Världen översvämmas av flyktingar. Flyktingar från krig, förföljelse, fattigdom och elände. På tv, i tidningar och sociala medier översköljs vi av bilder på tragiska människoöden och det de får utstå och vara med om. Det mesta som skrivs handlar om att mobilisera kraft och åtgärder för bemötande av dessa människor som söker sin tillflykt. Rätt som det är poppar det dock upp infiltrerande inlägg om lyxflyktingar som tar över Europa och att de som kommer har redan allt de behöver, som en smartphone eller ett par märkesjeans. Frågan om var kvinnorna finns och om inte de också behöver hjälp är ytterligare något som sprids. Alla dessa inlägg är till för att påverka oss precis som reklamen. Det smyger sig på oss och tanken får fäste i huvudet. Plötsligt är påverkan så stor att vi också tänker tanken om att det är väldigt många unga män som kommer. Vart är kvinnor och barn, vart är de gamla? Och så har vi sänkt oss till den nivå dit de, som sprider detta, befinner sig. Skillnaden är dock att vi andra känner och tänker efter. Om det var jag, jag och min familj. Min släkt! Skulle vi då inte göra allt,verkligen allt för att få våra två grabbar i säkerhet. Sälja allt, betala vad som helst, offra sitt eget bara de kom till trygghet. Komma till trygghet för att sedan ta emot lillasyster på ett tryggt och säkert sätt. De skulle dock också komma i märkesjeans och med varsin smartphone. Och tänk då hur skönt det vore för oss som blev kvar att få veta att de är i säkerhet. Nu behöver vi inte fly, mina barn är trygga här med eller utan märkesjeans och smartphones. Nästa gång vi ser ensamkommande unga pojkar/män kanske vi ska tänka på vad deras föräldrar offrade för att sönerna skulle få en framtid. Ibland behöver vi vända och se oss själva i situationen och ändå kommer vi aldrig att förstå till fullo, men vi kan försöka och det kan vara gott nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar