Pragborgen genom min kameralins!

Pragtfull är bara förnamnet på den vackra Pragborgen som ligger på kullen, med utsikt över hela staden. Katedralen är ett byggnadsverk med utsmyckningar som nästan är för mycket. Det är svårt att ta in allt och samtidigt är det de små detaljerna som gör det. Visst slås jag av den kostsamma pråligheten och visst undrar jag om det var det här Gud menade att vi skulle bygga till hans ära. Den smala, enkla vägen känns väldigt långt borta. Nåväl, det är på något sätt ändå svårt att inte känna sig religiös i denna omgivning. Och om ni någonsin ska resa till Prag så missa inte borgen, den är väl värd ett besök.

Det blommar!

Vilken ynnest att få möta ett blomstrande Prag om våren. Ibland är ord överflödiga och ibland räcker de inte till för att beskriva vad vi känner. Idag har intrycken vart så bedövande vackra att jag finner inga ord och låter mina bilder få tala.

Vilken härlig dag!

Väckarklockan ringer, det är dags att kliva upp, ta en dusch och möta dagen. Hotellfrukost aldrig fel! Sedan tar vi bussen till terminal 5, följt av flyget mot Prag. Hemma är det grått och trist men borta lyser solen från en klarblå himmel. En taxi väntar, vilken lyx och chauffören kör oss ända fram till dörren. Hotellet är litet men naggande fint och från fönstret har vi utsikt över del av Karlsbron. Vi anpassar kläder efter väder och det blir kortärmat utan jacka. Hungern leder oss mot en restaurang med terrass och i solskenet intar vi vår lunch. Lite trötta efter tidig morgon och resa blir det snart en paus till i vårsolen intagandes en cappuccino (en fantastiskt god för övrigt). Ny energi och ett strosande senare befinner vi oss på gamla torget där påsken är påtagligt överväldigande. På vägen hem mot hotellet hittar vi en 60-årspresent och lite "må-bra-smörjor" för fot och hand. Nu är det snart "kiss- och gonatt" men först ska fötter och händer få smörj. Tänk vad gott det är att leva!

Det kvittrar!

Solen värmer gott där jag sitter i lä på altanen. Det susar lite i talltopparna nere i skogen och fåglarna håller konsert. Doften av vår är påtaglig och den ljumma vinden smeker ömt min solvarma kind. Gräset grönskar och blommor täcker stora delar av marken som tecken på att våren är här på riktigt nu. Livet spirar och det är svårt att inte känna lycka trots det som händer i världen. Det är också helt obegripligt hur jag har rätten att sitta här och njuta av livet, av våren, i trygghet och ro samtidigt som andra människor tvingas leva i kaos och elände. Jag är såklart förunderligt tacksam för mitt liv men också ödmjuk inför att kaoset kan vara en hårsmån bort. På något sätt måste vi påminnas om hur bra vi har det och att livet är så värdefullt. Visst låter det lite klyschigt med "fånga dagen", "lev i nuet", men visst är det också väldigt sant. Om en dagslända kunde tala så skulle den med all säkerhet hålla med om att vi måste göra det bästa av det liv vi fått. Kanske bör vi lyssna lite mer på fåglarnas kvitter och humlornas surr men framförallt ta vara på varann.

Främlingskärlek!

Idag fick jag ett nytt favoritord att lägga till min lista nämligen "främlingskärlek". Ordet främling förknippas med mycket men sällan i sammanhang med kärlek och det känns som om det är läge för en förändring. Läser ordet i dag i ett inlägg på Facebook och fylls av värme över hur vi har en förmåga att vända det onda till något gott. Tusentals främlingar vandrade sida vid sida för att ta sig hem eller bort. Andra främlingar bjöd in främlingar i sina hem och ytterligare stöttade med skjuts, mat, frukt mm. Främlingar blev medmänniskor som visade varandra främlingskärlek. Ett dygn efter det fruktansvärda står främlingar sida vid sida och tar stöd av varandra, lämnar blommor och tänder ljus. Alla med det gemensamma målet att motverka det onda med gott. Runtom i Sverige och stora delar av världen sluts det upp och visst är det fantastiskt när fotbollsspelare i Spanien väljer att spela med sorgband för att visa sitt deltagande. Främlingskärlek är något vi vill se mer av, något att sprida och dela, världen över. Kanske kan vi utrota främlinghatet nu när vi funnit ordet och känslan för motsatsen.

Plötsligt!

Plötsligt är den här - ondskan. Alldeles nära och slår med full kraft. Hemma i trygghetens lugna och skyddade vrå, är tv-bilderna först obegripliga och overkliga. Det som vi inte ville skulle hända har hänt, det som vi inte trodde skulle hända här har precis inträffat. Visst kunde det ha varit värre men säg det till dem som har förlorat någon eller just nu vakar vid någons sida. Vi uppmanas att inte vara rädda men såklart är vi det. Rädslan föder också en massa känslor och tyvärr en väldig massa hat. Detta trots att vårt mänskliga inre säger oss att hat liksom våld föder än mer hat och våld, vilket i sin tur för med sig än mer rädsla osv... Vi måste få vara rädda men rädslan får inte ta över och ondskan får inte vinna. Sociala medier flödar av kärlek, omtanke och stöd och det ger hopp om att de goda krafterna tänker vinna denna kamp. Det som har hänt är obeskrivligt förfärligt och borde inte ha fått hända men när godheten visar upp sig i enad front så finns det ändå hopp.

Varje dag!

Jag ska inte ljuga eller på något sätt överdriva eller försköna, för visst finns det någon enstaka morgon som jag också vill dra täcket över huvudet och inte gå upp. Det inträffar inte ofta eller rättare sagt det är väldigt långt mellan gångerna som det händer dock. Det är klart att mörka, tunga novembermornar och gråa, slaskiga februaridagar vill även jag trycka av väckarklockan, vända på mig och låtsas att det är lördag. Men vem vill inte det då? Nej, jag tänker heller inte påstå att jag skuttar ur sängen och kastar mig kvittrande in i den nya dagen. Min stil är mer att dra ut på snoozet, mysa lite till under det mjuka, lite prassliga täcket. Har jag tur hinner jag även med att ligga på armen en stund. (Bästa starten på dagen för övrigt och kan varmt rekommenderas) En dusch före frukost och det ack så välbehövliga kaffet, sedan är jag väl förberedd att möta dagen. Då spelar det ingen roll om det är november, februari eller maj, dagen finns där och bara väntar på att bli fylld. Det är inte svårt att fylla dem heller, tvärtom så kan det vara svårt att få dem att räcka till. Nu har jag förmånen att ha ett jobb att gå till varje dag, det är definitivt inte alla förunnat. Dessutom har jag ett stimulerande och utmanande arbete som utvecklar mig som person och där jag kan göra skillnad vilket gör mig otroligt tacksam och ödmjuk. Utöver allt detta så möts jag, varje dag av doften av kaffe, glada tillrop och helt ljuvliga kollegor, vart jag än vänder mig på jobbet och det är ju fantastiskt. Stämningen är verkligen på topp varje dag även om den slår i taket när fredagen kommer.

Våren - den efterlängtade!

Solen lyser förrädiskt därute och lockar till promenad och varför inte en fika på altanen. Väl ute blåser det kalla vindar och även om vårtecknen säger att våren är här, så än är där vinter kvar. Snön har töat bort och kvar ligger den grå smutsen och väntar på att det gröna ska ta över. Allt är då inte vackert och ljuvligt med våren. Solstrålar smyger sig in genom grådammiga fönster och avslöjar allt det som dammsugaren och dammtrasan missat. Vad gör väl det när vi vet att det snart är vår på riktigt. På radion häromdagen var det någon som sa att det krävs fyra bakslag innan våren har anlänt för att stanna och dottern säger att det har bara varit två. Det i sin tur betyder att vi har två kvar och får hoppas på att de blir ytterst kortvariga. De där riktigt seriösa menar att om dygnsmedeltemperaturen är över 0 grader men under 10 så kallas det ett dygn med vårtemperatur. Sker detta sju dygn på raken så räknas det som att våren anlände det första dygnet och även om temperaturen blir lägre efter det, fortsätter det räknas som vår. Oavsett så är den snart här - den efterlängtade våren.

Obegripligt men sant!

Ni vet den där känslan av att "det här händer inte", den drabbade mig flera gånger idag. Det var ingen "vanlig-dag-på-jobbet-dag" idag kan jag lugnt konstatera när jag sitter hemma i fåtöljen och summerar dagen. Nu, så här efteråt, känns dagen helt overklig och jag är tvungen att se över mina foton för att förstå att det faktiskt har hänt. Det låter lite dramatiskt men det är stort, omtumlande och fantastiskt på en och samma gång. Vår skola, den där skolan som jag älskar att gå till varje dag, har haft finbesök. Sådär vid halvtvåtiden på eftermiddagen stod han där, utbildningsministern i egen hög person. Gustav Fridolin - på vår skola!!! Det första han möts av är en elev som säger: " Du, jag älskar dig". Lite svarslös blir han, den annars så vältalande politikern, noterar jag leende men så spricker han upp i ett leende som får metertjock snö att smälta. Och detta leende har han med sig i alla möten han gör genom korridoren, ljusgården och i klassrummen. Han är intresserad, genuint intresserad skulle jag vilja påstå. I femmans klassrum tar han sig tid att sitta ner på huk mitt bland eleverna, han frågar och svarar och han ser verkligen ut att trivas. Under mötet med vår skolas eminenta elevråd berörs jag starkt av hur otroligt fina elever vi har och det där ögonblicket av overklighet slår mig. Samtidigt slås jag av hur väl eleverna hanterar situationen och hur proffsigt de ställer sina frågor. Och visst skulle självaste Gustav Fridolin ha på sig pyjamas om han kom till oss på vår pyjamasdag och det tror jag på. Han är närvarande, han lyssnar in, svarar seriöst och eftertänksamt på frågorna elevrådet ställer. När det är dags att avrunda besöket flockas våra elever kring honom och selfiesarna avlöser varandra. Det är som om Gustav Fridolin är värsta rockstjärnan. Och på sätt och vis är han det. Avtryck har han gjort idag, den gode utbildningsministern, intryck med för den delen och vi på Stocksätterskolan har fått ytterligare ett fantastiskt minne att dela och aldrig glömma.

Mat

Alla har vi ett förhållande till mat. Det är inte alltid en sund och närande relation men likväl en livslång sådan. Såklart finns det de som både äter nyttigt och tycker att mat är roligt, inspirerande och njutningsfullt. Sedan finns det vissa som tycker mat är ett onödigt ont och att matlagning är Guds straff till mänskligheten. Det finns de som bara äter skräpmat och aldrig tillagar något från grunden och andra som har matlagning som hobby. Själv tror jag att jag är någonstans mittemellan. Jag försöker att äta nyttigt och gärna efter tallriksmodellen men ärligt, visst slinker det ner någon pizza då och då. Ibland älskar jag att laga mat och jag lägger hela min själ och mitt hjärta i middagen, ja inte bokstavligt förstås. Då och då känns matlagningen som en börda och inspirationen vill inte infinna sig riktigt. Dock har jag hittat en lösning på mitt dilemma - vi har börjat med matkasse. Ärligt så har jag ställt mig aningen tveksam till detta med förutbestämda maträtter och kanske med smaker och blandningar som inte passar alla härhemma. Men efter lite efterforskningar tänkte jag att i alla fall ge matkassen en chans. Valet föll på Citygross av den enkla anledningen att valfriheten kändes större. Så nu är vi fast i träsket. Varje måndag kommer det hem kartonger med fina, fräscha matvaror. Recepten finns på webben och det går att välja fritt. Det kostar 50 kronor att få det hemkört till dörren och i genomsnitt har våra portioner kostat lite drygt 30 kronor. Vi är inne på fjärde veckan och jag är supernöjd. Det här låter som värsta reklamkampanjen men jag lovar att jag inte får någon ersättning från Citygross. Hursomhelst så kan jag varmt rekommendera matkasse till dig som har tröttnat lite på matlagningen och som känner att det är dags för en förändring. Det är lite lättare, roligare och jag tror lite nyttigare också.

Hemlighet!

Jag har en hemlighet! Eller jag har många hemligheter. Om jag ska vara riktigt ärlig har jag massor av hemligheter. En del av dem är inte hemligheter så länge. Andra hemligheter kommer att förbli hemliga, kanske för evigt. Vissa kommer att avslöjas i sinom tid och några är kanske inte ens värda att avslöjas, för de är bara intressanta och värdefulla för mig själv. En del hemligheter har format mig till den jag är och de som behöver veta dem vet och accepterar och förstår mig utifrån det. Det finns de som säger att en hemlighet är ingen hemlighet om man berättar den för någon och förvisso ligger det nog en sanning i det, men vissa hemligheter är så tunga och mörka att bära och det underlättar om det finns någon att dela bördan med. Sedan finns det hemligheter som nästan får en att spricka på grund av att det är just hemligheter. Det kanske inte ens är egna hemligheter och då har man ju ingen rätt att dela med sig av dem, hur gärna man än vill. Hemligheter är lite som livets krydda, sätter lite extra smak på tillvaron men ibland kan det bli för mycket av det goda. Hursomhelst har jag en hemlighet och den är god och blotta tanken gör mig lycklig och jag lovar att det inte förblir en hemlighet för evigt.

Dagarna före dopparedan...

Dan före dan före dan före dopparedan! Vart tog advent vägen? Första, andra, tredje och fjärde advent kom och försvann lika fort som den första snön. Det känns som om jag har missat något. Hm, inte en kaka är bakad, ingen doft av saffran sprider sig i huset och med det heller inga lussekatter i frysen. Uppesittarkvällen lyser med sin frånvaro liksom den hemgjorda knäcken, ischokladen, pralinerna och julkolan. Inte skiner det av rengöringsmedel och inte doftar det av såpa heller. Nej, om jag ska erkänna så ligger där både dammlager och dammtussar (läs råttor) bland tomtar och juleljus. Och vet ni att det blir jul i alla fall. Istället för julkolan, som ändå är livsfarlig för plomberna så får det bli en chokladask. Lussekatterna brukar ändå vara till påska så de kan vi helt enkelt hoppa. Istället för skinande rent så tänder vi ljus, håller lamporna släckta och myser. Dock tar jag nog en svängom med dammsugaren för dammråttorna ska väck men jag gör det till tonerna av julmusik. Julmat ska det bli, likaså paket men framförallt ska jag ha julefrid.

Någon att vänta på...

Jag har sagt det förut och säger det igen, tänk vad mycket väntan livet består av. Vi väntar så mycket ibland att vi glömmer att leva i nuet. Sedan finns det väntan som är oundviklig och väntan som egentligen bara är förväntan. För det skiljer vi på. Tänk den där känslan av underbar förväntan inför att ett barn ska födas, det är en väntan men ack så efterlängtad sådan. Vi väntar i bilköer (vilket inte är särskilt förväntansfullt) och vi väntar på bussen, tåget och flyget. Väntrummet på vårdcentraler, tandläkare och sjukhus är fulla av människor som väntar och inte kan vi påstå att de väntar på något gott... Köerna ringlar ibland långa med folk som väntar på sin tur, till toan, i kassan mm mm. Såklart väntar vi också på bättre tider och framförallt på bättre väder.  Men, det finns ett stort men, för i all denna väntan så döljer sig ett liv som har möjligheter. Möjligheten att resa, att ha någonstans att resa och möjligheten till vård av olika slag, möjligheten att ha förutsättningar för att vänta. För vi vet ju att det finns de som inget har att vänta på eller att se fram emot eller det som väntar är än värre. Så när vi sedan sitter där och väntar, trummandes med fingrarna med ett litet stänk av irritation, kanske vi borde tänka en tacksamhetens tanke över att vi faktiskt har någon eller något att vänta på.

Nu nalkas tusen juleljus...

Än är det mörkt och än blir det mörkare. Det är några dagar kvar innan det vänder igen. Vi tänder ljusen så länge och låter dem brinna, vart och ett för advent och för hoppet som vi så väl behöver. Långt där borta i öster räcker inte våra varma juleljus till. Där lyses himlen endast upp av granateld och vapengnistor och ingen annan ljusning syns. Krig, svält och fattigdom dominerar nyheterna och det är lätt att tappa tron på mänsklighet och hoppet om en bättre värld. Tonerna i sociala medier är lika kalla och hårda  som den vinter vi har omkring oss. Hat, ondska, spott och spe sprider sig och försöker få fäste, men äntligen händer det. Vi blir fler och fler som står upp mot nät-trollen och hatet och vi blir fler och fler som bryr oss. Det tar tid, kraft och energi men det gör skillnad och det måste vi tro på! Liksom vi tror på att det vänder, ljuset kommer tillbaka och det underlättar i en värld som redan nu ser ganska mörk ut. Vi sätter vårt hopp till de glittrande juleljusen och att vintersolståndet finns runt hörnet.

Nygammal roll

Ibland är det svårt att tänka nytt och gå vidare. Det kan kännas som att kasta sig ut på djupt vatten och inte vara säker på om simkunskaperna håller. Att få erbjudanden är ändå något som gör gott i själen. Nu har jag redan ett jobb som ger mig det jag behöver, en bra ledare, goda kollegor och helt fantastiska elever som förgyller mina dagar. Jag har ytterst svårt att se att det skulle finnas något annat som jag hellre vill göra. När det sedan blir förändringar som på något vis faller inom ramen av hur det redan är så känns det spännande och bekant på samma gång. Lite nygammal känsla infinner sig samtidigt som jag famlar lite i blindo och undrar om jag fattat rätt beslut. Ändå är jag beredd att ge det en chans, göra något nytt inom ramen av det gamla invanda trygga. Jag tar utmaningen av flera skäl varav ett handlar om att avlasta och hjälpa. Ett annat skäl är att jag är otroligt peppad på att få vara en del i den utveckling som vi befinner oss i vad gäller skolans digitalisering. Visst känns det lite som att få vingar, sådär lagom mycket utan att det svävar iväg och att jag vet ungefär var jag landar. Ett förtroende och lite av en ära som jag ska försöka förvalta till mitt yttersta.