Till minne!

Så här inför Allhelgonahelgen råder febril aktivitet på alla kyrkogårdar. Överallt syns människor pynta sina nära och käras gravar. Det risas och rosas med gran och krans. Alla har någon att minnas och det råder en stilla vördnad i luften. Människor samtalar lågt med varandra och nickar igenkännande eller artigt vid möte mellan gångarna. Borta är larm och brus, stress och jäkt. För en stund kommer stillheten till ro. Tillsammans går vi mellan de våras gravar och klumpen av saknad och vemod griper sitt tag. Vi tänder våra ljus till minne för de som numer finns i våra hjärtan. Ljusen lyser upp och ger värme, i en ibland kall och hård värld. Hand i hand står vi och ser ut över alla de fladdrande ljusen som vart och ett symboliserar ett liv. Vi  förundras över det vackra men slås också av hur skört livet är och hur lätt en ljuslåga slocknar. Vi håller om varann och låter oss vila i tryggheten av att få finnas och vara tillsammans.

Höstens vemod och skymning!

Solen sänder sina bleka strålar och kämpar tappert för att lysa upp det annalkande mörkret. Höstlöven briserar av vackra färger och tävlar med den blå himlen om att gnistra. Det är ljuvliga dagar med hög, kall luft som värms upp av den härliga höstsolen. När kvällen kommer tänder vi ljus och brasa och kurar skymning. Utan dåligt samvete kryper vi upp i läsfåtöljen med en bra bok och låter mörkret utanför vara just utanför. Så lamslås vi alla av det som händer just utanför - en bit bort. Det fruktansvärda som vi fruktar så men som inte ska få hända, händer. Med ens är kommande vinter ett litet problem likaså dåligt samvete för kurandet. Därute plågas människor av att den värsta mardrömmen har besannats - den har stirrat dem i vitögat och blivit sann. Galenskap har släppts fri, gränser överskridits och människor har offrats - offrats och offrat sig. Gott har mött ont och det är svårt att se att någon segrat. Kvar står en massa förlorare och en väldig massa frågetecken och än mer rädsla. Varför är den stora frågan och den plågande frågan; Kan det hända igen? Det får inte hända igen - aldrig mer. Det goda måste resa sig, gå samman hand i hand och som en ogenomtränglig mur stå upp emot det onda. Men vi måste också ligga steget före och ta hand om de signaler vi ser och hör. De signaler som talar om att något är fel. Vi måste bry oss och inte blunda, ta ansvar och visa civilkurage. Världen såg ett vansinnesdåd häromdagen men också ett hjältemod - låt oss ta med modet, kraften och styrkan i Lavins hjältemod. Låt det bli det ljus och den tröst vi alla behöver när höstens vemod och skymning lägger sig.

Vad skulle vi ha gjort?

Världen översvämmas av flyktingar. Flyktingar från krig, förföljelse, fattigdom och elände. På tv, i tidningar och sociala medier översköljs vi av bilder på tragiska människoöden och det de får utstå och vara med om. Det mesta som skrivs  handlar om att mobilisera kraft och åtgärder för bemötande av dessa människor som söker sin tillflykt. Rätt som det är poppar det dock upp infiltrerande inlägg om lyxflyktingar som tar över Europa och att de som kommer har redan allt de behöver, som en smartphone eller ett par märkesjeans. Frågan om var kvinnorna finns och om inte de också behöver hjälp är ytterligare något som sprids. Alla dessa inlägg är till för att påverka oss precis som reklamen. Det smyger sig på oss och tanken får fäste i huvudet. Plötsligt är påverkan så stor att vi också tänker tanken om att det är väldigt många unga män som kommer. Vart är kvinnor och barn, vart är de gamla? Och så har vi sänkt oss till den nivå dit de, som sprider detta, befinner sig. Skillnaden är dock att vi andra känner och tänker efter. Om det var jag, jag och min familj. Min släkt! Skulle vi då inte göra allt,verkligen allt för att få våra två grabbar i säkerhet. Sälja allt, betala vad som helst, offra sitt eget bara de kom till trygghet. Komma till trygghet för att sedan ta emot lillasyster på ett tryggt och säkert sätt. De skulle dock också komma i märkesjeans och med varsin smartphone. Och tänk då hur skönt det vore för oss som blev kvar att få veta att de är i säkerhet. Nu behöver vi inte fly, mina barn är trygga här med eller utan märkesjeans och smartphones. Nästa gång vi ser ensamkommande unga pojkar/män kanske vi ska tänka på vad deras föräldrar offrade för att sönerna skulle få en framtid. Ibland behöver vi vända och se oss själva i situationen och ändå kommer vi aldrig att förstå till fullo, men vi kan försöka och det kan vara gott nog.

Kollegor!

Det finns mycket vi bara tar för givet men också mycket vi är tacksamma för. Att ha mat för dagen tar de flesta av oss för givet, att ha en säng att sova i och tak över huvudet likaså. När det kommer till arbete är de flesta av oss tacksamma för att ha ett att gå till och få lön för. Att trivas är en förmån som inte är alla förunnat och kanske därför inget vi tar för givet. Jag har ett jobb som jag inte bara trivs med utan faktiskt känner lust att gå till. De arbetsdagar som känns tunga är lätt räknade för mig och det är en ynnest, jag vet. Oftast säger jag att det beror på eleverna, utan dem skulle jag gå hem men det är inte hela sanningen. Jag har fantastiska kollegor. Kollegor som bryr sig, som ställer upp och finns där när jag behöver. Idag fick jag känna just den där känslan av när kollegor sluter upp och aldrig är omöjliga när det har strulat till sig. Tänker att jag borde bli bättre på att säga till mina kollegor hur mycket jag uppskattar att de finns. Att dessutom ha en bästa vän som alltid finns och som dessutom är en fd kollega gör ju min dag än bättre.

Uppfylld!

Fötterna värker, kroppen är trött och aningen sliten men ack så nöjd och lycklig. En fantastisk dag närmar sig sitt slut. Huset är tömt på nära och kära och tystnaden har lagt sig stilla som ett snötäcke över huset. Nyss var här fullt av glada tillrop och varma skratt. En härlig blandning av goda och underbara människor som samlats för att fira vår "Kickunges" 18-årsdag. Stämningen har varit på topp och värmande för själ och hjärta. Så här i eftertankens timme känner jag mig alldeles uppfylld av den kärlek och innerlighet som vi delat. Det finns så mycket att vara tacksam för och jag är det. Så otroligt tacksam!

Ivrig förväntan!

Sitter i mörkret och ser hur människor vimlar omkring runtom mig. En del söker sina platser och andra har redan satt sig till ro och inväntar det som komma skall. Sorlet är nästan öronbedövande och i bakgrunden blandas det med en av de gyllene rösterna. Scenen ska snart äntras av två av Sveriges vackraste röster. Det är musikalkväll med Helen och Peter. Och det är inte vilken Peter och inte vilken Helen som helst. Nej, vi snackar Sjöholm och Jöback. Platsen är ABB Arena i Västerås. Kanske inte den mest tjusiga konsertlokalen vi besökt men när lamporna släcks och strålkastarna riktas mot scenen spelar det ingen roll. Ivrigt väntar jag på att näktergalarna tar ton.

Ett par timmar!

Nu är det bara ett par timmar, en sisådär 120 minuter eller en väldans massa sekunder men ändå bara ett ögonblick kvar, innan den stora dagen infaller. I arton år har vi varit förberedda, inte längtat eller väntat utan helt enkelt bara vetat att dagen skulle komma. Nej, väntade och längtade gjorde vi tiden som var innan för 18 år sedan. Med ivrig förväntan såg vi fram emot just morgondagen fast för 18 år sedan. Kanske på liknande sätt som du ser fram emot morgondagen. För imorgon kliver du in i vuxenvärlden och blir enligt lag en människa som fattar egna beslut, gör egna val och får ta konsekvenserna. Vi hoppas dock att vi får finnas med som rådgörare i val och beslut och som skyddsnät vid konsekvenserna. För hur vuxen du än blir och hur myndig du än får kalla dig är du vår lilla tjej och en liten bit av henne vill vi ha kvar. Hon vi sjöng om när hon äntligen kom, hon vars himmel alltid var blå och hon som älskar att bli pillad i håret och kliad på ryggen. I morgon är den stora dagen och jag fuskar lite och säger grattis på din 18-årsdag aningen för tidigt. Men jag vet ju att vid den här tiden, för prick 18 år sedan, visade du tydliga tecken på att inta världen med storm. Därför du finaste, du dyraste , käraste, min vän och allra hjärtats närmaste vill jag önska dig har den äran på din 18-årsdag. Jag älskar dig till rymden och tillbaks Juliette! ❤❤❤

Pojkvän!

Familjen har gått och blivit med pojkvän. Ja, inte vi allihop utan dottern förstås. Inte för att det måste vara dottern som har en pojkvän utan att det faktiskt är just hon och inte hela familjen som har skaffat pojkvän. Skaffat är ju också ett underligt uttryck: "jag har skaffat ny bil! Jaha vilken sort! En opel..." "Skaffat pojkvän? Jaha vilken sort?" Hursomhelst så har familjen utökats med en mycket rar och trevlig pojk. Söt är han också för den delen och är gudomlig på att spela gitarr bland annat. Han ser på dottern med en blick som får Antarktis isar att smälta och även mitt hjärta. Dock har jag nagelfarit pojkvännen och undrande funderat om han inte har några dolda sidor, sprickor i fasaden men inte lyckats finna något att klaga på. Det är en fin, härlig kille som min dotter är mycket förtjust i och han i henne. Inget tvivel om saken och när jag överläste följande rad: "till den finaste flickan i världen" då klev han rakt in i svärmorshjärtat och där får han stanna så länge han vill.