Barracuda -67!

Motorlyft!

I vårt garage står en gammal bil från -67. Det är en Plymouth Barracuda och varje gång jag ser den tar den mig med på en nostalgitripp. Egentligen är det äldste sonens men för 27 år sedan var det en annan ung man som stod som ägare. Samme man som jag, för övrigt, numera är gift med. Vi pratar alltså om exakt samma bil. Tack vare registreringsnumret kunde den spåras till en ägare i norra Värmland. Efter några telefonsamtal och en resa, bytte denna bil ägare ytterligare en gång. Nu är det inte så enkelt att köpa en bil i delar, delar som dessutom kostar pengar. Eller vad sägs om bultar för 100 - 150:-, PER STYCK. Tålamodet kräver sitt men plånboken styr. Att vara fattig student och renovera en kostsam amerikanare, är som att stoppa pengar i en sparbössa som man kastat bort nyckeln till. Det är nu inte bara tid, pengar och tålamod som krävs. Kunskap är ett måste och det man inte kan, får man lära på vägen, så att säga. Viktigast av allt är kanske det stöd och den uppmuntran som nära & kära och omgivningen kan ge. Vad gäller detta är sonen lyckosam. Vid sin sida har han en lillebror som alltid är beredd med en utsträckt hand, han har en kompis som aldrig ger upp utan knuffar på i rätt riktning och vi andra här hemma står för markservice och ivriga hejarop. Full av beundran står jag bredvid och ser på, ett till synes ibland omöjligt arbete, som sakteliga tar form. Jag imponeras av den envishet och det tålamod och kanske mest av allt av den målmedvetenhet som finns där. Glad och lycklig är jag också över att få ha dessa fina grabbar omkring mig och om jag kan bidra med det minsta lilla är det nog för mig. (Förnekar dock inte att jag är så trött på svarta oljefingrar överallt!)