Julen är här!

Nu ligger lugnet och friden stilla över hemmet precis som det täcke av snö som vi önskar skulle ligga utanför. Det är svårt att tillfredsställa människan. Vi vill ha snö till jul och lite lagom kyla men vi vill inte skotta och för kallt får det absolut inte bli.

Innan jul far vi runt som skållade troll (hur de nu ser ut) och allt ska hinnas med som sitter ihop med jul: -klappar, -bak, -gran, -musik, -städning, -pynt, -kort, -pyssel, -handling, -stök, -godis, mm mm.


När sedan julaftonen är förbi och klapparna är utdelade, då äntligen inträffar det viktigaste: julstämningen. Först då sätter man sig ner och njuter av allt det som hör julen till. Fast jag måste erkänna att jag, på något sätt, njuter av julruschen också. Det är något visst med att stegra förväntningarna, att planera och stöka inför det som komma skall.




Jag skriver listor i långa banor, önskelistor, inköpslistor, att-göra-listor, julbordslista mfl. Sedan får jag stryka allt eftersom. Ja, det är inte bara jag som vill stryka. Det tillhör det mest populära på att-göra-listan, att få stryka, alltså. Och då pratar vi inte om att stryka juldukarna, utan om att stryka på de, numera vida kända mamma Veronie-listorna. Ibland hinns det nästan inte bli klart förräns någon undrar om man inte kan få stryka på listan. Men det måste i alla fall vara nästan klart!

Så här i julens eftertänksamma stund så inser jag nog att allt detta julstök, före under och efter, är det som sammantaget gör julen. För i detta julstökande har vi varandra och fler därtill som tillsammans gör julen till en betydelsefull gemenskap. Det är med förundran och kärlek i hjärtat jag inser hur lyckosamma vi är och hur viktigt det är att ta vara på detta här och nu.