Så här inför Allhelgonahelgen råder febril aktivitet på alla kyrkogårdar. Överallt syns människor pynta sina nära och käras gravar. Det risas och rosas med gran och krans. Alla har någon att minnas och det råder en stilla vördnad i luften. Människor samtalar lågt med varandra och nickar igenkännande eller artigt vid möte mellan gångarna. Borta är larm och brus, stress och jäkt. För en stund kommer stillheten till ro. Tillsammans går vi mellan de våras gravar och klumpen av saknad och vemod griper sitt tag. Vi tänder våra ljus till minne för de som numer finns i våra hjärtan. Ljusen lyser upp och ger värme, i en ibland kall och hård värld. Hand i hand står vi och ser ut över alla de fladdrande ljusen som vart och ett symboliserar ett liv. Vi förundras över det vackra men slås också av hur skört livet är och hur lätt en ljuslåga slocknar. Vi håller om varann och låter oss vila i tryggheten av att få finnas och vara tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar