Jag slår inte ihjäl dem...

De tittar upp då och då. Emellanåt vågar de sig upp helt och hållet, framförallt där det är torrt och ljust eller där solen just vilar sina strålar. De orsakar skrik och rädsla när de snabbt pilar över brädorna. Troligtvis är de precis lika rädda eller kanske ännu mer. Egentligen är de helt ofarliga men ändå är de så skrämmande för så många. Klumpen de bär på sin kropp innehåller troligtvis ännu fler av samma sort. Snart kommer de med hjälp av solens värme kläcka ut fler åttabenta varelser som också de kommer att hedra oss med sin närvaro på vårt altangolv. Konstigt att den tanken får de flesta att känna avsky när annars havandeskap inger en känsla av hopp och ömhet. Själv måste jag tillstå att de inte alls känns bekväma att ha i närheten. Jag slår inte ihjäl dem men jag gör allt annat för att undvika dem. För trots att mitt förstånd säger att de är ofarliga så kryper det i mig av obehag och jag erkänner att jag har en släng av araknifobi - spindelrädsla.