Livet är en berg- och dalbana det tror jag de flesta kan hålla med om. Det går uppåt lugnt, sakta men säkert innan man når toppen. Några små dalar och en och annan liten backe. Helt plötsligt går det utför i en fart som får magen att hissna och vända sig. Allting ställs på ända och man vet inte riktigt om fötterna är upp eller ner. Huvudet snurrar och krampaktigt håller man i sig för att inte tappa taget. Väl nere på marken, med fötterna på jorden kan man få lite distans och inse att det är något man får ta sig genom. Dock en aning omtumlad och kantstött. Tur att man har nära och kära som tar emot när man kommer ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar