De där små!

Alla får vi aningen av ett fånigt leende när vi ser små bebisar.  När de små får några månader på sig så envisas vi att jollra och tramsa, allt för ett leende eller två. Sedan finns det de som aldrig behöver anstränga sig det minsta. Bebisar och småbarn faller som käglor och dras till dem som flugor till socker. Sonen har det! Det där som de små dras till. De sträcker ut sina små knubbiga armar mot honom och avfyrar leenden som skulle få inlandsisen att smälta på ett ögonblick. Väl i hans famn ser man tydligt hur de finner sig väl tillrätta och han också för den delen. Än har han inga egna små men jag misstänker att klockan har börjat att ticka. Hur mycket jag än längtar efter att få bli farmor så hoppas jag att de väntar och njuter av bara varandra, ett tag till, sonen och sambon.