"Pekfingrande"

Min penna har alltid haft en terapeutisk inverkan på mig. Jag har alltid skrivit eller ritat (läs kladdat) av mig. I tonåren skrev jag min hjärtans kärs namn på alla sätt jag kunde och överallt. Till min tyskalärares stora förtret. Alla dikter som fann plats i mitt hjärta skrev jag av och om igen. På lösa papper, i skrivhäftet eller i den där fina boken med vackert omslag. Jag skrev egna dikter om sorg och smärta och elände. Sällan skrev jag om lycka eller besvarad kärlek. Under vissa perioder har jag också skrivit dagbok. Djupa hemligheter, ord som inte var avsedda för någon att läsa utan bara för att tömma min tanke och stilla min oro. Numera är det tangenterna som får stå ut med mitt "pekfingrande" men fortfarande skriver jag för att tömma. När tankarna irrar som irrbloss och oron eller glädjen trycker på. Mitt skrivande hjälper mig att läka det svåra, tunga men ger mig också möjlighet att återuppleva glädjen och lyckan. Det ger vila åt mina virvlande tankar.