En förunderlig stund!

Hand i hand går vi, du och jag. Lite på upptäcktsfärd och som i ett äventyr. Vi utforskar trädgården, rensar bort det gamla påskriset och fjädrarna samlas i din lilla hand för att sedan hamna i din ficka. Mjuka, duniga i glada färger sticker de upp ur fickan och dina ögon glittrar när du smeker dem med handen. Trädgården räcker inte till för promenad så vi tar klivet uti vida världen. En liten mjuk hand i en lite större rymligare hand går vi tryggt sida vid sida gatan fram. Du pratar oavbrutet, korta enstaka ord men fullt förståeligt och du förväntar dig hela min uppmärksamhet. Och den har du såklart, som i en ask. Dina små fötter blir snart trötta och när vi vänder hemåt får de vila i min famn. Väl hemma vill du ha banan men ändrar dig snart och vill hellre ha glass. Glassen ska vara stor och du vill äta den ur mugg. Med glassen i mugg och skeden i hand intar vi vår trappa och låter vårsolen gnistra oss varma. Där sitter vi, farmor och Hilmer och det är en förunderlig stund av lycka som jag för alltid konserverar i mitt minne och hjärta.

Summeringar

Det känns som om det är lite långt mellan summeringar och inlägg nuförtiden. Behovet finns men några faktorer som tid, lust och energi spelar absolut en betydelse i sammanhanget. I och för sig petitesser i det stora hela men prioriteringen har riktats åt lite andra håll. Det rullar på skulle en kunna säga. Just nu går skrivandet och formuleringarna en annan väg, på jobbet då. Och det är lite som att de tar slut, till slut.Texter och presentationer som ska förmedla profession och kompetens, där varje ord är vägt på en guldvåg och varje formulering är ett broderi av det budskap vi vill få fram, har förmågan att kräva sitt. Det blir inte mycket över till filosofiska livsfunderingar eller bara vardagssvammel. Just idag då, efter en låååång dag så tryckte sig dock behovet av att skriva genom barriären av ord som tagit slut och vips så är där svammel. Svammel om en lördagkväll så fylld av härliga skratt att mungiporna fortfarande förvånar mig med att dras upp, trots en massa trots... Så god mat och underbar kaka, vad än bagerskan säger. Trots förluster var sällskapsspelandet en vinnare och så kul. Sen kväll (läs natt) blev inte bättre av att sommartiden ska ställa till det lite extra för den ack så beroendeframkallande sömnen. Kanske är jag lite tanttjurig men om sommartid tycker jag inte, ja inte vintertid heller eller egentligen är det omställningen såklart. Men ändå blev helgen fin, en tur till båten, rena sängkläder, ett par timmar i solen och så det ljuvligaste, att vara barnvakt så nog är det gött att leva. Efter summering kan jag komma fram till att ja idag var en lång dag och veckan är inte ens i närheten av att vara slut och närmast närmar sig den skräckblandade förtjusningen kring det som komma skall. Ibland undrar jag hur min mun fullständigt sviker mig och formar sig till ett ja fast hjärnan, förnuftet och resten fullständigt bara skriker nej. Nåväl det är bara att bita ihop, ta sig ur sin comfort-zone och stolt lyfta vår skolas utveckling till skyar inför andra likasinnade. Tack och lov för dem härhemma som stöttar och har mat på bordet och kommer med glada tillrop och så de på lite distans som finns där så nära ändå. ❤❤❤