Is och snö!

Is ute is inne, snö och frost i själ och sinne. Utanför vräker snön ner och maken försöker tappert skotta och hålla gångvägen fri. Vips är snöplogen där och trycker upp nya vallar och mer att göra. Inne slåss jag med stora plastbackar och en frys som får en att tänka på istid eller Nordpolen. Is och snö - aldrig tö. Längtar efter sol, ljus, grönska och kvittrande fåglar. Känner ett stort behov av att tina upp inte bara frysen utan hela min tillvaro. Vill ha sol och ljus inne men även i hjärta och sinne.

Tömd!

Arbetsveckan är över och tur är väl det för orken tog precis slut. Lustigt hur den räcker exakt så länge som det tar att ta sig hem och slå sig ner. Det är som om det bara fyllts på så mycket så det räcker. Det finns ju en reserv att ta av men den blir inte tillgänglig förrän det absolut är nödvändigt. Och nu ser jag inte att det finns något "måste" som tvingar mig att ta till reserven. Därför tänder jag mina värmeljus och en brasa, lindar in mig i en filt, lutar mig tillbaka och låter fredagsaftonen bli ett med mig. Kaffet står på bordet, något gott serveras till och bästa sällskapet att avnjuta det tillsammans med. Tömd, ja men snart påfylld igen. Trevlig helg alla!

Nyårslöfte

Jag är ingen vän av nyårslöften och den stora, och kanske enda, anledningen är att jag aldrig kan hålla dem. Genom alla årsskiften har jag, precis som många andra, lovat dyrt och heligt en evinnerlig massa saker. Många löften har handlat om att få goda vanor såsom träning, sundare kost och såklart det eviga löftet om viktnedgång. Andra löften har handlat om att få tillvaron att fungera bättre och att skapa rutiner, ja att helt enkelt börja ett bättre liv. Konsekvensen av alla dessa brutna nyårslöften är ett ständigt dåligt samvete och till slut handlar löftena om att försöka att inte ha just det. Mina senaste nyårslöften har fått helt andra dimensioner. Det får vara slut på löften om förändringar som jag ändå inte lever upp till. Nu är det dags att avge löften som uppfyller mig och sätter guldkant på tillvaron. Nyåret 13/14 lovade jag mig själv att sätta mer musik till livet. Och det har jag gjort. Spotify är nuförtiden ständigt närvarande. Detta nyår 14/15 bestämde jag mig för att låta livet blomma. Varje vecka ska jag ha blommor på bordet. Stora buketter, små buketter, enkla eller färgstarka spelar ingen roll bara det blommar. Än så länge håller jag mitt löfte och det blommar för fullt. (I ärlighetens namn ska jag säga att en hel del av blomningen har jag min äkta hälft att tacka för.)

Fullt upp!

Att ha klassrummet fullt med vetgiriga elever är vardagsmat.  Fröken hit och fröken dit, många är de händer som viftar för att få dela med sig av det de kan eller efter hjälp. Idag var det helt andra elever som drog från alla håll och inte vet jag om jag var till någon hjälp. Men trevligt var det och stämningen var på topp. Kollegialt lärande som någon sa och jag kan bara stämma in. Det är högt i tak och även om det inte finns svar på alla frågor så lär vi oss ett och annat på vägen - tillsammans.

När livet blir än mer värdefullt!

Ett telefonsamtal kan förändra så mycket och tänk den lycka som uppstår när allt ordnar sig till slut. Idag kom ett sådant samtal. Den, i vanliga fall, varma innerliga modersrösten är fylld av återhållen gråt och oro. Alldeles lätt är det inte att reda ut den röda tråden i det sammelsurium av ord som snubblar över varann. Andemeningen förstår jag och det skakar om min värld. Utan tvekan kastar jag mig i bilen, lämnar arbetet och kollegor förvånade bakom mig. Jag har endast ett mål och det är att ta mig till mor och far snabbare än sekundvisaren rör sig. Hulkandes och hyperventilerandes svär jag högt åt alla som kommer i min väg. När jag sladdar in bilen och möter min mammas oro fylls jag av en kraft och styrka. Nu är det jag som måste vara stark, det är mot min axel mamma ska luta sig emot. Jag låser upp och går in! Med lätt panik i rösten ropar jag efter pappa och stålsätter mig inför... Ja inte vet jag! Uppför trappan far jag i två kliv och mitt i hör jag mamma säga: Veronie, pappa är här! Ovetandes om den oro och förtvivlan han just innan åstadkommit kommer pappa emot oss. Lite undrande och frågande om vad som står på men hel och kry. Vi står en stund alla tre och håller om varandra och jag inser hur mycket de betyder för mig och att jag älskar dem. Dessutom känner jag en lycka över livet och alla de dagar vi får. Tillbaka på jobbet möts jag av kollegor som inte bara är arbetskamrater. De är vänner som finns där med stöd, värme och omtanke och de tvekar aldrig att räcka ut en hjälpande hand. En dag som denna inser jag hur lyckligt lottad jag är!

Förtappad!

Jag har tappat mitt ord, jag finner det ingenstans. Förtvivlat undrar jag var det tog vägen. Inte är jag något barfotabarn och inte heller sitter jag på handlarns trapp men likväl är ordet mitt borta. Om ordet var långt eller kort är utan mening och det finns inte heller att läsa på någon papperslapp. Med ljus och lykta söker jag mitt ord som helst ska vara välskrivet. Måhända det kommer tillbaka en dag och då kan jag åter begära ordet.

God jul!

Nu är da'n före doppareda'n inne och trots att ingen snö lyser vit må julstämningen infinna sig. Det lyser varmt i alla husen och inne brinner adventsljusen. Pyssel och prassel av papper och klappar, från köket kommer dofter av blandat slag. Skinka och saffran med köttbullar till och laxen vilar bredvid knäcken i lådor. Granen väntar på glitter och kulor och visst väntar vi alla en smula på tomten. Elvis sjunger julsånger i takt med dammsugaren och räven raskar över bonat golv. Julstämningen infinner sig till slut och ljusen glittrar i både gran och barnaöga. Klapparna ligger under granen och maten finns på faten, nu lider det mot jul. God jul på Er alla i kojor och slott, låt klockan slå tolv och ringa in till julefrid.

Utflygning!

Så har ytterligare en unge lämnat boet. Ett nytt litet rede har inretts och vingarna har burit mot nya mål. Här hemma ekar tomheten och tystheten är ibland öronbedövande. Det har krävts stora omvandlingar och då inte bara känslomässigt utan även utrymmesmässigt. För att fylla tomrum och för att få saker på plats har vi gjort rokader. Garderober hit och bokhyllor dit, bäddsoffa in och gammal säng ut och en massa annat på tippen. Nu börjar allt ta form och det blir så bra. Men ändå svider det i hjärteroten av saknad av det som varit och aldrig kommer att bli igen. Var sak har sin tid och det gäller att växa med och låta var sak ha sin gång.  Även om det gör ont när ungarna lättar ankar så fylls ändå hjärtat av en stolthet över att de faktiskt står på egna ben. Att få längta och sakna kan ibland göra gott och återseenden är desto kärare.

"Lilla vackra Anna..."

Det finns en väldig massa fina "Annor" runtomkring som är väl värda sin dag. Min svärmor, som stått ut med mig i 30 år, heter Anna i andra-namn. Min fina, fantastiska dotter heter Anna, ja också som
andra-namn. På jobbet har jag toppen-Annor som jag är väldigt glad över att de finns. De är personligheter som jag tycker om att möta varje dag och de finns där när man behöver dem. En fin Anna, vars son jag fick äran att låna i fyra år och som i en annan tid eller värld och med andra förutsättningar skulle ha varit en nära vän. Min engelska-fröken heter Anna i sitt dubbelnamn och hon har verkligen inspirerat mig till mitt yrkesval.  En gammal vän sedan länge svunnen tonår heter Anna och det är många minnen vi delar om än på håll.
Häromdagen var det alla vackra "Annors" dag och må deras dag ha varit fylld av det de förtjänar.

Ny dag!

Vilken tur att det finns nya dagar, nya givar och nya chanser. Dagar att ta vara på och njuta av, oavsett. Nya givar som ger nya kort att spela med och spela ut. Chans att se allt ur andra perspektiv och se möjligheter istället för svårigheter. Trötthet och uppgivenhet skymmer gärna sikten för mod, hopp och lust. Det gäller att dra upp rullgardinen och se klart även i det mörka decembergrå och inte låtas dra ner i det bittra, missnöjda. Nej, låt ljusen ha sin gång att lysa upp och låt julens frid strö sitt lugn över oroliga själar. Njut av här, nu och innerligt
I dag blev en annan dag, igår är historia och morgondagen är oskriven.

Stämning!

Ja, inte är det julstämning precis. Det glittrande, förväntansfulla lyser med sin frånvaro. Budskap om frid på jorden, kärlek och värme överröstas av iskalla toner. Toner om skillnader, om vi och om dom, om pengar och vem som ska få sin vilja igenom. Till varje pris. Det är som om den kalla andan sprider sig. Den får fäste som rimfrost på vindrutan även där värme alltid varit det signifikanta. Det är mitt och ditt och det går inte att mötas. Det mäts och granskas och nåde dig om du klampar in på annans mark.  Det stramas åt och kraven skärps och sakta men säkert släcks den glöd som brunnit så länge och så gärna. Kvar blir en tomhet, en trötthet och en uppgivenhet. Ändå finns där en fladdrande låga som vittnar om att i morgon är en annan dag. Kanske vinner värmen över kylan och visst är det så att så länge det finns liv så finns det hopp.

Advent

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Den som skrev dessa rader visste inte hur kallt och hur bråkigt det faktiskt kunde bli,  i just adventstid. Prestige och principer tar överhand när den utsträckta handen borde mötas på mitten. Målet är att så split och försätta ett helt land och folk i oro och otrygghet, i just juletid. Ankomst, väntan på ljus, värme och lycka, skuggas av bristen på den gemenskap och sammanhållning som borde enat. Om inte annat för att skapa förtroende och tillit samt ett hopp om att årets julklapp blir till tonerna av:
 Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand...

En mjölkskvätt!

Det är de små tingen som sätter guldkant på tillvaron. En varm kram, en chokladbit,  något gott till kaffet, för att inte tala om en mjölkskvätt i kaffet. Ja, det kan faktiskt göra min förmiddag. Att det finns en liten, ynka mjölkskvätt att hälla i, ack det så viktiga förmiddagskaffet. Om det än bara blir så att det bräcker. Ni vet så där att kaffet blir en aning grumligt. Men det räcker för att jag ska bli nöjd en stund. Det säger kanske mer om hur ofta det är motsatsen än hur lättroad jag är. Mjölkskvättar dräller det inte av på jobbet och det är till och med ont om kaffe om man inte är påpasslig. För tidig inget kaffe färdigt, för sen, ja då är kaffet slut. Så därför är mjölkskvätten med kaffe en guldkant värdig att notera lite extra.

Fredag!

Fredagar har ett skimmer av den stundande helgen över sig. På jobbet infinner sig lite av en blandning av "att-göra-klart-anda" och "fredagsmys-känsla". Efter jobbet är det dags för förberedande inför den helg som står för dörren. Handling, städning och inte att förglömma något gott att laga till fredagskvällen. Att handla på en fredag innebär risk för social överdos. Alla handlar på fredagar. I varje vrå och hyllgång dyker det upp bekanta ansikten och aldrig talas det så mycket som då. Om ditten och datten och om just ingenting. Det som borde ta en kvart slutar som tidigast efter en timme. Väl hemma i soffan, efter fredagens vedermödor, går luften ur. Koman infinner sig och tröttheten förlamar hela systemet och inte ens vilda hästar kan sparka igång maskineriet. Men så tänk ändå att en natt senare så funkar det väloljade systemet igen och man är "fit for fight". Visst är väl livet förunderligt!

Jonglör!

Nu går tiden så fort att jag har svårt att hålla isär dagarna. Vissa dagar känns som om de varat i en vecka men inte på grund av att de är långa utan för att de är till brädden fyllda. Det ena avlöser det andra och det tredje väntar runt hörnet innan det fjärde kommer ikapp. Det är som ett enda långt gatlopp där kvarteren avlöser varandra. Eller som en jonglör med tok för mycket bollar. Och bollarna som snurrar i luften är så många att det inte finns färger som räcker till att sortera dem i. Dock är det till största delen behagliga, mjuka bollar men visst finns där en och annan hård som en snyting. Det finns ingen hejd på variationen i bollandet och ibland funderar jag på hur min arbetsbeskrivning skulle se ut, om det fanns någon. Kanske skulle det stå tusenkonstnär där det egentligen ska stå lärare.

Trådspänning!

Det är som om någon eller kanske några drar i varsin trådände och det för med sig en trådspänning utan dess like. Den är tunn och osynliggjord men den finns där under ytan. Och alla vet vi, eller kan i alla fall föreställa oss om vilka konsekvenser det kan bli av spända linor under vatten. Det går sönder! Något brister och kanske aldrig mer går att reparera. Där förut tolerans och respekt varit ledord där börjar nu jantelagens spännband dras åt. Inte ens i min föreställningsvärld kunde jag föreställa mig att det finns så mycket undertryckta känslor som hotar att brisera, på grund av de val vissa valde att göra. Ett val som faktiskt flera av oss hade möjlighet att göra och den som borde blivit vald bland de första hade inte rätten att bli vald. Då kan jag förstå att bitterheten visar sitt ansikte men jag vill inte dansa på lina och vara rädd för att ett felsteg får mig att falla hårt och skoningslöst. Jag har gjort mitt val, jag står för det och jag önskar att bli respekterad utifrån den jag är samt det jag gör och inte ùtifrån det jag blev.

Mörker & kyla!

Så blåste det upp och vips var den här - hösten och nästan förbi. Den aviserar sin ankomst med hårda vindar, regn och mörker. Där anas en slinga av snö i luften och vintern knackar på dörren.  Inne lyser lampan varm men de vackra färgerna ute har övergått till en färgskala i grått, brunt och bara trist. Det är svårt att hitta motivation och kanske är vi som blommorna i köksfönstret - desperata i vår jakt efter ljuset. Vi liksom slår knut på oss själva för att hinna få med en gnutta ljus och när grårusket täcker oss är frustrationen ett faktum. Värmeljusen i alla byttor och lyktor får vara surrogat och med en skön pläd, en bra bok och faktiskt en värmande brasa i kaminen, får jag nog vara tacksam för det jag har. Och runt hörnet väntar mer ljus och värme och gemenskap. Var sak har sin tid och nu är det återhämtningstid, både för naturen och mig.

Jag mår illa!

Vi har åsiktsfrihet och det försöker jag respektera men jag får också ha en fri åsikt och får fritt välja vems åsikt jag kan respektera. Och jag varken kan eller vill respektera någon eller några som tycker att deras välfärd står och faller med humanitet mot flyktingar. När jaget är viktigare än solidaritet och olikheter ses som ett hot då brister min förståelse och respekt. Jag mår illa över dessa åsikter och har svårt att respektera personen bakom. Tack och lov att majoriteten av Sveriges människor, oavsett politisk färg, visar upp ett humanismens ansikte.

Rösta!

I morgon är den stora valdagen inne. Den dagen då vi alla måste ta oss ur soffan hur skön den är. Vi har en demokrati att värna om och kämpa för och den är viktigare än om vi har delade åsikter i vissa sakfrågor. Det är ju just demokratin som gör att vi tillåts ha olika åsikter. Nu innebär förstås demokratin inte bara att du och jag har rätt att tycka vad vi vill. Nej vi måste också ta ansvar, ansvar för att det vi tror och kämpar för inte på något sätt gör någon annan illa. Inte heller kan vi gömma oss bakom demokratin och tro att det är okej att vi skiljer på människors värde på grund av etnicitet, religion, kön, sexualiteten. Det är heller inte okej att slinka med tungan och prata om att människor har fel hudfärg, inte vid matbordet ens men definitivt inte av en politiker med en ansvarig position.
I den bästa av världar önskar jag att alla partier kunde enas om att hjälpas åt att göra Sverige bättre för alla, även de som kommer som flyktingar. Ja kanske inte alla partier för det finns ju faktiskt ett parti som vill att vi ska stänga dörren, stänga gränsen och utnyttja demokratin för syften som bryter mot svensk värdegrund. Vi måste rösta i morgon för att vi har rätt att rösta men tänk en extra gång och ta ditt ansvar.

Ensam är inte stark!

Det är när det kör ihop sig, strular till sig eller bara blir aningen för mycket som man inser hur värt det är med goda kollegor. Kollegor som stöttar, som lyssnar och erbjuder en axel att luta sig mot när allting annat snurrar för fort. Att få utbyta tankar, ideer och få nicka igenkännande tillsammans när upplevelserna är desamma. Ofta känner man det tunga ansvaret själv och det är skönt att bara få dela bördan om så bara genom samtal. Ibland kan det kännas tufft att blotta sina tillkortakommanden och svagheter men likväl kan det vara svårt att dela med sig när man lyckas. Varje dag går jag till jobbet i trygg förvissning om att jag möter fantastiska kollegor med olika kompetenser och kvalitéer.  Alla väldigt olika men alla med samma mål, att få våra elever att må bra och känna sig trygga samt utvecklas i sitt lärande. Dessutom tror och hoppas jag att vi alla är beredda att vara den axeln eller det där örat när vår kollega behöver.