En tråkig höstdag som blir mindre trist av ett besök på världens bästa bokhandel. Dags för bokcirkel men bokförlagens kataloger var inte på plats. Ägarinnan, som också är en nära vän till mig, hinner trots att hon är mitt uppe i någon bokmässa eller liknande, rekommendera mig en bok. En bok som hon vill att jag ska läsa därför att hon tänkte på mig när hon läste den själv. Det var som sagt lite rörigt och stressigt och bokens titel samt författare for ur mitt minne så snart jag var på väg ut. Jag försökte själv att göra efterforskningar men tyckte mig inte hitta rätt.
Efter alla julbestyr och mitt i julklappsrusningen står jag åter där i min väns bokhandel, denna gång för att köpa de där extra julklapparna. Jag älskar att ge bort böcker och särskilt till dem jag älskar. Efter att ha botaniserat bland hyllor av böcker blir det en ansenlig hög av böcker att lägga under granen. Böcker för stora och små, att bläddra och läsa i och läsa för. Så tar hon åter fram den där boken till mig och visst känner jag igen. Det får bli min julklapp till dig, säger hon och jag vet att denna bok kommer jag att älska. Jag bara vet!
På juldagen sträckläser jag boken och den berör mig på ett högst märkligt sätt. Budskapet är så vackert och tanken är så god. Boken är underfundig och där finns massor av guldkorn och visheter att ta till sig. En lågmäld berättelse om relationer som förändras när någon blir gammal och inte riktigt kan ta hand om sig själv. En önskan om hur det skulle ha kunnat vara eller borde ha blivit. Däremellan sätter författaren ord på hur det är att vara läsare och bokälskare. Under läsningen slås jag av att hur gärna jag än vill skriva så är det läsare jag är. Det ena behöver dock inte utesluta det andra, så någon gång kanske jag titulerar mig En skrivande läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar