Tror aldrig riktigt att jag förberett mig ens i tanken på mina barns bröllop. Dop, födelsedagar, högtidsdagar, skolavslutningar och studentexamen absolut. Där tog det nog stopp. Allt gick så fort eller det kanske det inte gjorde men i mitt huvud gick det från att ni var nyförälskade tonåringar till att vara ett blivande brudpar. Tiden däremellan bara försvann. Jag minns så väl första gången. Ni kom till mig på jobbet, ritade figurer på svarta tavlan och ni var så fina. Jag fick tussilago att sätta i vas och jag var såld för alltid. När ni gick hemåt såg jag er utanför - vandra hand i hand och mitt hjärta smälte. Det finns så många minnen, fina som när vi var på västkusten, klättrade på klipporna och fotade. Där finns också minnen som kanske inte är odelat positiva men var det som förde oss så nära tillsammans. Det var en natt vi aldrig glömmer men som också är den natt när våra liv förenades för all tid och evighet. När jag ser min son se på sin blivande ser jag kärleken emellan mina barn. För det är så för mig - ni är mina barn och jag älskar er så mycket. Idag när ni stod där i kyrkan och lovade evig kärlek i nöd och lust då sprängdes mitt hjärta av lycka och den kärlek jag känner till er är oändlig. Jag önskar er all lycka, all kärlek och var rädda om varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar