Visst är det bra att ta en paus ibland, stanna upp och fundera på vart man är på väg och vad man vill. När det har blivit lite för mycket av mycket eller när man helt enkelt är aningen sliten. Att ta en paus för att vila och få förnyade krafter, är ju ett måste om man ska orka. Det är när pausen gäller relationer eller vänskap som frågetecknen tornar upp sig. Varför ska man ta en paus från sin vän? Är det för att det är tungt eller jobbigt eller vad? Är det inte just då som vänner behöver varandra, när det är påfrestande? En vän som vill ta en paus, för en tid, är det en vän? Likväl i en relation borde man väl stå vid varandras sida när det är som jobbigast. Det går ju inte att vänta på att saker ska bli bättre och då vara vänner igen. Nej, en vän står där i vått och torrt, vänder inte ryggen till utan reder ut misstag och missförstånd. Det är när svårigheterna dyker upp som det visar sig vilken vän som står kvar och sträcker ut sin hand och förblir en vän.
Jag sådde några blommor, en för varje vän.
Jag tror att det var fyra, men särskilt minns jag en.
Det blev sen höst och vinter, och blommorna de dog.
På våren kom de åter, men bara tre stod kvar och log.
Så kom det stora regnet med moln så stora grå
och nästa gång jag fann dem var de bara två.
Sedan kom då solen med allt det ljus den har
och plötsligt står där ensam en liten blomma kvar.
Du härdade ut i solen, du drunknade i regn,
men ett är ändå säkert, Du är en verklig vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar