Känslan av att möta ögon som signalerar värme, omtanke och medkänsla är så kluven. Där infinner sig en obehaglig glimt av utsatthet - av att ha lämnat ut sig. Som i ett ögonblick går över till lycka, samvaro och tillhörighet. Jag är inte så bra på det här men det är ni. Främst min familj som är där och bara finns vid min sida. Mor och far som trots sina egna bekymmer hjälper till och bär mina. Mina fantastiska kollegor som med fingertoppskänsla räcker ut sina händer till stöd och respekterar mitt sätt att hantera situationen. Samt en chef som underlättar för mig att i första hand göra mitt jobb med barna, det jobb jag älskar. Allt detta och alla ni, ger mig gnistan att bita ihop trots att det, bokstavligen, gör ont men jag tar det för att ni finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar