Pröva vingarna!

Från det att vi slår upp våra blå, bruna eller vilken färg de än har så prövar vi om vingarna bär. Vi lär oss släppa taget, tar de första stapplande stegen, ramlar och är lika fort uppe och testar igen. Vi tar små steg och stora kliv, uti världen, prövar oss fram, misslyckas och lyckas om vartannat. Ibland kraschlandar vi, stundom hamnar vi precis på pricken och allt känns rätt. I vissa sammanhang blir vi till det som sammanhanget gör oss till, då och då är det vi som skapar sammanhanget vi befinner oss i. Det är en förunderlig känsla att vara rätt, på rätt plats, i rätt omgivning och känna samhörighet och tillhörighet. Det är i den miljön vi vågar spänna ut vingarna och testa om de bär men veta vart vi vill återvända när vi känner att vingarna håller. Att flyga är nog bra, att se saker lite sådär från ovan, från ett annat perspektiv är definitivt en nytta men så länge det finns hopp så är nog inte gräset grönare, inte ens från ovan. Ändå behöver vi få prova, en dag är det kanske dags att bryta ny mark och se om vingarna bär för att få landa där det känns rätt.

Mina ord är dina om du vill!

Mina ord som studsar runt i mitt huvud och bara längtar att få komma på pränt. Ibland flödar de som melodier som bara väntar på att få fästas i en text och läsas. Som symfonier tar de form och släpper inte taget förrän de fått sin rättmätiga plats, blivit synliga och lästa. Mina ord som läker mig genom att de får lämna mig i en mer ordnad form än när de var kvar i min tanke, svävande som höstlöv i oktobervind. Mina ord som kanske blir någon annans ord som tänktes men aldrig blev sagda. Mina ord är mitt språk, mitt uttryck och min konstart och ingen blir gladare än jag när mina ord träffar någon annan. Jag vill beröra, de berör ju mig, jag vill uttrycka för att lätta mitt tryck och jag vill dela mina ord med den som vill. 

Pennan är min pensel och orden mina färger. Även tangenterna är mina målarverktyg. Mitt ordförråd är min palett och duken är mitt pappersark. Jag älskar att låta orden flöda i ett färgsprakande intermezzo. Huller om bladder i nya och spännande kombinationer. Jag tycker om att måla men det blir aldrig så flödande som när jag skriver. Visst kan jag prata men jag vet inte om det jag säger är det som jag vill få sagt. Däremot när mina ord får flöda fritt ur tanken och rinna ut som pärlor på mitt papper eller min skärm, då känner jag att jag är ett med nuet. Här krävs ingen ordning och reda! Kaos och röra kan blandas i ett gytter. Jag får fritt välja och vraka och låta orden bara surfa runt på skummande vågor. Inget är rätt eller fel utan bara det jag just känner lust inför. När sedan det inträffar att någon ger bekräftelse på det jag skriver, då klappar mitt hjärta fortare och jag blir varm av lycka. Mer än så behövs det inte för att göra min dag!

Tänk vilken gåva vi fått i språket och hur olika vi kan kommunicera med det. Det är ju inte bara det sagda ordet som säger någonting utan visst finner vi budskap bland så mycket annat. Bilder, musik, ljud, rörelser, kroppsspråk mm mm. Det sägs att vi föds med hundra språk men berövas nittionio och kanske ligger det en hel del i det. Eller som Nils Ferlin så vackert diktade "Har du tappat ditt ord...".

Var hämta...?

Var hämtar vi vatten när vattenhinken är tom? Var hämtar vi slanten när kistbotten är renskrapad? Var hämtar vi luften när någon har stängt locket och var hämtar vi ljuset när någon har släckt lampan? Det är svårt att hitta lusten när lampan är släckt och det är nästan omöjligt att hitta kraften när locket är på. När lusten brister och energin sinar och det inte ens finns barskrap på botten då är det dags... Om bara en enda lyser upp kan vi andra hitta lusten och genom att slå hål på locket kan vi hitta kraften igen. Lockstängare och ljussläckare finns men kan motas med lust och energi. Så låt oss tända ljus i mörker, hitta hålen i locket och ta kampen för att det ska bli bättre, vad det än vara månde. Var hämta om inte hos varandra.

Packa ihop!

Det är dags att packa ihop, packa ihop och vända blad. Det är aldrig lätt att stänga dörrar för gott, det innebär alltid en känsla av avslut och vemod. Såklart finns det dörrar som slås igen med dunder och brak i ilska eller frustration. De dörrarna inger varken saknad eller längtan. Att packa ihop betyder inte alltid att det är för gott dock, tack och lov. Faktum är att just nu packar vi ihop både för gott och för tillfället. Det innebär också något nytt, inte helt självvalt och båda med ett stänk av vemod och sorg. Vi packar ihop, sorterar ett långt, rikt liv, en era tar slut och en annan tar vid. Vi vänder på varje blad, vi minns, vi skrattar, vi gråter och packar. Tillsammans gör vi en tung resa lättare och vi hjälps åt att stänga en dörr och öppnar en annan med gemensamma krafter. Vi lämnar men vi tar med det viktigaste, våra minnen, vår gemenskap, vår kärlek och omsorg om varandra. Att packa ihop inför hösten och vintern som väntar är också en resa, inte så svår men aningens tung. Vissna blommor och växter klipps ner, den mörka, svarta jorden skuggar där det nyss frodades av färg och blomster. Krukorna gapar tomma och dess lyster flagnar i allt det grå och dystra. Vetskapen om att det är tillfälligt och att till våren så uppstår denna grönska inger ändå en känsla av hopp. Vi packar ihop, ser tiden an och förundras över den kraft som varje dag oss ger.