Ett ömt minne!

Att mista någon innebär nästan alltid sorg, smärta och saknad. När någon nära lämnar livet, sörjer vi och smärtan är näst intill outhärdlig. Så småningom tar saknaden överhanden, smärtan och sorgen avtar. Kvar finns saknaden som ett ömt minne. Den finns där i vardagen och gör sig påmind på olika sätt. Just vid speciella tillfällen blir den så påtaglig, när det så tydligt är någon som saknas, någon som borde varit med. Vid högtidsdagar, helger och kanske framförallt vid jul.

Jag minns så väl när min pappa dog, det var i augusti och det var fortfarande sommar. Dottern var inte så gammal och det var svårt för henne att förstå att morfar Agne inte fanns hos oss mer. Under hösten som gick frågade hon då och då efter honom men särskilt ledsen var hon inte. I december när julen närmade sig frågade hon en dag: "Kommer morfar Agne tillbaka till jul?" Svaret blev förstås ett nej och hennes förtvivlan var otröstlig. Hon hade inte förstått att han aldrig mer skulle komma tillbaks. Jag minns att jag gungade henne i mina armar tills tårarna ebbade ut och sedan gick vi ut i vinterkvällen och skrev "GOD JUL MORFAR" i snön, med stora bokstäver. Min och dotterns sorg och smärta har övergått till ett ömt minne.