Som alltid när jag står inför avslut eller avsked fylls jag av ett vemod, på gränsen till sorgmod. Ändå är jag en person som redan är på väg framåt, i tanke och i handling. Som barn grät jag när vi bytte bil samtidigt som jag gladdes åt den nya, fina, blanka. När vi köpt hus och skulle flytta från den lägenhet som varit vårt första, gemensamma hem under några år, storgrät jag medans jag i tanken tapetserade och "möblade" vårt nya hem. Arbetar man i skolans värld blir det många avslut och avsked under läsårens gång. Skolavslutningar, kollegor kommer och går, elever slutar och så rullar det på. När nu semestern står för dörren, sommaren har redan intagit oss och vi sjungit in den precis som sig bör, är det dags att ta avslut igen. Vi har haft avskedsfest, firat och tackat av och tackat av igen. Ur korridorens mys har sugits ur det "gottaste" men nu är faktum här. Under lång tid har vi i korridoren skapat en atmosfär som är fylld av skratt, hjärtlighet, vänskap, öppenhet och kanske mest och bäst av allt, en tillåtande. Det har varit tillåtet att vara på topp och skämta och skratta men också att få vara låg och behöva en axel att luta sig mot. Att få kräkas och spy galla i ett sammanhang där man vet att det stannar och man får kraft till nya tag. Tillit och förtroende har legat som ett paraply över oss och glädjen i vår samvaro har gett oss alla nykickar när det har varit mörkt och tungt. Omtanken om att hålla lite koll på att var och en mäktar med och kanske behöver en kram eller hjälp med nåt har också funnits där som en ledstjärna för oss. Och såklart är det inte slut utan andan tar vi med oss, framåt, även om vi blir en något desarmerad skara. Nej andan i korridoren är inget som rubbas så lätt utan tvärtom måste vi låta det nya och de nya omslutas av den. Förhoppningsvis kommer också de som lämnar korridoren till förmån för andra korridorer ta med sig och sprida den utanför våra väggar. För det vi har är unikt och gör skillnad för många och det är värt att spridas och hålla i. Jag har inte gråtit, än och kanske kommer jag inte gråta men tomt blir det när så viktiga personer lämnar ens vardag. En vars dörr alltid stått öppen, där jag fått lämna mina tunga tankar och komma ut med lättare steg och sinne. Någon vars sätt att se på människor är en förebild jag för alltid tar med mig. Tack Åsa för djupa, intressanta och ibland svåra samtal. Du har gett uttryck för mycket, gjort starkt intryck på mig och andra och definitivt för alltid gjort avtryck. Å så du, du som fått mig att växa, våga och vinna! Du som såg vad jag hade i mig och plockade fram det. Sida vid sida har vi växeldragit och kompletterat varandra på så många vis och vi har nått längre än vi vågat hoppas men aldrig tagit det för givet. Vi har heller aldrig nöjt oss med mindre än att det blivit till det bästa för våra elever och att vi har gjort allt vi har kunnat och vi har gjort det tillsammans. Nu Catharina skiljs våra vägar åt men bara för att ta in på nya stigar att utforska som vänner. Kanske kommer det en dag när magneterna oss emellan blir för starka och vi återigen blir kollegor som vill göra skillnad. Till er båda, Åsa och Catharina, önskar jag varmt lycka till. Till er andra fantastiska, underbara, oumbärliga, vackra, galna, ljuvliga kvinnor i korridoren vill jag bara säga att snart är det höst igen och då ses vi över en kopp kaffe och ett skratt. Och så ses vi på den utlovade återträffen såklart!
