Konfirmation 3 juli 2011

För precis en vecka sedan firade vi dotterns konfirmation här hemma. Ja först var vi i kyrkan förstås! En hel del har förändrats sedan jag konfirmerades. Inget förhör och det är väldigt avslappnat och gemytligt. Klart blir jag lite nostalgisk och minns min egen konfirmation. Jag hade en vit, vacker långklänning med blåa band och det var nervöst och pirrigt. Ingen ville gå bredvid mig i intåget för de var så rädda att jag skulle börja skratta och det gjorde jag också, fast under välsignelsen. Dottern skötte sig däremot förträffligt. Hon var vacker som en dröm, i en klänning som jag hade när jag gick ur nian. Otroligt, det känns som i går.

Uppvaktad blev hon efteråt av många nära och kära men jag tror - att det faktiskt satt fem unga grabbar i kyrkbänken under konfirmationsgudstjänsten, bara för hennes skull, var mer värt än allt guld i världen. Av mig fick hon, förutom presenten, följande ord på vägen;

Tänk att du äntligen kom…

Så sjöng vi för Dig när Du äntligen kom och nu har Du blivit konfirmationsfärdig. Så sakta tar Du några stapplande steg närmare vuxenlivet. Du möter en värld där allt går fortare och fortare och där vägarna blir allt bredare. Glöm inte bort att det finns en avfart och låt den visa vart den kan leda Dig.

Ta den smala grusvägen med blommorna efter vägrenen och fågelkvittret som ackompanjemang. Sänk farten en smula för att njuta av det som är här och nu och av det som är Du och hör Dig till. Du är den finaste för att Du är Du och för att Du vågar vara Dig själv. Du är den vackraste därför att Du låter Ditt ljusa inre lysa upp för oss andra. Du är den klokaste för att de steg Du tar är de steg Du själv har valt. Du är den bästa för det Du gör, gör Du inte bara för Dig själv utan även för andra. Vi är så glada att just Du kom till oss och gissa, gissa om vi hade väntat många da’r på Dig Juliette.

Älskar Dig Kickungen.