På väg - Bokmässan 2019!

Sitter på tåget med destination Göteborg och årets bokmässa. Återigen ska jag göra ett inhopp och vara en del i denna litteraturens och författarnas cirkus. Cirkus som i något positivt då, förstås. Om man känner mig det minsta så förstår man att jag kommer att vara i himlen. Jag fullkomligt älskar böcker. Böcker i alla format. Böcker med vackra förtrollande bilder, pocket, faktalitteratur, uppslagsverk, ja allt. Romaner, tjocka som tegelstenar, som läses som om varje ord är en gåva, varje kapitel är en resa och som vid ankomsten till ändstationen inger känslan av vemod ja, nästan sorg. Barnböckerna som skapar magi mellan den som läser och den som blir läst för. Bilderböckerna med dess rikedom i färgglada bilder som eggar fantasin eller bilder i nedtonade mjuka pastellfärger som väcker längtan och skapar ro. Även som vuxen köper jag barnböcker, jag har dem som prydnad även om jag såklart läser dem för barnbarnet när så önskas. Och visst ska vi vara rädda om böckerna men det ska synas på en barnbok att den varit med om en och annan barnahand. I vårt bibliotek, ja vi kallar vårt allrum för det, lite prentantiöst kanske men det är så vi känner, där har vi hyllrader av böcker och det är som en aldrig sinande källa av förlustelse. Ibland sitter jag bara där och njuter av att titta på böckernas ryggar, funderar på vilken som ska bli min nästa, ska jag bara bläddra, ska jag läsa om ett guldkorn eller ska jag öppna en ny värld som jag aldrig bevistat förut. Hursomhelst kommer nog detta bibliotek få nya inneboende efter dessa dagar, nya resor att ta och nya världar att upptäcka. Om jag redan nu vet vad jag vill inhandla? Å, nej, nu är det impulsivitet som gäller, här och nu. Vad inspirerar, vem rekommenderar och vad kan jag inte motstå? Det sista handlar nästan alltid om barnböckerna, vilka jag dras till som biet till blomman och som ger mig livets sötma precis som honung. Och apropå honung kanhända finns något om Nalle Puh. Klart är att det nog finns ett par favoriter, Katarina Wennstam är en (vilken modig kvinna hon är) och så är jag nyfiken på 1794, efterföljaren av 1793 som jag rekommenderade friskt på förra årets bokmässa utan att ha läst den. Nu har jag läst den och mina rekommendationer är om möjligt än varmare. Undrar vilken bok eller vilka böcker som hamnar i min bokpåse dessa dagar och hur tung min resväska blir när jag vänder kosan hemåt? Spännande, fortsättning följer...

Åtta ben och skräck!

Jag rår inte för det och jag kan intala mig själv att jag är löjlig men det spelar ingen roll... Jag är så j-a rädd, nej inte rädd, skräckslagen, lamslagen av fruktan och jag rår inte över det. Mina skrik ekar i huset och alla som finns i min närhet förstår precis vad det är som händer. Och det händer hela tiden så här års. Nu kommer de nämligen in, in från kylan, in i stugvärmen och springer runt, helt olovandes och bara plötsligt är där. Åtta långa, ludna ben, utspretade på väggen, alltid precis där jag ska gå. Mitt i trappan möts vi öga mot öga och jag skriker... Vid ljusknappen, varför alltid vid ljusknappen? Alltid där jag precis ska till att sätta min hand eller där jag, ve och fasa, nyss hållt min hand. Och jag skriker! Magen vänder sig, jag blir stel och jag mår på riktigt illa. Vi pratar spindlar, inga små saker, inte med en liten ärtkropp och tunna sytrådsben eller små röda, racersnabba. Nej, vi pratar decimeterstora, svarta med ledade ben som är tjocka som tändstickor. De dumpar när de rör sig över golvet, väggen, taket och ändå hörs de inte utan plötsligt finns de där bara. Och jag ser dem och skriker... Löjligt? Ja! Hjälper det? Nej! Jag hör "hajen-ljudet" och är bara så in i "bänkens" rädd. Mitt förnuft säger att de är inte farliga men min instinkt överröstar förnuftets röst med råge. Som tur är har jag en egen superhjälte som rycker ut när jag skriker och bär mig åt, även om jag tror att han är lite rädd han också.

Ordens rikedom och förödelse!

Ibland kan jag roa mig med att fundera på vackra ord. En del är av den typen att de sällan används på grund av att de hör hemma i så få sammanhang. Några känns gammeldags och förlegade, det är de som får ett varnande grönt streck under sig i ordbehandlingsprogrammen. Om man då gör en högerklick så får man veta att man ska:
"Beakta ordformen. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande." 
Detta händer mig ofta och jag kan inte förstå att orden har ett "bäst-före-datum". För mig är orden skatter som jag kan frossa i utan att de nånsin tar slut. De är som en icke-sinande källa som förgyller mitt skrivande. Jag kan fritt välja och vraka och ibland bara låta dem strömma genom mina sinnen och formas till texter. Orden blir för mig som ett vackert halsband där pärlorna är många och oändliga till färg och form. Jag vet dock att ord kan användas i helt andra sammanhang. De kan missbrukas och bli ett vapen som förgör och förstör. Ord kan värma och få människor att växa men de kan också såra och ge ärr för livet. Vi ska akta oss för att missbruka orden men vi ska inte vara rädda för att bruka dem. Låt ordet flyga fritt men ta ansvar för hur de landar och tas emot. Orden är en gåva att förvalta, låt oss förvalta dem väl.

En härlig stund!

Ofta slår det mig att det finns så många otroliga kvinnor, inte bara runtom mig utan överallt. Kanske inbillar jag mig men jag tycker att kvinnor har fått större plats eller såklart tar större plats, tar den plats de, vi har rätt till. Det är också möjligt att det är det jag väljer att se, kvinnorna alltså. Kvinnorna som kämpar för en jämlik plats, en självklar plats men ack så ifrågasatt. Där är kvinnorna som modigt står upp och kräver förändring och där är de kvinnor som drabbas och som själva får kämpa för sin förändring och till och med sitt liv. Alla dessa kvinnor är mina hjältar, mina förebilder, mitt hopp och min förtröstan i en värld där de behövs för att göra skillnad. En del kämpar i det tysta och andra står på barrikaderna med röster som ekar världen över. Gemensamt är att de är goda förebilder för våra flickor och unga kvinnor. Men de finns också i vår vardag, i min, och de är viktiga. I salen intill min härbärgerar en helt fantastisk kvinna. Hon är vacker, smart, kreativ och helt enkelt bara underbart härlig. Det här är en kvinna som sprider värme, glädje och kärlek. Som kollega är hon en outsinlig källa av inspiration och ett föredöme i sitt arbete med eleverna. Idag hade vi en härlig stund tillsammans och jag ser fram emot att de blir flera. Du är en sådan ljuvlig kvinna, Edvina och jag är så glad att jag får vara med om dig.

Innerligt trött!

Efter en riktigt lång dag släcker jag ner, stänger dörren till min sal och går med trötta steg ut till en ensamt väntande bil. Inte en enda själ finns kvar när jag hör klicket i dörrlåset bakom mig. Väl i bilen sköljer tröttheten över mig och den enda tanke jag kan tänka är att bara få åka raka vägen hem, hem till tystnad, till ro och vila. Funderar lite över dagen, den gångna veckan och på att det faktiskt redan är fredag imorgon och inser med ens att det är helt ok. Det är okej att vara trött efter en lång arbetsdag och en ganska smockfull vecka. Ofta kan jag känna en frustration när jag är trött, lite irriterad på mig själv och grinig för att jag inte riktigt mäktar att ta tag i något. Men det är ju bara mänskligt, inget konstigt, en primär känsla som talar om för oss att det är dags att vila. Det är som en säkerhetsventil som slår till eller ifrån för att vi ska hålla över tid. Väl hemma ringer jag upp dottern och tillsammans konstaterar vi att vi är så innerligt trötta men att det är som det ska och helt enkelt helt okej.

I tiden!

Mycket av det som flödar i mina flöden scrollar jag bara förbi och reflekterar knappt över vad det är. Egentligen spelar det ingen roll vilket flöde jag än befinner mig i så är där en massa ointressant som jag inte vill ägna tid åt. I mailboxen smattrar det in en massa, framförallt reklam och numer är det samma i sociala medier som Facebook och Instagram. Jag tänker att jag har själv valt att dels inneha konton och dels att jag aktivt öppnar och scrollar genom dem. Mycket av det jag möts av fyller mig med glädje och innerlig värme, för där är bilder och status från vänner, nära och kära. Det är de jag själv valt och vill möta när jag öppnar mina sociala medier. Tyvärr så hamnar där också en massa skräp som inte jag har valt och aldrig skulle välja. Till exempel när jag ska söka via Google kommer en massa nyheter upp, det kan vara från en dagstidning eller kvällstidning men jag har noterat att det allt oftare är mer suspekta nyhetssajter. Till en början scrollade jag bara förbi men har nu faktiskt börja att aktivt välja bort. Ibland dyker det upp en massa kloka ord om livet, hur vi ska leva, vad vi ska bejaka och hur vi kan bli lite lyckligare och då och då dyker det upp små guldkorn. Häromdagen hittade jag följande i mitt flöde:

Det var inte bara ett guldkorn utan också väldigt sant. Det händer att jag blir påverkad och berörd av det jag möter när jag scrollar runt och det tänker jag är något positivt. Jag blir glad av en bild, jag blir tagen av ett inlägg som handlar om hur skört livet är och jag kan bli arg för att det finns en hel del idioter därute som tror att de har rätten att såra, kränka och än värre saker än så. Ibland blir jag bara irriterad över hur saker och ting förvrängs beroende på ur vilket perspektiv vi belyser saker från. Häromdagen läste jag en artikel om att barn idag kan inte klippa för att de håller på med skärmar hela tiden. Då kan jag säga att jag vill göra uppror, stå på barrikaderna och skrika, springa gatlopp ja, vad som helst för att alla ska inse att våra barn kan inte klippa för att vuxna inte har nog med tid att lära dem och det tror jag vi kan beskylla skärmarna för. Och om vi läser mellan raderna så menar jag att oavsett vad vi ser som brister hos våra barn så handlar det till syvende och sistens om oss vuxna och vad vi gör av vår tid.  

Flöden och sociala medier, bekräftelser och "likes" i all ära men vad kan kännas bättre än när ens kollegor uttrycker att de tycker om att jag dyker upp i "korridoren". Varm i hjärtat, glad i själen fylls jag av energi och känner mig så lyckligt lottad över att ha dessa kvinnor omkring mig. Ni vet vilka ni är, "korridorskvinnorna".

När det snurrar på!

Hur ofta tänker vi inte tanken att det snart blir bättre, att det snart lugnar ner sig bara... Just det där lilla ordet, bara. Bara det här blir gjort och jag ska bara... Och visst blir det gjort och visst ska jag bara men precis som för Alfons kommer det nya "skabara". Ibland snurrar det på precis som det ska, de "skabara" är vardagens sysslor som får livet att fungera och är återkommande i vardagen. Hemma och på jobbet så finns de där och väntar på att betas av innan... Ja innan vad då? Ibland snurrar det på som värsta karusellen, det kommer som i stim och det gäller att ta ett djupt andetag, samla kraft och ta tag. Visst är det ändå mänskligt att det då och då kan kännas aningens övermäktigt. Under den senaste veckan har jag känt av den där känslan av att det är oöverstigligt, att det inte finns en ände och kanske mest att det inte syns. Idag la jag sista handen vid det sista stimmet i karusellen och kände ändå känslan av att ha åstadkommit något som gör skillnad, om än liten sett ur ett universumsperspektiv. Nu kanske det lugnar sig lite så att jag kan komma ikapp med de "skabara" som fick lov att vänta på sig när jag bara skulle... Eller kanske som Alfons och hans pappa som bara skulle skratta färdigt först. Något att ta efter när det snurrar på.

Kammar'n!

Det är något alldeles särskilt med kammar'n. Det är ett ord som har så många skepnader och det är bara fantasin som sätter gränser. Visst kan vi se det lilla trånga rummet innanför köket, med en liten smal säng, ett nattygsbord och kanske en byrå när vi föreställer oss "pigkammar'n" från en svunnen tid. "Klädkammar'n" ligger mer nära i tid och åtminstone kallar vi vårt förvaringsutrymme för allsköns avlagda kläder samt de för årstiden mer inaktuella för just det. Det står för övrigt klk på husets ritning vilket betyder just detsamma. Det rum som vi faktiskt tillbringar största delen av vårt liv benämns inte bara som sovrum utan också som "sängkammar'n" vilket ger lite mer lyster åt fantasin. Hemma hos min mormor och morfar var "kammar'n" ett litet rum innanför köket. Där fanns telefonen, ståendes på ett speciellt telefonbord som skulle fått retro-intresserade att spärra upp ögonen. Där fanns också ett par fåtöljer, en gungstol, ett litet bord och en liten soffa. Och detta var då rakt inte vilken soffa som helst, den var blytung vilket inte var så underligt då det var baksätet till en gammal bil av okänd modell. Den var omklädd efter konstens alla regler och ingen kunde ana vad som gömde sig därunder. Det var blommor i fönstren, en fin duk och korsord på det lilla bordet. Som jag älskade denna kammare, inte för möblerna eller blommornas skull utan för att det var ett rum där vi umgicks, vi fikade  vi pratade, löste korsord och spelade spel. Det var litet, det var trångt men ack sådan atmosfär. När jag nu som vuxen tänker tillbaks förstår jag att det var mormor och morfar som skapade denna atmosfär genom att de alltid tog sig tid och gav den kravlöst till oss barn. Så mycket det har betytt för oss som var barn där och då och så många lyckliga stunder det gav. Så inte är det konstigt att "kammar'n" är ett av de vackraste ord jag vet.