Därute i den stora vida världen lider människor av sorg, svält, katastrofer, förluster och svåra sjukdomar. Där finns kvinnor som ser sina barn dö och barn som ser sina fäder dödas. Elände och vansinne i en värld så orättvis att orden inte ens räcker. Mitt i allt detta plågas jag av tanken på att min katastrof, mitt elände är som en "piss i Nissan", liten, obetydlig och nästintill futtig. Trots det berör det mig på ett synnerligt oundvikligt sätt och jag känner mig liten, rädd och orolig. Ändå har jag de där som när de behövs som bäst, sluter upp runtom mig och bara tar emot när jag faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar