Åtta ben och skräck!

Jag rår inte för det och jag kan intala mig själv att jag är löjlig men det spelar ingen roll... Jag är så j-a rädd, nej inte rädd, skräckslagen, lamslagen av fruktan och jag rår inte över det. Mina skrik ekar i huset och alla som finns i min närhet förstår precis vad det är som händer. Och det händer hela tiden så här års. Nu kommer de nämligen in, in från kylan, in i stugvärmen och springer runt, helt olovandes och bara plötsligt är där. Åtta långa, ludna ben, utspretade på väggen, alltid precis där jag ska gå. Mitt i trappan möts vi öga mot öga och jag skriker... Vid ljusknappen, varför alltid vid ljusknappen? Alltid där jag precis ska till att sätta min hand eller där jag, ve och fasa, nyss hållt min hand. Och jag skriker! Magen vänder sig, jag blir stel och jag mår på riktigt illa. Vi pratar spindlar, inga små saker, inte med en liten ärtkropp och tunna sytrådsben eller små röda, racersnabba. Nej, vi pratar decimeterstora, svarta med ledade ben som är tjocka som tändstickor. De dumpar när de rör sig över golvet, väggen, taket och ändå hörs de inte utan plötsligt finns de där bara. Och jag ser dem och skriker... Löjligt? Ja! Hjälper det? Nej! Jag hör "hajen-ljudet" och är bara så in i "bänkens" rädd. Mitt förnuft säger att de är inte farliga men min instinkt överröstar förnuftets röst med råge. Som tur är har jag en egen superhjälte som rycker ut när jag skriker och bär mig åt, även om jag tror att han är lite rädd han också.