Till minne!

Du var sjutton år första gången du stod i min hall och du klev rakt in i mitt hjärta. Rakt in, redde bo och blev kvar. En liten, kaxig tjej, så levnadsglad och stark men ack så skör. Jag hade äran att få bli din "bonusmorsa" och vi fightades mot världen tillsammans. Vår gemensamma resa var långt ifrån enkel, det var en berg- och dalbana i skratt, gråt, glädje och djupaste mörker. Ditt skratt och dina idéer gjorde världen lite färggladare och det mörker du bar inom dig gjorde vi allt för att hjälpa dig bära. Du blev en del av vår familj, omtyckt och älskad, en storasyster, ett barnbarn och inte minst en bonusdotter. Du skrämde oss till oro många gånger men din levnadsglädje gav oss hopp, hopp om vändning, hopp om att livet skulle ljusna och att allt skulle bli bra. Vi såg ljuset i tunneln och trodde att ljuset nådde dig. Så kom den dag då min telefon ringde och jag förstod direkt, ditt ljus hade slocknat och kanske, kanske har äntligen din själ, ditt innersta fått frid. Inga ord i världen kan beskriva den smärta och saknad som finns inom mig men jag håller mig fast vid tanken på att du vilar nu, tryggt och stilla. I mitt hjärta, i våra hjärtan kommer du alltid ha din plats och vi ska minnas dig med kärlek och värme av att få upplevt dig. Tröst är också att veta att du var så älskad, så älskad av så många som du också förenade. Så fina vänner som är till stöd för varann i denna gemensamma sorg och saknad som du efterlämnar men också i den kärlek vi har gemensamt genom dig. Det är ofattbart att förstå att du är borta, att du aldrig mer ska vilja ta en fika, aldrig mer ska bjuda på kladdkaka eller göra smoothie och aldrig mer ge mig den där stora, varma kramen och säga "Det ordnar sig, bonusmorsan!" Jag blundar, mina tårar rinner och jag viskar och hoppas att du kan höra mig "puss&kram&nypistjärten, sov gott -- jag älskar dig.

När sorgen drabbar!

Så knackar den på, sorgen eller snarare bankar, ovillkorligt, pockande på uppmärksamhet. Det går inte att värja sig, den lamslår, förlamande, krypande intar den alla sinnen. Hjärtats tickande, blodets brusande och halsen som drar ihop sig och gråten som sköljer som en flodvåg, helt omöjlig att hejda. Det sägs att den är självisk, må så vara, men när den drabbar så gör den. Mitt i sorgen pockar vardagen på, vi jobbar, vi äter och ja, till och med skrattar. Allt runtomkring oss får oss att för en stund glömma eller i varje fall distraheras ett ögonblick. Ett ögonblick - och när du minst anar kommer den, som en ångvält kör den rakt in, rakt på och fullständigt kör över en. Det är som en stor, fet smäll som kommer ingenstans ifrån. Smärtan, saknaden, tomrummet, vanmakten, hjälplösheten och den där förbannade sorgen som drabbar. Självisk eller inte, den bottnar i en kärlek till någon som är saknad. Som jag älskade!