Härlig eftermiddag!

Oftast när jag får en förfrågan så tänker jag inte innan jag svarar. Eftertankens kranka blekhet kommer efteråt, kan jag lugnt säga. Häromdagen fick jag ett mail med en fråga och jag tänkte som vanligt inte, utan sa bara ja och så var det med det. Efteråt gick så förståndet in och jag insåg vad jag gjort. Tvivel och tveksamhet drabbade mig men sagt och lovat, så gjorde jag det jag blivit ombedd att göra och vilken härlig eftermiddag det har varit. Fantastiska kvinnor som är pelare i vår verksamhet, och jag fick för en eftermiddag dela deras tid. Jag tror att uppdraget bestod i att lära ut men jag lärde mig kanske mer och framförallt kändes det så gott och bekvämt. Som den samlare jag är så sparar jag på goa stunder och har precis lagt denna eftermiddag till samlingarna. Grått och trist är det i november och denna värre än nånsin men eftermiddagens sällskap lyste upp och värmde ändå in i hjärteroten.

Inbillning!

Jag är en person som älskar ord, älskar hur ord förändrar, påverkar och berör. Det finns dock ord som jag har svårt för, ord som jag ogillar och verkligen tycker illa om. Ord som inte i något sammanhang känns behagliga. Inbillning är ett sådant ord. Jag gillar det inte, tycker det är riktigt avskyvärt faktiskt. Det är ett ord som aldrig, i något sammanhang, känns bekvämt, rätt eller rättvist. Att inbilla sig saker är att hitta på något som inte finns - påstår någon annan. Du har ont, kroppen värker, läkarna hittar inget fel, du inbillar dig. Du känner dig förföljd, du tycker att någon är obehaglig men inget har hänt, du inbillar dig. Du ser blickar, känner något i luften, känner dig utsatt eller utanför men allt är bara inbillning - påstår andra. Inbillning är en känsla du känner som du är övertygad om att den finns och är rätt men som någon annan påstår inte finns. Det är tufft att ta in! Men låt oss tänka tanken en gång till... Om inbillningen inte är på låtsas, om värken, smärtan är och faktiskt beror på att något i kroppen är fel, vilket är värst? Tänk om någon, på riktigt, förföljer dig och på något sätt vill dig illa och ingen tar dig på allvar. Eller om blickarna du ser faktiskt existerar och din känsla av att vara utsatt eller utanför stämmer. Oavsett är det nog så att känslan, det som andra kallar inbillning, finns där och det är just det som är mardrömmen och det värsta scenariot  - att det är på riktigt. Ingen kan säga till någon annan vad som är rätt eller fel att känna, gör det ont så gör det ont oavsett.

Kärt möte som minner om fyra magiska år!

Valborg, Hallsbergsmarken och Allhelgona har något gemensamt nämligen att det är då hallsbergare går man ur huse och möjligheten att träffa på människor som en inte sett sedan länge, är stor. "Marken" och vårbrasan kanske inte känns helt otippat, då det är tradition att första fredagen efter första tisdagen i oktober gå på marknad bara för att, och Verners backe med brasa, fiskdamm och chokladhjul, för att det är så det ska vara. Allhelgonahelgen kanske känns märkligt men i vår omtanke om de kära vi mist sluter vi upp på kyrkogården för att tända ljus och förenas i våra minnen. När jag har risat och pyntat min fars grav och tänd lyktan som sig bör, ser jag i ögonvrån en gestalt jag känner väl igen. Hon är stor nu, på väg mot vuxenlivet men som jag minns henne, en liten, härlig tjej med mycket skinn på näsan. I fyra år fick jag låna henne och hennes klasskompisar och vara delaktig i deras utveckling och lärande. Fyra magiska år med "hemliga ord", utematte, engelskafilmer, experiment, planeter, bullbak, mera experiment och BLOGGANDE. Ett bloggande som tog oss till Stockholm, final och till och med vinst i Webbstjärnans nationella bloggtävling. Fyra år med en klass med fantastiska elever, en spretig blandning med unika individer i en allsköns blandning. Minnena väller över mig när jag bestämmer mig för att gå fram och hälsa. Tänker att det faktiskt har gått sex år. Ändå ser jag samma glimt, samma glädje och känner samma känsla av samhörighet som då det begav sig. Vi kramas och det är som om tiden stått still.  Kramen är varm och innerlig och rymmer nostalgi och minnen. Det är samma kram som vi gav varann den där avslutningsdagen när vi sånär missade varandra. Det är märkligt hur tid kan vara så totalt oväsentligt och hur naturligt vi faller in och pladdrar om gemensamma minnen och om framtiden. Du är dig lik och jag känner en tillförsikt över att det är tjejer som du som ska vara med och driva förändring där förändring behövs. Vi säger hej då och jag går därifrån med massor av omtumlande känslor. Stolt över att få vara en människa, lärare, som har möjlighet att göra avtryck och skillnad och sådan glädje och värme över att ha så många fina minnen gemensamt med elever som kommit och gått.
När jag efter en lång måndag efter några lediga dagar är på väg hem återupptäcker jag de små bevisen på uppskattning som jag blivit hedrad med. Stolt och rörd låser jag dörren till min slöjdsal och konstaterar än en gång att jag älskar mitt jobb.