Intryck och avtryck!

Det är i möten vi växer, utvecklas, förändras och får syn på oss själva i samspel med andra. Ibland kan de vara svåra, obekväma nästintill obehagliga och definitivt inte givande men ändå gör de nånting med oss. Och ibland är det som om dessa möten är en pusselbit som man letat efter, nånting som fyller ett hål där man inte ens visste att det fanns ett och för alltid skapar ett avtryck i en. Att vara en del i nånting som bara händer, ett möte som inte är förutbestämt eller planerat utan bara uppstår som i magi. Efter en lång dag av diskussioner, reflektioner och analyserande lägger vi jobbet åt sidan, äter en god middag och möts. Vi sitter kring ett bord och delar med oss av varandra på ett sätt som visar på tillit och förtroende. Åldern har ingen betydelse, vi är olika både till personlighet och profession men detta möte förenar oss och också det faktum att vi är kvinnor. Stämningen är härligt generös och uppsluppen och helt utan prestige. En fantastisk kväll med fantastiska kvinnor som gjort intryck och avtryck som jag kommer att bära med mig - länge.

Fantastiska kvinnor!

Jag står i dörröppningen och ser på två av de viktigaste kvinnorna i mitt liv. En stund får jag bara stå och betrakta dem och hela mitt inre fylls av värme och kärlek. Livet har inte alltid farit väl med dessa två, båda bär på ryggsäckar men av olika slag. De har dock inte gett upp utan tappert kämpat vidare och framåt. Tårarna stiger upp i mina ögon och halsen blir aningen för trång när de båda samtidigt får syn på mig och spricker upp av glädje. Den kärlek som omfamnar mig är som en lavin samtidigt som  den är som en spegelblank sjö, kav lugn och stilla. Båda bär på sorger och har ärr efter livets prövningar men så fyllda av kärlek och alltid beredda att dela den och jag är en av de lyckligt lottade som får ta del. En av kvinnorna är min fantastiska mamma, min hjältinna som bär mig när jag har tungt, som ger mig kraft när jag sviktar trots att hennes egen tryter. Den andra kvinnan är min kusin, hon som bevisat att ingenting är omöjligt trots att flera trodde motsatsen. Hon står mig så nära trots att vi inte ses särskilt ofta men den närhet vi har, har inget med tid och avstånd att göra. Som jag älskar dessa två!

Samma dag tar tåget mig till en annan kvinna som inte bara är viktig och fantastisk utan en del av mig, en stor del. Hon möter vid tåget och stoltheten och kärleken får nästan mitt hjärta att brista. Jag minns när vi låg bredvid varandra på kvällen och fantiserade om hur det skulle bli när hon blev stor. Hur jag skulle komma och hälsa på och nu är det verklighet. Overkligt vart tiden tog vägen och hur fort min kickunge växte upp till en ung, stark, självständig kvinna som tack och lov fortfarande behöver mig ibland.

Under helgen som gått har jag fått möta fler fantastiska kvinnor. Det slår mig hur van jag är att vara omgiven av bullriga män och hur härligt det känns att finnas med i ett sammanhang med dessa fina kvinnor. Vi sammanförs för att vi delar två underbara unga människor som låter oss få dela deras tid och som tar emot oss med öppna armar. Vi är, om man ser till tid, ganska  nya bekantskaper, men det märks inte. Det är en innerlig stämning och helgen innehåller både skratt och djupare samtal. Här är två unga kvinnor som jag ser fram emot att lära känna närmare. De inger hopp om framtiden för kvinnor och de har yrken där jag är övertygad om att de kommer att göra skillnad. Där är vi två kvinnor som i framtiden kommer att dela både glädje, kärlek och troligtvis oro och så ytterligare en generation som är del av det öde som sammanfört oss alla. Återvänder hem, påfylld och innerligt tacksam över det vi delat denna helg.

Ögat!

Idag för 60 år sedan föddes en liten parvel som fyra år senare skulle bli min storebror. Jag kan inte påstå att han var världens snällaste storebror för ibland var det ganska tuffa tag. Istället för kram fick jag mig då och då en knytnäve högst uppe på armen så att den ibland domnade till och med. (Obs, vi var barn och det gav verkligen inga men för livet.) Det var dock en storebror jag såg upp till, han var cool, modig, lite galen, bollsäker och snabb. I våra lekar och spel ville jag allra helst vara i hans lag, inte bara för att han var bäst utan för att jag ville inte ha honom emot mig. Om någon annan sa något illa om honom försvarade jag honom med näbbar och klor. Åren har gått och numera får jag en kram då och då och inga smällar på armen, möjligtvis munhuggs vi då och då. Kanske är han inte lika snabb och bollsäker men har så många andra fina kvalitéer, omtänksam, generös, alltid med en utsträckt hand till hjälp och alltid en vilja att det ska bli så bra som möjligt för alla. Han är den personen som en säkert vet bara är ett telefonsamtal bort. Idag fyller han, min fina storebror 60 år och jag önskar honom den bästa födelsedagen och massor med lycka framledes. Älskar dig brorsan!

Oåterkalleligt!

Beslut kan vara riktigt knepiga att fatta, att välja rätt eller fel - vågskålen står och väger. Att ta nya kliv men kanske inte helt beroende av orsaker som en rår över själv. Det ena ger det andra och plötsligt är domino-effekten ett faktum. Det första ger det tredje och plötsligt trillar de på plats - pusselbitarna. Att ha provat på för att veta att en klarar det men också ta kliv tillbaka och att känna att det är ok när det inte är det, ok alltså. Svårt kanske att ha mod nog att backa bandet, att släppa, ta nya tag och samtidigt gå tillbaka. Många dörrar har stått halvöppna, en del med handtaget nere och foten över tröskeln men så har det varit som det hållit mig fast och dragit mig tillbaka. Dörrarna har stängts, i alla fall har tillfällen runnit mellan mina fingrar. Det har funnits en hel del tillfällen till val och möjligheter men jag har alltid valt med mitt hjärta. Ångrar jag något? Nja! Hade jag gjort annorlunda? Troligtvis inte! Är jag bitter? Knappast! Mina val gör jag själv, oftast efter överläggning med mina kära och nära och nu är det dags igen. Denna gång är valet lätt, obönhörligt bestämt och solklart för mig. Till och med finns där ett uns av lättnad för långt inne vet jag vad jag är och om det är oklart har jag minst en kollega som aldrig får mig att glömma det. Det finns delar som är betydligt mer komplicerat som relationer, känslor, människor mm mm men även om inte jag själv styr beslutet är valet ändå mitt och oåterkalleligt. Visst gör det mer ont med vissa förändringar men det gör ont också när knoppar brister men det kommer något vackert därur.

Förändringens vindar!

Våren är här även om snön gäckar oss och aprilvädret smittar vidare till maj. Sol, regn, snö och hagel om vartannat. Den blå skyn skymtar mellan mörka moln och det slår mig att det är precis som livet. Ljus och mörker i en salig röra. Just nu är det mesta en röra även om den inte bara är av ondo. Vårvindarna som viner uppe i trädtopparna viskar om förändringar och en del är till det bättre och andra får grunden att vibrera. Vissa saker vet en med säkerhet att de kommer förr eller senare, andra slår ner som en bomb och lämnar ett virrvarr av tankar och frågetecken. En del dörrar stängs och andra öppnas och tröskeln är där för att klivas över. Ibland påverkar vi inte förändringen men kanske är den det som krävs för att beslut ska fattas som kanske borde fattats för länge sedan. Vad som än händer, vart jag mig än vänder så finns där människor som alltid förblir mina nära och kära och de finns där oavsett. När mina blickar återigen lyfter mot skyn så är där mest ljust och blått, ett tecken om att våren är här för att stanna...