Flitens lampa!

Nu inte bara lyser den, flitens lampa, den gnistrar som sprakande fyrverkerier i slöjdsalen. Så här i sena timmen, när sommarlovet står inför dörren, då når kreativitet och produktivitet höjder som K2 skulle vara avundsjuk på. Från det att eleverna intar slöjdsalen när lektionen startar tills dess att klockan tickat förbi sluttid med flera minuter så arbetas och skapas det frenetiskt med sådan energi och lust att jag knappt hinner dra efter andan. Stämningen är på topp och vi har så roligt och trevligt (eller som kollegan uttrycker det "mys-pysigt" med, som jag tolkar det, lite avund och längtan i rösten). När det är dags att städa protesterar eleverna och de vill varken ha rast eller gå hem när lektionen är slut och varje möjlighet till att få komma extra ger pluspoäng till fröken. Varje stund som är lektionsfri, eller inte ens det ibland, så knackas det på, huvuden som sticks in och bedjande ögon som önskar få komma - en liten stund bara. Det är en ynnest att få ha dessa elever, följa deras utveckling, se hur de lyckas och vara en medpassagerare på deras resa i lärande och görande. Idag hade jag årskurs treor som, med högtidlig vördnad, sydde på symaskin för första gången och när jag skrev godkänt på pappret så visste stoltheten inga gränser. Efter lunch kom fyra flickor från fyran på extralektion, för att få lite egentid med fröken, ja helt enkelt lite "space". Och så roligt vi hade, vi spelade musik, vi sjöng och vi dansade samtidigt som flitens lampa lös som en julisol från en klarblå himmel. Det finns saker som grumlar arbetsglädjen men dit hör inte det jobb vi gör i slöjdsalen. Nej, där står glädjen högt i tak och jag älskar mitt jobb med eleverna. När jag får höra de magiska orden: "nu fattar jag" eller det där omisskännliga "aha" då vet jag varför.

Ett år till!

Så har jag lagt ytterligare en födelsedag bakom mig. Det där med att tiden går fortare ju äldre en blir är måhända en myt men en myt som är påtagligt kännbar. Själva firandet fick delas i omgångar på grund av rådande tider. En sväng till mor och far med fika på avstånd och senare firande hemma i trädgården i det fantastiska majvädret. Som toppen på firandet fick vi äran att ha vår lillskrutt som nattgäst och vad kan vara mysigare avslutning på en födelsedag än det. Så tacksam över livet och för var dag och självklart över de presenter jag förärades.

Om förutsättningar finns och ges!

När det är som mörkast, när molnen är som tyngst och det är svårt att se den minsta strimma ljus då bryter strålar av uppmuntran, värme och omtanke genom det dystra. Fina ord som ger styrka, hopp och kraft att klara av utmaningarna som en ställs inför men också modet att kämpa vidare. Bekräftelsen som så många har brytt  sig om att ge ger mig insikten om att det jag kämpar för gör och har gjort skillnad. Rörd ända in i mitt lärarhjärta av all omtanke, alla tillrop och all uppmuntran blir mina steg lättare, mitt sinne ljusare och hoppet är tillbaka. Som någon väldigt klok och mig kär person sa: "det är inte så svårt att få dig att se ur ett annat perspektiv." Innerligt tack för de orden! Eller hon ljusglimten som vet att sätta mig i arbete med något finurligt datakrångel bara för att få mig på andra tankar. De finns där och är så många som betyder så mycket. Flickorna i korridoren som är som salva på narig hud, kollegor som kämpar tillsammans och står starka när det svajar och håller i och håller ut. Så finns där en godispåse med gott och blandat, sött, salt, surt och då och då lite beskt, eleverna. De som gör jobbet till det mest underbara, roliga, lärorika, utmanande och fullständigt varierande. Inte en dag är den andra lik och varje dag får jag lära nytt, tänka om och hitta möjligheter allt för att de ska få lysa, lyckas och känna sitt värde samt fyllas med kunskaper för livet. I mitt flöde just idag kommer minnen om vad jag fått förmånen att vara del i tillsammans med några av dessa elever. Minnen för livet och där vi fått lysa och lyckas samt sätta Stocksätterskolan på kartan. Ett kvitto på att allting är möjligt om förutsättningar finns och ges. När så mitt arbete bekräftas av föräldrar till dessa elever då vet jag att de fått lyckas och då är jag nöjd och tillfreds med att kampen, striden är värt det.

Pest eller kolera!

Kan känna att jag, som den djupt grundade optimist jag är, börjar få en negativ klang i mina tankar, funderingar och nu också inlägg. Om jag får säga det själv har en av mina bättre sidor varit just att se möjligheter i nästan allt. Oavsett utmaningar, förändringar, svårigheter och bekymmer har jag nog alltid försökt hitta lösningar och kommit med glada tillrop och uppmuntrande stöd. Sedan en tid tillbaka känner jag att det har skett en förändring och jag kan tyvärr inte bara skylla på covid-19. Nej, det är något som naggar mig i kanten, som rör om i grytan och som påverkar utan att jag kan påverka för att förändra. När energi och kraft går åt till strider som redan är upplagda för förlust blir det smolk i glädjebägaren, för att uttrycka det lite slarvigt. De annars så lätta fötterna stegar tungt och det omöjliga som annars görs möjligt känns plötsligt helt ogenomförbart. Lusten, glädjen, kvalitén tappar sin färg, bleknar och blir till måsten och rutin. Flexibiliteten blir till en uttorkad gummisnodd som smulas sönder och tappar helt sin funktion och generositeten förloras i brist på gödning. Att ställas inför val där en i förväg kan med säkerhet konstatera att det bara kan bli sämre är aldrig ett val. Pest eller kolera!