När jag var femton...

Min dotter ställde frågan om hur det var när jag var 15 år. Det är ändå förunderligt vad mycket jag minns. Jag minns mitt rum som om det är där jag sitter, orange vävtapet, furufondvägg och furutak. Säng såklart och en fåtölj i jeans från Ikea som gick att göra om till en extrabädd, där fanns också en hemmasnickrad hylla och dito pall och bord i furu. Åh, så jag avskydde dessa vävtapeter i orange. Jag hade önskat mig vackert blå men mamma sa att det blev för kallt, hur det nu kunde höra dit. Eftersom jag surade och inget annat ville ha så bestämde mamma orange. Än idag tycker jag orange är en vedervärdig färg.
Filmen jag fullkomligen var betagen i var, Soldier Blue med Peter Strauss och Candice Bergen. Hon som sjöng i filmen hette Buffy Sainte Marie och vad jag älskade henne och hennes vibrato.




Min bästis hette Anneli och hon är än idag en viktig person i mitt liv. Vi vet saker om varann som ingen annan vet och det finns saker som är lättare att bära när man är två.
Min bror K ledde mig varsamt genom musikens labyrinter och fick mig att lyssna på musik som ingen annan.
Att vara femton är ingen barnlek men inget jag vill vara utan men heller inte vara med om igen.

Rosor i all ära!

Visst är det underbart att få rosor. Häromdagen kom maken hem med en bukett röda rosor, så där utan vidare och anledning. Ingen högtidsdag, inget gräl utan helt utan orsak. Det värmer gott i ett hustruhjärta som är 25 år gammalt, drygt. Ja, jag är väl lite äldre men mitt gifta hjärta blev 25 år i somras. Rosorna är dock inte de viktigaste utan det är de små tingen och gesterna som gör skillnad i vardagen. Nybryggt kaffe på morgonen fast maken har sovmorgon, pumpning av cykel i regnet, hämtning på jobbet i tid och mest otid osv osv... Men inga rosor, presenter eller juveler kan säga mer än vågen jag fick innan Krakowresan. Utan att fråga eller ens att jag hade knystat så köper maken en bagagevåg för att jag inte skulle behöva oroa mig för övervikt. (på bagaget alltså) Det är vad jag kallar kärlek!

Min värld!

Hemma har jag världens mest fantastiska familj. Ett telefonsamtal eller besök bort har jag nära och kära. Kollegorna på jobbet är de bästa man kan tänka sig. Om jag åker och handlar möter jag alltid någon som ger mig ett leende och glatt säger: Hej Veronie! Alla dessa människor runtomkring mig gör mitt liv och min värld ljusare och lättare. Måhända blir jag aldrig miljonär men rik är jag ändå! För min värld är fylld av underbara människor.

Änglar finns dom?

Änglar finns, jag vet! De finns i massa olika skepnader och de dyker upp närsomhelst och utan förvarning. I dag fick jag kontakt med en via FB, tro det eller ej men så är fallet. En ängel som skickade mig ett meddelande om en gåva. Och det var inte vilken gåva som helst utan GULD. Ja, faktiskt äkta guld, skimrande och doftande... Doftande av skog och mark för det var skogens guld - kantareller. Denna ängel erbjöd mig en hel låda med detta dyrbara och utan att begära något i gengäld. Sådant gör bara änglar. Så visst finns de, änglarna runtomkring oss för jag har precis nyss varit hemma hos en. TACK Ann-Katrin!

Skogens guld till mitt skafferi!

Kickungen!

Min Kickunge och ja'

vi for till Marieberg en da'!

Tanken var att tillsammans vara

och kanske köpa något lite bara.

Det blev både ditt & datt,

massor av mys och en hel del skratt.

En fika vi hann, Latte och macka,

innan vi gav upp och tacka -

för oss och för trevliga dagen.

Då vi både fick kläder och något i magen.

Sista skörden!

Blandad kompott!

Så var det dags för sista skörden i landen. Det fanns inte så mycket kvar men det blev morötter till söndagsmiddagen och lite annat smått och gott. En bukett av de soliga ringblommorna blev det också. Som alltid när sommarens sista dagar infinner sig så drabbas jag av en underlig melankoli. Den bara är där och trots att jag nu faktiskt längtar lite efter att kura höst så smyger den på mig. Fast de vackra ringblommorna är som ett botemedel och med dem på middagsbordet så lättar tyngden lite ändå.

Kanske sommarens sista bukett!

Egen vitlök, mums!

Loppisfynd!

Hela sommaren har gått utan att det har blivit ett enda loppisbesök. Helt otroligt med tanke på vår familjs väl kända svaghet för loppis, gamla prylar och kuriosa ting. I dag var det dock dags för ett besök på Bra & Begagnat och Uffes lada. Anledningen till det spontana beslutet att uppsöka loppis är att det behövs burkar, holkar och byttor till mitt och mina elevers klassrum. Färgpennorna måste ha sin burk, tuschen likaså, någon burk är för linjaler osv. Det stora impulsköpet i dag blev en fin, före detta sykorg som ska få till funktion att rymma massa fina, vackra, spännande, fantasifulla bilder som ska inspirera mina elever till berättande. Kanske tillhörde denna korg en äldre, sykunnig dam en gång, som hade sina sysaker fint sorterade i denna korg. Kanske skulle hon tycka om att små händer håller denna korg med spänning och vördnad och förundras över vad den kan innehålla. Dessutom hittade jag något som jag ska överraska en kollega med men det kan jag inte avslöja. Tänk ändå vad det är bra med återvinning och tänk vad andras gamla saker kan bli nya och användbara för tex mig. Nu ser jag fram emot att se till att allt hamnar på sin plats.

Ett av mina paradis!

Denna plats var en gång mitt paradis på jorden. Här tillbringade jag otaliga sommardagar och ett fåtal, snötyngda vinterdagar. Det var här som min själ fick ro och min kropp fick vila. Inga måsten som trängdes omkring mig och lugnet omsvepte mig som ett täcke. Omodernt javisst men det var en del av charmen och var också orsaken till den stillhet som omslöt mig. Ingen TV, ingen el, inga datorer eller telefoner, knappt ens mobiler. Det var här som min pappa skämde bort mig med framdukad frukost varje morgon och mamma som pysslade om mig på bästa sätt. I mitt hjärta kommer denna plats alltid vara mitt Eden så starkt förknippad med två av de viktigaste personerna i mitt liv, Mamma och Pappa.

En vän!

En vän är så mycket mer än ett ord kan rymma, en riktig vän är någon som inga ord behöver. Jag har en sådan vän. Till henne kan jag komma när jag mest behöver och hon ställer inga krav på hur ofta det måste ske. Hon tittar in hos mig när hon behöver och jag finns där utan att det är något märkvärdigt med det. Allt är så enkelt eftersom inga måsten finns. Jag knackar på hennes dörr och vi går ut och går. Hon står i min hall och pratar bort det som skulle ha blivit en promenad. Kaffestunderna kanske inte är så många men ack så värdefulla. Vi känner varann ganska väl, kanske till och med innan och utan men just därför betydet vi så mycket för varann. Vi vet att vi finns där för varandra när andan faller på och utan henne så skulle en stor bit vara tom för mig.  Vilken oerhörd tur att hon är en del av mitt liv!

Barfotabarn!

När hösten kommer och kylan med den, då åker strumporna fram och på. Nu ska fötterna in precis som korna fast inte i ladan, då förstås. Det är slut på barfotabarn i gräs och sko för denna gång. Slut på solvarma fötter på solhet asfalt, förbi med bara fötter i regnets pölar. Barfotabarnet i mig ska för stunden bli strumpklädd med skor. Jag har dock inte tappat mitt ord och min papperslapp har jag också kvar. Visst tycker jag att sommaren överger mig men inte gråter jag övergivet. Bara fötter är inte så bara, det slår mig nu när det bara är över. Det är något visst med ett barfotabarn i livet.

Att finnas!

Idag stack en elev sin hand i min och sa: "Jag har längtat efter dig hela sommaren, fröken." Och jag kände verkligen att det var så. Tonfallet var så innerligt och handen var så trygg i min. Ett par fötter gick precis i hälarna på mig och bakom mig hörde jag en röst som sa: "Jag går här hos dig, fröken!" -Ja, gör det, säger jag och får till svar: "För att jag älskar dig fröken!" Det är klart att hjärtat blir varmt och ögat får en tår även om jag vet att det är inte det allt handlar om. Men det är skönt att finnas där, att räcka till och vara en fröken som det längtas efter och som barna tycker om. Att få vara en "fröken" som ger goda minnen och tydliga fotspår.

Förstagluttare!

Framför mig sitter tolv stycken förväntansfulla ettor. De tittar storögt och uppmärksammat på "fröken" som om jag vore den mest viktiga personen i världen. Och det är jag ju, ja i alla fall där, just då! Tolv par ögon väntar på att få möta mina och få bekräftat att jag har sett in i just deras ögonpar. De väntar också ivrigt på att få, i deras ögon, dyrbara gåvor, såsom penna och sudd. Längtansfullt frågar någon efter en mattebok. När man går i första klass är just matteboken något av det mest värdefulla man kan tänka sig. En ny, blank, färgglad, orörd mattebok som bara väntar på att en barnahand ska slå upp den och med sin penna noggrant fylla i rätt siffra eller tecken på rätt plats.


Ettorna är så förnöjsamma och det mesta tycker de är spännande och roligt. Ett av mina viktigaste mål är att få det att förbli så. Vi ska tillsammans ge oss ut på en resa där alla mål vi ska nå, ska kännas som något nytt och spännande men där alla ska vara med på tåget. Vi ska också låta resan styra oss hem ibland där allt är tryggt och välbekant. Pass på! Alla passagerare i Första klass, var god stig på tåget för resa mot Årskurs 1!

Dottern och jag!

Vi delar mycket, har delade meningar ibland och ibland är de lika.  Våra tankar, funderingar blir till ord som vi delar under underbara promenader och samtal. Denna melodi delar vi, älskar vi och njuter av tillsammans och var för sig.

Söndag!

Söndagar är de kluvna känslornas dag. Det är då man kan ta sovmorgon och sova ut, men inte för länge för då går det inte att somna på kvällen. Det är vilodagen då man ska vila ut från veckans hektiska tillvaro samtidigt som man ska ta i kapp allt som inte hanns med under veckan som gick. Kläderna inför den stundande arbetsveckan ska gås igenom men det är också den dagen de ska tvättas, hängas och strykas. Matsedeln ska planeras för att underlätta matlagningen under veckan som kommer. Passa på att gör något av din lediga dag, en hobby, lite motion eller något annat självförverkligande. Men glöm för all del inte bort att äta en god söndagsmiddag, gärna i sällskap med familj och släkt. Söndagar är som ett liv i miniatyr. Allt ska rymmas under ett dygn och innan vi vet ordet av så är det söndag igen och allting upprepar sig.

Utanför 50-skylten!

Den här sommaren kan jag inte skylta med att jag har varit utanför kommunens gränser särskilt ofta. Tanken har ju varit att spara sig till den stundande Londonresan. Denna vecka har jag dock sprängt målsnöret vid flera tillfällen och hör och häpna: gjort ett livsnjutande fynd. Jag har upptäckt Fresh Food & Coffee. Maten där är helt oemotståndligt god. Fräscht är verkligen bara förnamnet och food är det som sagt. Kaffet har jag inte provat men misstänker att även det kan vara starkt beroendeframkallande. Tre dagar av senaste veckans sju har jag avnjutit deras helt underbara sallader i tre olika sällskap. Det är ju så, att man ibland påverkas av att tro att det är sällskapet det beror på att maten smakar som den gör. I och för sig har det varit i det bästa sällskap man kan tänka sig, härliga kollegor och en ljuvlig dotter, men maten är så delikat. Lyd ett gott råd, ta en sväng till torget i Kumla och frossa i en härligt, fräsch sallad med valfritt innehåll. Låt er väl smaka och njut!

P.S. Trodde aldrig att jag skulle göra reklam för Kumla. D.S.

Nu har jag flyttat!

Ja, egentligen har jag flyttat in! Efter timmar av släp, städ och sortering så har jag hyst in mig och alla mina saker i en vrå och till hjälp har jag haft den bästa "flyttkarl" man kan tänka sig. Nu är det inte så att det handlar om mina privata prylar utan det är såklart på jobbet. Som en liten ekorre har jag rett mitt bo i Ekens ombonade ekosystem. Här ryms alla sorter, alla fyller sin funktion och behövs. I mitt bo finns det plats för en hel del inneboende och på måndag kommer de att flytta in. Hyran är inte så hög utan hyresgästerna gör lite jobb och på så vis löser sig det hela. Just nu står allting på plats och bara väntar på att intas. Pennorna är vässade, ”suddigummen” på plats, böckerna står i sina rader och stolarna ser fram emot att få bli värmda av en liten "Förstagluttare". Hoppas att de blir lika nöjda som jag och att de kommer trivas i sin nya lya.

Läseböcker från förr och nu!

Våra hjälpredor!

Något för ögat att vila på!

Väntar ivrigt på att fyllas!

Högt upp i Eken må Ni tro...

Välkomna till Första klass!

Dansa med änglarna...

I en värld full av kosmiska under
ser barnet det vi inte ser.
Ett löv, som en vindpust gjort sönder
blir en ängel som dansar och ler.

"Se du änglarna, pappa, som dansar?
Hör vilken vacker musik!"
ropar barnet och spelar på harpan
med strängar av garn på en spik.

Men vi ser inte lekarnas mönster,
vi hör inte låtsasmusik.
Vi har bommat för våra fönster
mot glädjen som var så unik.

Så dansa med änglarna, dansa mitt barn,
lek medan lekarna finns.
Sjung till din harpa med strängar av garn
så länge du sångerna minns.

En dag skall du finna att alla är barn
i en större men kärare lek,
där alla får dansa bland änglar och garn,
där ingen har tid med nåt svek

Per Harling

Den här har jag lånat för den talar direkt till mitt hjärta och

jag vill så gärna beröra Dig som den berör mig.

Stillhet!

Stilla lägger sig kvällen till ro och tystnaden omsluter med sin varma famn. Dagens larm har tystnat och sakta tonar skymningen ut sin melodi. Känslan av tillfredställelse över en väl genomförd dag infinner sig så sakteliga. Samtidigt så pockar redan morgondagen på med sitt innehåll och sina uppgifter. Dock ska det njutas av lugnet före stormen och av vilan innan allt det som ska göras blir gjort. Huvudet, kroppen och sinnena ska ta kväller för att ladda inför den morgondag som komma skall.

Jag har en plan!

Ja, det är väl att ta i i underkant, att jag har EN plan. Det är arbetsplan, likabehandlingsplan, skolplan, läroplan och plan-ering. I september ska jag flyga flygplan om det nu kan räknas in. Att ha en plan kan nog vara bra men att genomföra den borde vara bättre. Planera eller plantera är ju i sig en process men visst är det resultatet vi vill skörda. I och för sig vill jag inte ha mina planer på hyllan utan gärna nära tex under armen, som någon klok sa. Vet inte om alla dessa planer ryms på min hårddisk och kanske krävs det en fotbollsplans yta för att rymma allt detta. Men där finns ju även ett mål (ibland två) och det är ju dit vi vill nå.

Talar för sig själv!

 

Egentligen behövs inga ord till den här skylten. Den borde tala för sig själv. Framförallt till de det berör. Den som jag kan tycka fattas är den fjärde musketören i samlingen, nämligen O, men i min fantasi bor han i huset. Bakom kameran står hon som ger glans åt skaran. För vad vore riddarna utan sin prinsessa. 

Möten!

Det är så härligt att mötas! Det kan vara gamla vänner som man sällan träffar och som det riktigt spritter till i en av glädje när man ser. Lika glad kan man bli av att möta de man ser varje dag fast på en annan plats än den vanliga. Den där härliga bekanta känslan, nästan som hemma, fast borta, liksom. Några möten kan kännas oundvikliga och en del har bitter eftersmak. En del möten har ett ok av "måste" över sig och något kan kännas påträngande och onödigt. Sedan finns det möten som är för första gången och kanske för sista, där allt stämmer och det blir ett minne för livet. Men visst ger möten med andra, oavsett om det är positivt eller inte, en krydda åt tillvaron. Att med möten få uppleva andra är en stor och viktig del av livet och det är i dem som vi utvecklas som människor och går vidare.

Dimman lättar!

Efter semester, lång tids frånvaro eller om man ska börja på något helt nytt, kan man få känslan av att famla omkring i det grå.. Kontrollen är frånvarande och det mesta känns dunkelt och upphöljt i dimma.. Febrilt förbereder man sig inför det som komma skall utan att känslan av att det är nog infinner sig. Så intar man sin plats, vare sig den är gammal, invand eller ny och helt plötsligt så skingras molnen. Från ett grumligt tillstånd till klarhet och närvaro. Helt plötsligt är allt klockrent och solklart. Solen går upp, lampan tänds, polletten trillar ner eller helt enkelt – dimman lättar!

Renforsen, Vindelälven.

Förberedelser!

Just nu förbereder jag mig både mentalt och praktiskt inför den stundande morgondagen. Semestern är slut, ledigheten är över och förbi. Klockan sex plingar alarmet i min mobil och uppmanar mig upprepande att stiga upp. Det är slut på sovmorgon, slappa förmiddagar och dags för ordning och reda. Dags att inordna sig i dagliga rutiner efter flera veckors "tar det som det kommer". Fram med arbetsväskan, sortera och städa ur. Ladda telefonen, skriva ut veckans program och kolla jobbmailen. Det känns ändå ganska bra att få tillbaka dygnsrytmen igen. Jag ser också fram emot mötet med alla kollegor och att ta tag i schema och planering. I fingrarna kliar det efter att få röja i mitt och mina elevers blivande klassrum. Att få till en inspirerande arbetsmiljö och att det dessutom känns välkomnande och mysigt. Visst är sommarlovet slut men nu börjar ett nytt läsår, med nya friska tag och en förväntan över vart vi tänker styra det. Laddad upp till tänderna är jag beredd att ta tag i rodret och segla, med elever och kollegor, mot nya djärva mål, med en sprillans ny läroplan som kompass.

Vardagslyx!

Sista dagen på semestern ska ägnas åt hemma-spa. Dottern och jag ska pyssla om oss själva och varann. Vi börjar dagen med lite solning för att komma i gång. Det kanske är lite överdrift att kalla det spa, men det blir ett spa i mini- och enkelformat.

Fotbadet med massage kryddar vi med rosmarin, underbart för trötta och ömmande fötter. Efteråt en skön mjukgörande fotlotion från Cosmopharma.

Ansiktsmasken tillverkar vi själva och ingredienserna är citron, honung och fil, låter konstigt men funkar.

I en av baden-badenstolarna tronar massagedynan och den gnuggar rygg, rumpa och svank.

Hm, det känns! Samtidigt intas en undergörande dryck med citronmeliss och honung.

Riktigt gott, tycker jag. Äckligt, tycker dottern.

 Det blir också en färginpackning av håret på hon, prinsessan, och efteråt glänser håret underbart.

 Händerna och nagelbanden ska få sitt med en inpackning, också den med

citron och honung men med en skvätt olivolja också.

 

Kanske blir vi inte vackrare men helt klart är att vi mår bättre och faktiskt känner oss lite lyckligare.

Ett gott skratt!

Visst är det så att ett gott skratt förlänger livet. Det där härliga, bubblande skrattet som sprider sig genom hela kroppen som en tornado. Kroppen fylls till brädden och varenda del vibrerar av dyningarna. Skratten kommer i anfall och de har en förlösande effekt. De smittar också som inget annat och det är kanske enda gången som vi är glada att drabbas av smittan. Att skratta frigör ämnen i kroppen som får oss att se saker på andra, mer positiva sätt. Om inte annat så blir allting lättare om man kan skratta åt det. Min annars så kloka mormor sa alltid: "Efter skratt kommer gråt!" eller "Ni råkar i hökaröva innan kvällen!", vilket betyder samma sak och det uppskattades inte av oss barn. Det förtog lite av glädjen, även om det till viss del var sant. I dag har jag dock skrattat och det både hjärtligt och gott men även lite rått. En del påstår att skadeglädjen är den enda, sanna glädjen men det tycker inte jag. Det är delade skrattet, det smittade och hjärtinnerliga som gör att jag känner mig yngre och mer lättsam till sinnes. Vilket i sin tur betyder att mina bördor blir lättare och jag lever längre.

Sommarens sista dagar!

Sommaren går mot sin mognad. Den kom till oss som en ivrig barnunge, varm och kall om vartannat och hur ostyrig som helst. Så småningom fick den drag av en tonåring, växlade om lika snabbt som en V8 med automatlåda. Nu känns det att den har nått vuxenåldern, den har bestämt sig för vart den är på väg och den visar oss det tydligt. Luften är inte längre lika varm, vindarna som smiter bakom ryggen har ett stråk av kyla och inte ens solens tappra strålar kan dölja dem. Hösten knackar på dörren och den har vemodet med sig som gäst. För det är lika varje sensommar när den där kyliga vinden smeker min kind - jag drabbas av separationsångest och tror aldrig sommaren kommer tillbaks.

Garageröj!

Så närmar sig slutet på semestern och med den, den sedvanliga ångesten över att inget blev gjort av allt det som stod på listan. Därför har vi, i dag, slagit rekord i att röja. Friggebod, lekstuga och garage har intagits av maken och mig, taggade till tänderna med lust att röja, slänga, sortera och städa. Kasse, kartong, låda, gammalt skräp, nytt skräp ja, allt vi kunde tänka oss vara utan i går, i dag och i morgon bars till släpkärran för senarefärd till återvinningscentralen. Eller som jag föredrar att kalla det, soptippen. Det är inte klart på långa vägar, för det finns så många burkar, holkar och byttor med allsköns skrot och bra-att-ha prylar att det är knappt man kan se någon ände. Men vi har satt i gång och det känns som en lavin, så nu gäller det bara att hålla i och hålla ut. Denna gång ska det göras och det ordentligt ändå!



Måste också säga att det kom goda händer och hjälpte till. Det gav oss både extra kraft och lust att fortsätta, förutom hjälpen som de gav.

FÖRE!

En god gärning!

Min älskade Mamma & Pappa!

I dag har jag infriat ett av sommarens löften. Det handlade inte om bad, sol eller något annat somrigt utan om att se till att min älskade mamma skulle få igång sina datorer med fungerande Internet (och min älskade pappa lite lugn och ro). Det har varit ett utdraget projekt med all sköns motgångar; åsknedslag, trasig router, urseg dator och gränsen till sammanbrott har varit hårfin. Efter ett nyinköp, dock med en kraschad hårddisk som var tvungen att bytas, och lite nyinstallationer så funkar allt klockrent. I dag lade jag sista "touchen" och jag tror att mamma är nöjd. Kanske kan det räknas som en god gärning!

Vräkning!

Jag har just vräkt min man! Ja, det är inte så dramatiskt som det låter. Det är bara så att jag har skuffat lite på honom och hans kläder. Närmare bestämt har jag snott ännu en garderob för honom. Mina garderober bångnar av trycket och behöver utökas. Mannens går att komprimera och trycka ihop. Alltså vräker jag honom från hans garderobskontrakt och intar den själv. Eftersom han är mån om husfriden och inser det goda i saken, går han med på det hela - "frivilligt". Själv inser jag att något måste snart göras, katastrofen är nära och då finns det inga fler garderober att ockupera. En utrensning måste till och då talar vi om mina grejer, för trots allt vill jag att mannen ska vara kvar.