Om någon mot förmodan skulle ha missat det så är det äntligen sommar. Inte vanlig svensk sommar utan riktig sommar. Sommar som den man minns från barndomen eller i alla fall tror sig minnas. Soliga dagar med lunch på altanen, kaffe och glass i skuggan, ljumna kvällar och heta nätter. Ja heta såtillvida att tegelhuset isolerar värmen så bra att inte ens fläkten ger svalka. Men! Jag klagar inte! Nu laddas batterierna inför den höst och vinter som komma skall. Njuter av värmen om än att den kan kännas plågsam. Svetten rinner och vattnet flödar iskallt ner genom strupen. Den vätskan som tränger ut från kroppen måste ersättas annars bankar huvudvärken på porten, lika säkert som amen i kyrkan. Att sysselsätta sig med något större projekt som kräver energi är inte att tänka på. Nu är tid inne för hängmatta, baden-baden eller varför inte en fästeparsgunga. Såklart är badstranden, poolen och solstolen väl godkända alternativ och det dåliga samvetet lägger vi undan för ett eller flera ögonblick. 
Små, små ögonblick med en gnutta tur. Kaffet räcker precis till att brygga morgonkaffet, att hinna fånga glaset innan det slår i golvet eller hitta den där tappade muttern i gräsmattan eller gruset. För att inte tala om nålen i höstacken. Det är sådana stunder som turen är på ens sida. Vanligtvis kommenteras detta med att det är nu det är dags att köpa en trisslott eller spela på hästar. Turen var ju på ens sida. Just det, var! För om nu turen var där finns ju risken att den är förbrukad för dagen. Så det enda som rekommenderas är att göra så lite som möjligt - under det återstående dygnet åtminstone.Sen natt betyder för lite sömn oavsett hur trevlig kvällen innan var. Tidig morgon efter sen natt innebär ännu mindre sömn och såklart konsekvenser. Trött i huvudet och seg i kroppen hindrar mig inte från att ta tag i dagen med gott mod. En god frukost, ägg, smörgås och en stor mugg med kaffe ger mig det jag behöver. Dagen ligger framför mig, oplanerad som ett oskrivet blad. För att ytterligare trotsa tröttheten blir det ett femkilometersvarv i favoritspåret och jag känner mig lite nyttig och nöjd. Väl hemma hamnar jag i soffträsket och den, för sommaren, nya "flingen" nämligen ytterligare avsnitt av tv-serien Castle. Kanske inte för så mycket för dess höga kvalite och djupa innehåll som för dess lättsmälta, aningen komiska inslag och framförallt för sällskapet i tv-soffan.
Livet består av en väldig massa val. Ständigt står vi vid vägskäl och undrar vilken riktning vi ska ta. En del val är små, till synes nästan obetydliga och andra är stora, viktiga och kanske rentav livsavgörande. Det är allt från val av dagens mat till att välja vilka vi vill ska styra vårt land. Spännvidden är enorm men de finns där, valen, hela tiden - i vardagen, i gårdagen, i nuet och för alltid. Det är inte alltid som vi är medvetna om våra val och definitivt inte mogna eller förberedda för att göra dem. Vissa val behöver vi inte ta några konsekvenser av och vissa påverkar oss och vårt liv så länge vi lever. Några val kommer att ske i påverkan av andra och vi väljer som det förväntas att vi ska välja eller som våra vänner eller nära väljer.
Livet kan ses som en sjö i islossningens tid. Valen vi gör är isflak som vi väljer att hoppa till för att komma vidare. Ibland gör vi säkra val och tar det närmaste isflaket och ibland tar vi mod till oss och hoppar lite längre. Någon gång hägrar flaken långt där borta, närmare horisonten och vi kastar oss ut i det okända. Kanhända lockas vi av flaket som är farligt nära strömmen och forsen och utmanar oss att våga allt för att vinna. Vi hoppar och skuttar mellan flaken, ibland framåt och ibland bakåt. Vi hoppar utan att tänka och vi överlägger länge och väl innan vi tar klivet. Dock ska vi inte låta oss puttas eller knuffas. Risken är så oerhört stor att trilla emellan. Oavsett hur vi väljer att hoppa eller vilket isflak vi väljer och varför, kan vi inte förvänta oss att det alltid blir som vi vill eller tänkt. Och kanske det inte är det viktigaste utan det är att se till att det inte blir som vi inte vill.
Det är inte alltid så lätt att ta vara på stunden, att njuta av nuet och fånga ögonblicket - här och nu. Att lägga allt åt sidan för en sekund, minut eller varför inte en timme är en konst som man skulle bli rik på, om man kunde sälja konceptet. Visst, där kryllar av böcker om stresshantering och råd om hur man ska stanna upp och lukta på blommorna längs vägen. Och mr Google har hur många träffar som helst om man söker på fysiska symptom och massor av dem ger råden; varva ner, koppla av, andas djupt, gör det du vill och det som du känner för. Allt detta känns enkelt och självklart och varför skulle det inte vara det? Hur har det kunnat bli en lyx? Något som vi måste få råd om och läsa böcker kring. De flesta av oss stannar upp och njuter av grönskan och blommornas doft. Kanske sätter vi inte orden på det, men måste vi det? Visst sitter vi kvar ute i den ljumma sommarkvällen och lyssnar på myggornas sång och låter dem sticka lite lagom, så att vi känner att det är sommar. Samtidigt njuter vi av den solkyssta hud som spänner och hettar och som inom några dagar förvandlas till den solbränna som vi så hett åtrår. Vi njuter mer än vi tror och tar vara på mer stunder än vi lägger märke till själva. Vardag, fest, vinter eller sommar! Var tid har sin tjusning och semestern är bara en bråkdel av det liv vi fått att leva. Måhända att dagarna susar förbi och att vi ibland inte hinner med att dofta på blommorna innan de vissnar men då finns det andra dofter som väntar. Och när höstmörkret är här och bara ben är ett minne blott, finns kanske en blek nyans av solbränna kvar att vårda.
Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Ibland tornar förväntningarna upp sig likt ett slott i horisonten och väl framme visar det sig vara endast ruiner. Besviket står man där och stirrar blint på det raserade och undrar hur det gick till. Måhända var drömmen för stor för att infrias och kanhända var kraven för höga. Ibland och kanske oftast finns inställningen och begränsningen hos oss själva. Förväntar vi oss slott är det svårt att nöja sig med koja, förväntar vi oss guld är silver inte är gott nog och tror vi att daggkåpan är full av äkta pärlor kanske vi inte kan se det vackra i dess vattendroppar. Det finns saker och människor som är som de är och inget vi kan påverka. Det enda vi kan förändra är vår egen inställning. När vi står där vid det förväntade slottet och bara ser ruiner är det endast vi själva som kan välja vad vi vill se och hur vi ser på det. Vill vi se gamla stenar, överväxta med mossa och gräs eller ser vi en plats som susar av historiens vingslag. Har vi förmågan att se det magiska i en endaste liten vattendroppe fångad i en daggkåpas famn? Höga förväntningar är till godo så länge som de inte förenas med krav och när guldet blir till sand får man se till att göra ett timglas istället för ett smycke. 
