Augustipromenad!

Kvällen är ljum även om timmen är sen och den lockar till en promenad. Dottern och jag låter våra fötter vandra, sida vid sida, utan något egentligt mål. Syrsorna spelar och i bakgrunden smäller det och dundrar från bangår'n. Det är trots allt en underbar kväll, ljuset, dofterna och ljuden. Tillsammans bildar allt detta ett konstverk som är svårt att konkurrera med. Samtalet handlar om livet och döden och allt däremellan. Det slår mig hur allt kommer igen, jag känner så väl igen tankarna, funderingarna och frågorna från min egen tonårstid. Livsfrågor är djupa och tankarna kring döden kan kännas tunga och svårmodiga. Dock är det så mycket lättare när man kan dela dem med varandra.

Under vår promenad så ser vi livet omkring oss och det är så påtagligt hur bra vi egentligen har det. Det handlar om att ta vara på det, där i ögonblicket och i vardagen.

Väl hemma igen möts vi av ett gäng mekande grabbar (och gubbar). Det är så härligt att få möta deras skämtande, som är rått men hjärtligt, efter en stund av livets allvar.

Surt, sa räven...

Snöbär, som jag som barn kallade knäppbär...

Stolt lupin!

Den grönskande variationen är oändlig.

Ett konstverk i sin enkelhet och bruksbarhet.

"En daggkåpa ville jag vara..."

En färgglad klick!

Vems plats är det?

Dörren till underjorden?

Så vackert!

Lätt som en fjäder!

Åh, denna grönska!

Mystiska öppningar!

Tidens tand!