Tänk er en hög med texter, texter skrivna av elever i 9-årsåldern. Berättelser om äventyr och faktatexter om skogssnigeln och skogsödlan. I dessa texter ligger mången möda och stort besvär. En del är med ytterst få ord skrivna och på andra har pennat flödat. Runda, lite snirkliga bokstäver formade med omsorgsfullhet. Spretiga kråkfötter i en allsköns blandning av stora och små. Och så de där texterna som är skrivna som vi pratar. Ibland i en enda lång harang där det är svårt att avgöra var orden börjar och tar slut. Gemensamt för dem alla är att de är skrivna utifrån de förutsättningar som finns. Bakom varje text och penna sitter en förmåga och som utifrån sina möjligheter skapar det bästa den förmår. Sedan är det upp till mig att bedöma, tack och lov inte ensam. Efter diskussioner, våndor och en och annan sliten hårtuss vänder vi och vrider på texterna ytterligare en gång. Det går så långt att vi tar råd av provansvarig och hon ger oss just det stöd vi behöver för att göra en rättvis bedömning av alla texter. Jag är glad att jag delar ansvaret att bedöma dessa prov med andra, mycket kompetenta lärare. Diskussionerna går varma men det är högt i tak och alla har vi ett gemensamt mål, att oavsett resultat ska vi bedöma utifrån elevens bästa kunskapsuppfyllelse. Här, nu och i framtiden.
När jag återgår till klassrummet och sitter och tittar ut över mina elever som är engagerade och ambitiösa, slår det mig att här finns en outsinlig källa av förmågor. Jag ska bara leda dem så att de växer därifrån de är, se till att ansa och ge dem näring genom respons, uppmuntran och kunskap varje dag. Vi kan om vi vill och om vi vet varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar