sorts balans i det också. Det finns så mycket att glädjas åt, så mycket som ger värme i hjärtat. Och det är väldigt sällan, så gott som aldrig som hjärtat känns kallt eller kyligt. Nej om hjärtat ställer till det så är det ofta att det nyper till däri ibland. Det gör lite ont liksom. Alltid är det inte av sorg eller saknad, det behöver inte ens betyda att vi är ledsna. Nej ibland nyper det till i hjärtat av lycka och kärlek. Att kärleken är så överväldigande eller att något är så vackert att det gör ont. Ibland får vi inte nog av en utsikt, ett musikstycke, konstverk etc etc. Ögonen tåras, klumpen i halsen växer och hjärtat slår lite hårdare och gör lite ont. Alla som har barn känner igen känslan. Vi ser på de små, eller de stora med för den delen, och förundras och överväldigas av kärlek och smärta i en salig blandning. En smärta som bygger på en oro över att inte alltid kunna skydda, inte alltid finnas till hands, inte räcka till. Som tur är tar glädjen över, ger oron vingar och kärleken överskuggar allt. Klyschigt kan tyckas men livet i sig kan ibland tyckas så vara.