Förändringarnas vindar blåser och jag håller mig hårt för att inte blåsa omkull. Eller kanske är det mer för att inte blåsa iväg i förväg. Det är svårt att stå kvar i nuet när vinden blåser så kraftigt åt det håll jag vill. Samtidigt svajar tillvaron lite och visst känns det som om rötterna kommer att ryckas upp en aning. Det är ju så att vissa förändringar, hur efterlängtade och spännande de än är, medför andra förändringar som inte är önskade. Jag önskar dock att den axel jag lutat mig mot, så gott som dagligen i fyra år, finns kvar. Utan de stunder av dagens reflektioner hade svårigheterna varit mycket svårare och framförallt det mesta varit väldigt mycket tråkigare. Vi har gnällt, beklagat oss, skrattat och brutit ihop och kommit igen och det hoppas jag innerligt att vi kan fortsätta med. Förändringarnas vindar blåser men vi kan välja att hålla i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar