Lära för livet!

Varje dag lär jag mig något nytt. Förhoppningsvis är det lärdom för livet men likväl hoppas jag på att jag lär om och nytt hela livet ut. Vid 55 års ålder inser jag tydligare än någonsin hur lite jag egentligen vet eller såklart hur mycket jag inte vet. För mycket kan och vet jag, det är också en insikt som kommer med åren men det är med kunnande som det halva glaset. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Jag kan massor men det finns också så mycket mer att lära. Det är inte alltid som jag aktivt söker kunskap, ibland får jag den lite på köpet och den är absolut inte mindre värd för det. Sedan september har jag läst en utbildning via Karlstads universitet, "Nyanländas skolframgång". Det har varit otroligt berikande och intressant. Litteraturen har öppnat upp för nya perspektiv, infallsvinklar och insikter om utveckling och förändring. Dock har jag känt att det har varit i möten med studerande kollegor som jag fått mest påfyllning. Givande diskussioner, utvecklande samtal blandat med härliga skratt och glada tillrop har varit kryddan under denna tid. När jag summerar tiden bakåt och nöjt konstaterar att det är över och godkänt, finns där en lättnad men som alltid när något tar slut infinner sig en känsla av vemod och saknad. Och ärligt är det inte pluggandet, läsandet och skrivandet som jag kommer att sakna utan de härliga och intressanta kollegor jag fått lära känna på den här resan. Men som någon sa idag: "vi lägger till varann på Facebook så blir vi vänner på riktigt".

Sol & boozt!

Ingen kan ha undgått att känna av den underbara sommarvärmen som drabbat oss. Solen skiner som aldrig förr så här i maj. Vi väntade och väntade en lång vinter och framförallt efter en grönskande vår och vad fick vi? Jo, högsommarvärme och medelhavsklimat! Lite undrande och med andan i halsen känner jag en fånig rädsla att solens strålar inte räcker ändå fram till midsommar och kommande semester. Minns känslan som barn när jag kände första kyliga höstaningen, hur jag trodde att det aldrig mer skulle bli sommar. Nu blandas glädjen över den blomstertid som kommer eller mer den som redan är här, med paniken över att den ska blomma över och förbi. Visst är det lite barnsligt men tack och lov har jag förstått att jag är inte ensam i mina farhågor. Normalt är jag ju en ganska positiv person med optimism som både min styrka och svaghet och det lutar jag mig emot nu och tänker att det ordnar sig.
Från sol och sommar, som i sig är boozt, till värsta boozten på inom tiden av mindre än en vecka. Först en Stockholmsresa som innehöll guld och brons i form av priser för bloggandet på vår skola. Tillsammans med bästa kollegor och helt fantastiska elever blev det en dag att minnas - länge eller till och med hela livet som eleverna sa. Ovanpå det ett födelsedagsfirande med min nära och kära, de som tankar mig med kärlek och energi, de som är det finaste och bästa jag har. Som grädde på moset eller i kaffet så stämmer skolans underbara ungar, i år 5 och 6, unisont upp i "ja må du leva" i matsalen och detta bara för mig. Med tårar rinnande nerför mina kinder får jag sedan motta en lång kö av kramande elever. Och jag kan ärligt lova att inga priser eller utmärkelser i världen kan vara mer värt.

En morgondag!

När vi förbereder oss för natten, vi borstar våra tänder, tar det där sista glaset vatten och säger god natt till varann så förväntar vi oss en morgondag. När vi säger hej då, vi ses snart så menar vi kanske en annan dag. När vi skjuter upp saker oavsett vad det är, de tråkiga måstena eller den där inbjudan eller besöket, så tänker vi att det får bli i morgon eller en annan gång. När vi ska börja träna, promenera, gå ner i vikt, börja ett nytt, nyttigare liv eller någon annan förändring så tänker vi att det blir en dag i morgon också. När så allting förändras påminns vi plötsligt av hur förgänglig den där morgondagen kan vara. I ett ögonblick kan den vara ett minne blott och inte ens det. Vi påminns om hur viktig var dag är och att vår morgondag är en gåva. Morgondagen i morgon är dock en dag vi ska ta oss igenom. Det väntar en tung, svår morgondag för många. En sorgens dag, en morgondag som vi kommer bära med oss som en saknadens dag, men också en minnenas dag. Vi ska minnas och hedra ett liv som gjort skillnad för många och betytt än mer för än fler. Men vi ska också vårda och värna om oss som finns kvar. Öppna upp, finnas till och kanske kan vi med varandra som stöd möta morgondagen och också morgondagen därpå tillsammans. Det är svårt att stå bredvid, vilja hålla om, vilja vara stöd, kunna säga de rätta orden men framförallt bara finnas där. I mitt hjärta håller jag er ändå, ömt och innerligt och i mina innersta tankar finns ni hela tiden.

Tjejerna i korridoren!

Jag vet att jag är lite tjatig men det tål att upprepas, jag älskar mitt jobb och trivs hur bra som helst. Det är inte alltid solsken och det är inte bara sött i godispåsen men det är just blandningen av salt, sött och lite surt som gör mitt jobb så spännande, utmanande och roligt. Det finns ingen dag som är den andra lik och ibland inte ens timmarna. Mitt jobb är varierande och aldrig långtråkigt. Klart så finns där dalar, men då vet en ju säkert att där det finns dalar finns det toppar. Och för det mesta känns topparna fler och till och med högre än vad dalarna är djupa. Rent bildligt förstår säkert alla att den ekvationen inte går ihop men jag har heller aldrig varit särskilt bra på matte. Hursomhelst så trivs jag med mitt jobb, med mina kollegor och förstås och framförallt mina lektioner med eleverna. Där är en massa möten med människor som hela tiden får mig att lära mig nya saker, utvecklas, utmanas men också att flamsa och tramsa med. Ibland ekar skratten högt, skämten hamnar lägre än vi tänkt och förtroenden blandas med filosofiska livsfrågor och pedagogiska funderingar. Vi är en salig blandning, vi på kontoret, var och en med sin bakgrund, sin kompetens och alla delar vi med oss av varandra. Trots arbetsbörda, aningen press, ett och annat missöde så är humorn och gemenskapen bara ett kliv ut i korridoren, i den ganska obekväma men ack så mysiga fikasoffan och allt bara för att de finns, de fantastiska tjejerna i korridoren - varje dag. ❤

Irriterad!

Irriterad, ja faktiskt till och med förbannad! Det är inte jätteofta som jag använder sådana kraftuttryck och särskilt inte i skrift men nu krävs det starka ord. Jag är en bokälskare, en sann vän av litteratur och orden, de svenska orden är för mig som färgerna på konstnärens palett. SAOL har varit min ledstjärna så långt tillbaka jag kan minnas. När vi löste korsord och gick bet eller behövde kontrollera orden när vi spelade Alfapet, hur skulle vi ha klarat oss utan SAOL. Lyssna bara på högtidligheten i Svenska Akademiens ordlista. I min begränsade värld var Svenska Akademiens ord lag men också kulturens omfamnare. På de aderton stolarna satt de intellektuella, de som var författarnas författare. De nästintill gudomliga och oftast helt obegripliga men ändå med guldglans. Nu är dock glansen flagnad, stolarna omkullvräkta och kvar står en innersta krets som har infekterat sig själv. Jag känner ingen av dessa aderton, har inte träffat någon av dem personligen. Min uppfattning har jag fått genom media av olika slag, artiklar, tidningsrubriker, tv-intervjuer mm mm. Jag går på min magkänsla när jag väljer sida och tar ställning för det goda mot det onda. Allting är aldrig svart eller vitt men i detta fall är det solklart för mig. När någon väljer att offentligt kränka sin kollega och dessutom anser att en man som är anmäld för övergrepp och våldtäkt är en förebild och en gentleman då kan jag inte se något grått och än mindre gott. En stark kvinna däremot, som med högburet huvud lämnar sina uppdrag för akademiens skull och dessutom är diskret och välformulerad i sina uttalanden till massmedia har mitt fulla förtroende, för att inte tala om respekt. #Metoo står numera inskrivet i SAOL men uppenbarligen är inte innebörden klar för alla vilket ger en unken eftersmak och oro vad som döljs i dunklet. Hursomhelst så trots att min knytblus endast är symbolisk är den mitt stöd till starka kvinnor. Kvinnor som vågar driva på och ifrågasätta, förnya och ställa krav och då framförallt till den fd ständige sekreteraren som är en av dem som gör skillnad.

En sekund i taget...

Det är de små stunderna som gör det. Ögonblicken som skapar minnen, ger oss återhämtning, kraft och styrka. Stunderna av lycka, kärlek och glädje. Men också är där stunder av sorg, smärta och saknad. De lyckliga ögonblicken springer förbi ibland och vi mäktar inte med att fånga dem i flykten. Vi märker mer av dem när de uteblir eller i alla fall blir vi mer observanta på dem när vi befinner oss i stunder av sorg och smärta. Mitt i allt mörker hör vi ett barnaskratt, får en varm kram eller möts av omtanke och kärlek och något spirar inom oss trots den sorg som förlamar oss. Visst är vissa ögonblick obegripliga, det ofattbara ofattbart och ingenting blir någonsin sig likt igen. Vi som står bredvid vill hjälpa, vill omfamna, finnas där för att åtminstone ge ett ögonblick av tröst. Så småningom kanske dessa ögonblick blir till stunder som vi tillsammans kan finna kraft och återhämtning i. Just i detta nu finns bara ett nu och en sekund i taget och med kärlek , omtanke och omsorg blir också de till dagar, månader och nya ögonblick att ta tillvara på.

Lamslagen!

Vi pratar så mycket om livet och ta tillvara på tiden och njuta här och nu. Det är så lätt att säga och självklart menar vi det, där och då. Vad är då livet? Ja det är ju dagarna som rann, som någon poetiskt uttryckt det, och dagarna som kommer, om de kommer.  Tvätten, matlagningen, räkningarna och alla måsten, är det livet? Krig, brott, våld, rädsla och sorg, är det livet? Vem är den som ens kan svara på frågan om vad livet är? Ditt liv är ditt och mitt liv är mitt. Vi har fått det till låns och ibland kan vi inte ens påverka det själva. Det händer saker, på ett ögonblick kan allt förändras och då kan vi inte hålla kvar just det där ögonblicket. Det är som en resa, där vi är passagerare och egentligen inte har en aning om varken färdväg eller slutdestination. Eller ja, vi vet ju hur resan slutar till slut men vi vet inte var, när eller hur. Våra medresenärer får dock fortsätta sin resa på nya vägar och mot nya mål om än med sorg i hjärtat och en tomhet i själen. Det finns ändå en tröst i att få ha varit med på samma resa, fått dela sorg och glädje och att sorg bleknar så småningom till fina minnen. De vi älskar och har älskat finns alltid inom oss och det är inte vad vi gör på resan som är det viktiga utan att vi är tillsammans.

Trollspö!

Vissa dagar och stunder önskar jag att jag kunde trolla. Vifta med ett magiskt trollspö, uttala de förlösande orden: "abrakadabra, hokus filijokus pokus" eller varför inte: "Sesam öppna dig!" Såklart inträffar denna önskan när jag själv inte räcker till. När jag är maktlös eller helt enkelt kommer tillkorta. Mina efterlängtade magiska egenskaper har inget med rikedom, skönhet eller evigt liv att göra utan bara en iver att kunna hjälpa, stötta och förändra till det bättre, genom att i ett trollslag kunna fixa. Nu är det ju inte så, om någon tror det, att jag på allvar sätter min tilltro till magiska trollspön eller filijokus-ramsor. Nej, jag vet alltför väl att det krävs tid, möda, kraft och energi för att förändra, utveckla och förbättra oavsett vad vi pratar om. Vill jag renovera hemma krävs planering, inköp, och förberedelse innan det praktiska arbetet ens kan påbörjas. På jobbet krävs organisation, struktur, kommunikation och samarbete innan vi ens sätter upp de mål vi ska arbeta mot. Och oavsett hemma, på jobbet eller varhelst annars vi vill bryta nya vägar så finns där en faktor som är svårare att påverka än det är att drömma om trolleri och det är tiden. Tiden är där, 24 timmar per dygn, varken mer eller mindre. Vi får inte igen den och vi kan inte se in i den utan bara se tiden an. Inget hokus pokus idag och inget magiskt trollspö men slutsummerat blev det nog en rätt bra dag om än lång och händelserik. I morgon är en annan dag!

Vissa dagar!

När man summerar vissa dagar kan de kännas som om de varat en vecka eller så. Att se tillbaka på dagen och fundera på om det verkligen var i morse vi hade det där givande samtalet i expeditionskorridoren. Sken solen idag eller vilken dag var det? Eller när eleverna protesterar högljutt för att slöjdlektionens åttio minuter går fortare än alla andra lektioner och en undrar om det var idag eller igår. Var det idag som det ramlade in elever i slöjdsalen för att få hjälp med lösenord till nätverket eller komma in i Teams samtidigt som It-killen väntade utanför för att lämna över ett par datorer? Det där dokumentet som skulle fixas och som hela tiden blev framskjutet var det senast i morgon som det skulle vara klart eller... Mötet som vi skulle ha imorgon och som blev inställt och som vi idag hade träff inför, hur blev det med det? Skickade jag mailet, la jag paketet på posten, strök jag på listan och var jag på mötet med IT-ansvariga? Såklart! Jag mötte också gamla elever i omgångar som vinkar och en kille som jag hade i slöjden för så där en tolv år sedan. Han kommer cyklandes förbi när jag precis lämnat kommunhuset och glatt ropar han: "Hej Veronie!" Om inte min dag var gjord innan så blev den det då. Innan jag vände hem tog jag svängen förbi mor och far för att samla lite kraft vid deras härd. Hemma i soffan fixar jag till det där blogginlägget, skickar ett par mail, kollar sociala medier och avslutar med att toppa denna lååånga, braiga dag med ett ännu längre telefonsamtal med den finaste människan jag känner - min dotter. Nu tar jag kväller och samlar kraft inför en ny vecka imorgon torsdag.

Kvinnor kan!

Idag är det torsdag, det är 8 mars och det är den internationella kvinnodagen. Jag skulle kunna skriva om hur konstigt det är att vi behöver en sån dag eller om hur jag önskar att jämställdställsfrågan var en inte-fråga eller om hur jag ser på debatten kring lika rättigheter för man respektive kvinna. Dock vill jag förmedla något som jag råkade ut för på jobbet häromdagen, det hör till saken att jag är IKT-ansvarig på min skola. Vi hade ute en kille, på riktigt en kille eller ung man kanske mer riktigt, som skulle hjälp oss med vår kopiator. Den är kopplad till vårt nätverk så han vände sig till några av mina kollegor och sökte efter "IT-killen" på skolan. Han får då frågan om det nödvändigtvis måste vara en kille och han svarar att det alltid brukar vara det. Kollegan blir lite upprörd och tycker nog att "skrivarkillen" var aningen fördomsfull. Samtidigt flikar en annan kollega in: "Här på skolan heter "IT-killen Veronie!" Innan "skrivarkillen" hinner få tag på mig får jag detta berättat så när vi möts sträcker jag fram min hand och säger: "Det är jag som är "it-killen!" Hans min är värt att betala en slant för vill jag säga. Inget elakt ment! Jag tror dock att vi gjorde skillnad, jag och mina kollegor, en liten men ändå. Han kommer aldrig mer att fråga efter "IT-killen" utan faktiskt tänka att det kan vara en "IT-tant".

Ord på vägen - bröllop 3/3 2018

Idag är er stora dag och ni två blir ett.
Som vi detta har önskat och nu så har det skett.
När vi blickar bakåt så var det redan då -
tydligt för oss andra att det skulle bli ni två.
Nu har ni tagit steget att inför alla här,
svära evig trohet med allt vad det innebär.
Intet nytt under solen att det faktiskt är ni två,
som ska rida ut i stormar och grusiga vägar gå.
Ni har redan haft några dalar
men också levt i kärlekens rus.
Nu väntar familjeliv o vardag,
blöjor och kanske ett hus.
Men det är ju ändå det som är livet - 
vardagen den grå.
Och ni får se till att tillsammans
måla himmelen blå.
Allt är inte bara sött eller surt och
allt är inte bara salt.
Kryddor finns där många,
se bara till att dela på allt.
Bär varandras bekymmer, luta er mot varann.
Älska när det skymmer och så ofta ni bara kan.
Gräla lite, gråt en skvätt och tyck inte lika om allt.
Håll om varann och särskilt när det blåser kallt.
Tänk efter före och dela varandras innersta vrå.
Håll lågan brinnande även om det frestar på.
Somna aldrig osams och lär livets stora gåta,
då kommer ni att älska glömma och förlåta.
Det finns massor jag skulle vilja säga
men orden är så små.
för hur glad jag är för detta och
hur mycket jag älskar er två.

Lycka till!

Bröllop

Tror aldrig riktigt att jag förberett mig ens i tanken på mina barns bröllop. Dop, födelsedagar, högtidsdagar, skolavslutningar och studentexamen absolut. Där tog det nog stopp.  Allt gick så fort eller det kanske det inte gjorde men i mitt huvud gick det från att ni var nyförälskade tonåringar till att vara ett blivande brudpar. Tiden däremellan bara försvann. Jag minns så väl första gången. Ni kom till mig på jobbet, ritade figurer på svarta tavlan och ni var så fina. Jag fick tussilago att sätta i vas och jag var såld för alltid. När ni gick hemåt såg jag er utanför - vandra hand i hand och mitt hjärta smälte. Det finns så många minnen, fina som när vi var på västkusten, klättrade på klipporna och fotade. Där finns också minnen som kanske inte är odelat positiva men var det som förde oss så nära tillsammans. Det var en natt vi aldrig glömmer men som också är den natt när våra liv förenades för all tid och evighet. När jag ser min son se på sin blivande ser jag kärleken emellan mina barn. För det är så för mig - ni är mina barn och jag älskar er så mycket. Idag när ni stod där i kyrkan och lovade evig kärlek i nöd och lust då sprängdes mitt hjärta av lycka och den kärlek jag känner till er är oändlig. Jag önskar er all lycka, all kärlek och var rädda om varandra.

Mor & dotter!

Vi har lyckan att njuta, av att vara nära, i ömheten och det innerliga. Att vara här i nuet och ändå spara det i minnet, stunden som är du och minnet som blir vi.
Sida vid sida, samtalen, pladdret, den kärlek som är och den tid som är vår. Sinnenas förnimmelser blir till medvetenhet om minnenas förgänglighet. Vi vill spara i en ask, i ett ord, en sång eller doft. Här är den tid vi har och som vi vill ska komma igen - i tanken, i viljan att det ska upprepas, upplevas åter och återigen.
Jag andas dig, är din vardag om än med guldkant. Du är min värld, mitt allt, mitt bättre jag och min ödmjukhet inför livet och den evighet som är bortanför. Det finns en förundran i den kärlek jag känner inför dig och den lycka av att du är en del av mig. Älskar dig till rymden och tillbaks, Juliette.

En oemotståndlig tjej och en bra dag!

Späckad dag, högt tempo med arbetsuppgifter som avlöser och faktiskt överlöper varandra. Det går i ett och inget är det andra likt. Men, så kul det är! Fartfyllt, inspirerande, energiskt och så fantastiskt roligt. Och som om det inte vore nog så finns där en hel drös med härliga människor. Idag mötte jag en av dem, hon med det ständiga leendet, den där aningens lite fräcka anspelningen och med ett skratt som smittar som värsta influensan. Leendet var inte lika brett idag och hon såg ut som om hon skulle behöva andas lugnt, djupt och länge. Vi pratade bort en stund, kikade på lite grejer i datorn samt fixade och donade. Så här fortsatte min arbetsdag, mer datorkrångel (läs skrivarkrångel), nåt lösenord här och en inloggning där, fel webbläsare och fel inloggning och ingen skrivare alls. Avslutningsvis blev det då äntligen lite slöjdtid i slöjdsalen och plötsligt kom eleverna från fritids och var lite sugna på att hänga hos mig och vad kan vara mer ok än det. Hursomhelst har jag känt en tung kropp hela dagen, trött och hängig och det passar ju aldrig, de där sjukorna. Insåg dock att morgondagens Karlstadtripp kanske blir till sängliggande i stället. Precis när jag ska till att ta kväller så plingar det i min mobil. Det är från henne, denna glada, härliga, underbara människa! Hon skickar ett pm i Messenger och jag blir tårögd av glädje och värme när jag läser det hon skriver till mig.
Jag är så innerligt glad att denna härliga tjej bara finns runt hörnet om och när jag behöver en kram. Även om influensan ligger på lur gav detta pm en varm kick och det är det som kallas healing, Helena.

Maria Dufva

Vem är Maria Dufva? Ja, rent personligen vet jag inte vem hon är. En kvinna i 40-årsåldern (själv sa hon 44 vilket är svårt att se), snygg, trevlig, social men framförallt oerhört intressant och kompetent. Hon är kriminolog och har jobbat med barn som utsatts för brott och då med brott på nätet som specialitet. Hon föreläser numera på heltid ute på skolor för barn, för föräldrar och skolpersonal. och har också skrivit en bok som rör barns säkerhet på nätet "Mitt barn på nätet". Idag gästade hon vår skola och träffade våra elever i år 4 - 6 samt hade under kvällen en föreläsning för oss skolpersonal och inbjudna föräldrar. Två timmar av explosiv information om vad nätet kan göra med våra barn om vi inte finns där och bryr oss. Eller som hon upprepade gånger säger: den människan som gömmer sig bakom Internet. För det är ju inte paddan, mobilen, datorn eller Internet som är problemet utan det är just de människor som gömmer sig där bakom, i dunklet, lurar på sitt byte och rovfiskar. Uppger sig för att vara någon annan, hotar, mutar och kanske värst av allt; bryr sig när ingen annan gör det. Maria smattrar fram exemplen och utan att ge smaskiga detaljer får hon oss obehagliga till mods, inse allvaret och förstå det ansvar som vilar på våra axlar. Våga prata med era barn, skapa relation, sätt gränser, var intresserade, bry er om vad barnen gör på Internet. Hennes uppmaningar och pekpinnar är precis vad som behövs för att vi överhuvudtaget ska kunna ha en chans mot det "onda" som finns därute. Hon är som en riddare med höjd lans men istället för egen rustning försöker hon rusta oss och våra barn inför mötet med Internet. Hela hennes föreläsning genomsyrar gediget engagemang och kompetens kryddat med humor och personliga anekdoter. Som ett fyrverkeri lämnar hon ingen oberörd och jag är säker på att den låga Maria spred ikväll fick många av oss att gå hem betydligt mer upplysta och beredda att ta det ansvar som krävs. Tack för en fantastisk kväll och för att du orkar stå upp för allas våra barn.

En ny liten pryl!

I försenad julklapp fick jag en liten svart box med spännande innehåll. Det var äldsta sonen som noterat att mitt fotointresse kunde få lite hjälp på traven. En liten svart klämma med en tillhörande lins gör att jag kan ta bilder nära, väldigt nära. Så nära att jag faktiskt allt som oftast snuddar det jag vill fota vilket i och för sig är mindre bra. Hursomhelst så kläms denna lilla pryl fast över mobilkamerans lins och makrovärlden finns där i mitt blickfång. Så spännande och kul att utforska. Efter flera dygn i vinterkräksjukans våld är det också precis det jag orkar och mäktar - en mycket kort fotosession utanför i den lite bleka januarisolen. På darrande ben med lite kylbitna fingertoppar låter jag mig hänföras av naturens skönhet i det lilla, nära. Rehab när det är som bäst.

2018!

Nytt år och nya givar! En hastig tillbakablick på ett 2017 och jag inser att jag lever ett gott och rikt liv samtidigt som glädjen och lyckan naggas i kanten av sorg och saknad. Att summera utan att glömma något eller någon är nog helt oundvikligt och uttrycket "ingen nämnd ingen glömd" är passande i sammanhanget, men vad vore livet utan utmaningar. 

Just med en ny utmaning började mitt 2017 i form av ett uppdrag i yrkeslivet. Jag fick förtroendet som biträdande rektor som en del av min tjänst vilket har varit både spännande och roligt. 

Maken och jag tog en liten tur till Prag och njöt av varandra och vårsolen. 

Vi sjösatte vår första egenägda båt och blev med båtplats. En båt som skapade både huvudbry och frustration men som också gav nya möjligheter till gemenskap och härliga stunder. 

Äntligen skulle sonens tillika makens fd Barracuda rulla på gatorna efter år av renovering och reparation. 

Dottern tog sina vingar och lyfte mot universitetsstudier och Göteborg tillsammans med pojkvän och vän. För tredje året i rad blev jag nominerad till guldäpplet vilket är en otrolig ära. 

I november tillbringade jag och dottern en vecka i paradiset Kap Verde med sol, lite bad, massor med böcker, mys och "bara-vara". Inte ett minne för bara 2017 utan också för hela livet. 

2017 blev också ett sorgens år då vi miste farfar vilket fortfarande är obegripligt och saknaden är stor och tung. 

Födelse och död - det enda rättvisa i världen och 2017 är det år som representerar både och. 28 juli blev jag världens lyckligaste och stoltaste farmor, då föddes nämligen ett litet underverk, vårt första barnbarn Hilmer. Våra älskade ungar har fått ett eget litet pyre att värna om.

Som sagt en massa däremellan som inte är glömt även om det inte är nämnt. 2017 är nu ett minne blott och vi ser fram emot ett 2018 med tillförsikt och förhoppning. Inga nyårslöften har jag lovat men jag ska försöka att leva det liv som jag fått som gåva och förvalta det och 2018 väl.

Minnesdag för förintelsens offer

Birkenau 2010

När man står där på perrongen där så många andra stått, ställer man sig frågan som så mången gång blivit ställd förut. Hur kunde detta hända, hur kunde detta få ske? Vad fick omvärlden att blunda varför valde man bort att se. Det måste vara det grymmaste bland grymhet, en mänsklig vidrighet som inte finns like. Inte bland några andra levande väsen existerar denna fruktansvärda skändlighet.

Där på perrongen slår historien sina vingeslag och den oerhörda verkligheten går inte att värja sig från. Här stod gamla och unga, kvinnor med sina barn och inte ens där och då tror jag de kunde föreställa sig de obeskrivliga kränkningar och vedervärdigheter de skulle utsättas för. Aldrig kan någon, som ej var där, föreställa sig den skräck, smärta och ångest som dessa människor fick utstå.

Idag blåser än en gång fascismens och nazismens iskalla vindar. Må det mänskliga segra!

De små sakerna...

Visst är det underbart att, mitt i mörkaste tiden på året, få en veckas semester i solens och värmens paradis. Helt fantastiskt att få sätta sig vid dukat bord och bli serverad läckert tillagad mat och slippa disken efteråt. Inte behöva mer än släntra några steg i sanden för att få sig en cappuccino med tillhörande glass. Att bara stänga dörren bakom sig för en dag på stranden och komma tillbaka och allt doftar skinande rent. Slippa klockan som ringer på morgonen, slippa åka till jobbet när det är mörkt och komma hem först när det är lika mörkt. Kunna läsa färdigt den där spännande boken utan att oroa sig för trötthet dagen efter, det går ju alltid att ta en powernap.

Såklart tar en vecka slut och det är när en kommer hem som en upptäcker alla de där små sakerna i livet. Min säng, mjuk, varm med en lika varm famn att vila i. Ett hem som fylls med alla nära och kära som betyder allt. Maten som smakar som vanligt och kaffet som är detsamma. Att ha ett jobb där det känns att en gör nytta och skillnad samt möten med elever och kollegor. Och så den där lilla, för många kanske obetydliga, detaljen - nämligen toapappret. Vet ni vilket fantastiskt toapapper vi har här hemma?