Nu är det klippt!

Jag har äntligen hittat rätt. Efter många års prövande och sökande så har jag funnit den rätta. Någon som plockar fram det bästa hos mig och som kan skyla över mina blessyrer. Allting faller på plats och allt är som det ska. Ärr från förr är inget problem utan det ses med överseende och kringgås. Ja jag kan inte önska mig något bättre. Det här är inget lyxigt, inget glamoröst eller flärdfullt utan det är mitt i vardagen, precis som jag vill ha det. Jag är så nöjd att jag till och med gör planer för framtiden. Dessutom känns det nytt och fräscht även efter en tid. Idag kan jag officiellt meddela att det är klippt igen. Tack världens bästa Hanna för att du klipper till mig, det gör du så bra!

Varat i 28 år och ska vara resten med!

Tiden rinner som sanden i ett timglas. Det är som att köra på motorväg i högsta hastighet. Ändå försöker jag njuta av varje stund och av vinden som viner i håret. Bara för att klockan tickar betyder det inte att livet glider ur ens händer. När vi har sommaren i vår famn måste vi se till att njuta av tillfället som ges. För sommaren själv är som en sommarförälskelse. Den är ljuvligt flirtig, lekande, spännande och helt enkelt lite galen. Inget är bestämt, det blir som det kommer och man vet att när hösten anländer är det troligtvis över. Precis som sommaren. Ingen vet riktigt hur den blir, den leker med oss, med tiden och framförallt vädret. Vi älskar den när solen värmer oss och när skuggan eller doppet svalkar oss. Däremot irriteras vi över alla kryp och knott som besvärar oss. Det är också svårt att styra sommaren, den blir som den blir. Vädret har sina makter och tiden den rinner iväg. Gemensamt är de fina minnen som ges. Jag är förälskad i sommaren och den kärleken är för evigt precis som min sommarförälskelse som varat i 28 år och ska vara resten med.

En bit i taget.

Tänk att en gräsmatta kan vara så stor! När det är varmt och den är full med prylar, ska tilläggas. Det gäller att passa på och klippa innan solen står för högt på himlen. Samtidigt vill jag inte störa fåglarna i deras konsert eller de semesterlediga grannarna. Det är svårt att hitta en balans. Under äppelträden är det värst. där känns det som om krypen släpper taget och trillar ner på min rygg. Naturligtvis känns det som om de hamnar precis där jag inte kan nå. Det är sällan kryp utan bara ett och annat skräp eller helt enkelt svett som kliar. Hur jobbigt och motigt det än må vara så infinner sig en härlig känsla av tillfredsställelse när gräsmattan är klippt. Än är jag ju inte klar förstås, för jag tar bara en bit i taget men jag njuter ändå av den hänförande doften av nyslaget gräs.

Jag slår inte ihjäl dem...

De tittar upp då och då. Emellanåt vågar de sig upp helt och hållet, framförallt där det är torrt och ljust eller där solen just vilar sina strålar. De orsakar skrik och rädsla när de snabbt pilar över brädorna. Troligtvis är de precis lika rädda eller kanske ännu mer. Egentligen är de helt ofarliga men ändå är de så skrämmande för så många. Klumpen de bär på sin kropp innehåller troligtvis ännu fler av samma sort. Snart kommer de med hjälp av solens värme kläcka ut fler åttabenta varelser som också de kommer att hedra oss med sin närvaro på vårt altangolv. Konstigt att den tanken får de flesta att känna avsky när annars havandeskap inger en känsla av hopp och ömhet. Själv måste jag tillstå att de inte alls känns bekväma att ha i närheten. Jag slår inte ihjäl dem men jag gör allt annat för att undvika dem. För trots att mitt förstånd säger att de är ofarliga så kryper det i mig av obehag och jag erkänner att jag har en släng av araknifobi - spindelrädsla.

Du är det finaste jag vet...

Jag saknar, jag längtar och jag saknar igen! En del av mitt hjärta befinner sig en aningens bit bort och det är så tomt och tyst. Rastlösheten drar i mig och ändå får jag inget gjort. Även om vi inte sitter ihop när vi är hemma tillsammans, så finns du ändå där. Jag vill lukta på dig, killa i nacken och bara vara dig nära. Väntar ivrigt på att det ska bli onsdag då jag får höra din röst och hålla om dig, länge och innerligt. Du mitt hjärtebarn och allra bästa vän.

In my daughter's eyes,
I am a hero,
I am strong and wise,
And I know no fear,
But the truth is plain to see,
She was sent to rescue me,
I see who I want to be,
In my daughter's eyes

In my daughter's eyes,
Everyone is equal,
Darkness turns to light,
And the world is at peace,
This miracle god gave to me,
Gives me strength when I am weak,
I find reason to believe,
In my daughter's eyes

And when she wraps her hand around my finger,
How it puts a smile in my heart,
Everything becomes a little clearer,
I realize what life is all about,
It's hanging on when your heart is had enough,
It's giving more when you feel like giving up,
I've seen the light,
It's in my daughter's eyes

In my daughter's eyes,
I can see the future,
A reflection of who I am and what will be,
And though she'll grow and someday leave,
Maybe raise a family,
When i'm gone I hope you see,
How happy she made me,
For i'll be there,
In my daughter's eyes

Drabbat mig igen!

Så är den tillbaka igen! Den har varit nästan som bortblåst. Nu drabbar den mig med full kraft och jag kan knappt värja mig. Det är en åkomma som är välkommen tillbaka hur konstigt det än låter. Denna åkomma har klåda som symptom och en obetingad lust att se orden i skriven text. Alla de där vackra, funktionella, provocerande, finurliga och helt enkelt vanliga orden som bara väntar på att få användas och nyttjas pockar på min uppmärksamhet. Att låta tangenterna studsa under mina fingrar för att forma ord och meningar som kanske så småningom ska läsas av någon är ett gift, ett måste, ett tvång, en drog som jag är beroende av. Visst låter det dramatiskt men egentligen är det bara en enkel åkomma som drabbat mig igen. Skrivklådan!

Begränsad tid!

För att tidsbestämma saker som hänt delar vi gärna in dem i "före och efter". Det var innan jag fick... Det var efter att vi fått... Det var när vi bodde... osv osv. Bakåt minns vi i begränsad tid: Det var då när jag jobbade eller studerade... eller något annat tidsbestämt. Framåt ser vi också i perioder: När det här är över... Efter att jag har gjort klart... Så fort jag har...
Mitt jobb är alltid tidsindelat, det är före lov, mellan lov eller helt enkelt under lov. Just nu är det sommarlov, ett välbehövligt sådant. Till en början är det svårt att varva ner, jag har redan börjat tänka framåt: Det här ska jag göra när hösten kommer... Detta trots att den vårtermin som ligger bakom har varit tuff och utmanande. I en framtid kommer den tydligt visa gränsen mellan före och efter samt kommer den för alltid vara den vår då vi tog oss vatten över huvudet. Jag vill inte ha det ogjort, det jag har lärt mig tar jag med mig och jag hoppas att det har satt några fotspår hos någon mer än mig själv. Den tid som i början kändes oöverskådlig är till ända och i en framtid kommer den att vara: Det var då vi jobbade häcken av oss... under en begränsad tid!

En av de rikaste...

Jag sparar på guldkorn. Sakta låter jag tidens sand strila mellan mina fingrar och fångar de små, små guldkornen. De finns där överallt, glittrande, glimrande som små stjärnor långt bort på himlavalvet. Det är de små svårfångade guldkornen i vardagen som kan vara svårast att upptäcka. Då kanske de skyms av alla måsten och av alla krav men det är också då vi behöver dem som bäst. Det är inte svårt att finna guld när livet leker och humlorna surrar. Då reflekteras det i solljuset och är lätt att se. När det regnar och är grått måste man anstränga sig för hitta guldkornen vilket också gör dem så mycket mer värda. Under årens lopp har jag samlat på mig tusen och åter tusen små gnistrande guldkorn och dessa har gjort mig till en av de rikaste i världen. Mitt hjärta är fyllt av guldklimpar och det finns alltid plats för fler. Inte för allt smör i Småland eller alla guldtackor i världen vill jag byta ut mina guldklimpar och mina ihopsparade guldkorn som tillsammans är mina minnen för livet.