Floskler!

Jag läser mer än gärna, ibland tunga, litterära verk som är kulturellt erkända och imponerande. Ibland vill jag dock läsa lättsmälta böcker. Böcker som rinner som ett porlande vatten om våren. Det finns ingen ondska, kanske någon liten intrig eller möjligtvis en sorg. Nu menar jag INTE att förringa sorgen utan jag menar att böckernas handling har en balans av det som är ont och gott och framförallt; det slutar lyckligt. Precis sådana böcker skriver Lucy Dillon. Hennes boktitlar svämmar över av vardagliga klichéer och romantiska floskler; ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, ”Tango för vilsna själar”, ”Hundar, hus och hjärtats längtan” mfl.

Vad betyder egentligen orden klichéer och floskler? Ja, egentligen är det nog ett begrepp för "välklingande ord utan djupare innebörd". Synonymerna är många; klyscha, plattityd, banaliteter - helt enkelt tomma ord utan mening. Men det är just det jag gillar med Lucy Dillons böcker. De är enkla och banala men fulla av romantik, vänskap, kärlek och tårar. Egentligen en blandning av livet. Visst är karaktärerna vackra men inte alltid framgångsrika, visst slutar det lyckligt men inte alltid utan kamp och tårar och visst är språket enkelt. Men visst är det så att det faktiskt är precis det jag är ute efter ibland. Lite floskler och romantik för en stunds avkoppling.