När jag var femton...

Min dotter ställde frågan om hur det var när jag var 15 år. Det är ändå förunderligt vad mycket jag minns. Jag minns mitt rum som om det är där jag sitter, orange vävtapet, furufondvägg och furutak. Säng såklart och en fåtölj i jeans från Ikea som gick att göra om till en extrabädd, där fanns också en hemmasnickrad hylla och dito pall och bord i furu. Åh, så jag avskydde dessa vävtapeter i orange. Jag hade önskat mig vackert blå men mamma sa att det blev för kallt, hur det nu kunde höra dit. Eftersom jag surade och inget annat ville ha så bestämde mamma orange. Än idag tycker jag orange är en vedervärdig färg.
Filmen jag fullkomligen var betagen i var, Soldier Blue med Peter Strauss och Candice Bergen. Hon som sjöng i filmen hette Buffy Sainte Marie och vad jag älskade henne och hennes vibrato.




Min bästis hette Anneli och hon är än idag en viktig person i mitt liv. Vi vet saker om varann som ingen annan vet och det finns saker som är lättare att bära när man är två.
Min bror K ledde mig varsamt genom musikens labyrinter och fick mig att lyssna på musik som ingen annan.
Att vara femton är ingen barnlek men inget jag vill vara utan men heller inte vara med om igen.